Tiden innan Födelsen

I 20:e graviditetsveckan fick jag blödningar. Blev inlagd på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Oron var stor.
Fick inta sängläge i 23 timmar/dygn, endast kisspermission från sängen. Efter ytterligare någon vecka visade det
sig att det även rörde sig om vattenavgång.
Det gjordes flera ultraljud, det fanns knappt något fostervatten alls.
Att ligga sill i princip hela dygnet var fruktansvärt jobbigt
Det kändes i hela kroppen. Jag hade hemma fyra barn och en man som behövde mig också
Syskonen det är Sara 17, Matilda 14 som också var prematur. Sju veckor för tidigt.
Johanna 11 och Carl 7 år.

Dagarna släpade sig fram. Jag stickade tröjor febrilt till min kommande baby, som jag kallade lilla mini.
Det var så långsamt att ligga där, men jag visste ju att
varje dag var viktigt för lille mini.
Fysiskt mådde jag inte heller bra att bara ligga och vänta
Fick början till trycksår, och mina muskler började kännas svaga
Den 26 november 1997 visade det sig att jag hade en uppåtgående infektion.
Hade hög feber och frossa. Läkarna fick bråttom.

Förlossningen

Den läkaren som hade följt mej mest under min sängvistelse
lovade mej att komma in även om det skulle ske nattetid
Jag ringde min man och sa att nu äör det dags! Det tog tid för honom att koppla
Han sov djupt när jag ringde.Det blev akut kejsarsnitt.Jag fick spinalbedövning som tyvärr inte tog. Så det blev till att sova.
Efter förlossningen berättade lökaren att Lucas bara låg i hennes händer, direkt när hon lagt snittet
han sprattlade och var full av liv, det kändes sa hon att han verkligen ville leva!
Anledningen till att det blev kejsarsnitt var att babyn låg på tvären, eftersom det inte fanns så mycket fostervatten kunde man inte vända honom.
Dessutom var det en prematurförlossning. Var då i v 26+5.
Så föddes då vår älskade lille son 810g ca 32-34cm lång. Man kunde inte mäta någon exakt längd, pga att det mättes inuti kuvösen. Det lilla minsta pyre vi någonsin har sett. Läkarna hade bara positiva besked.
Han var mycket vital och fin . De gav honom ca 90% chans att överleva. Han lades i respirator och fick syrgas ca 24%.
Eftersom det är 21% i luften ansågs det inte som speciellt mycket.

Dagarna gick och efter några dagar togs lille Lucas ur respiratorn och lades i CPAP=En sorts kontinuerlig övertrycksandning, barnet styr andningen själv men får hjälp vid behov.Man kan säga att det är en hjälp att vidga lungalveolerna. Det är en tub nedsatt i näsan.
Kan tilläggas att det gör ont och skaver mycket i lilla näsan.

Lucas 9 dagar gammal

Vi fick hålla Lucas i famnen för första gången när han var 9 dagar gammal. Då vägde vår älskade lille pojke endast 745 g.
Det var ingen tyngd i hans lilla kropp, men o vad lyckliga vi var!!

Läkarna och sjuksköterskorna var mkt nöjda me vår lille son, han verkade stark och mogen för tiden.
Alla odds låg för honom och vi var så oerhört stolta.
Han var så söt och personalen sa att det var avdelningens lille maskot...så fin så perfekt!

Efter ca 9-11 dagar blev Lucas mycket dålig. Läkarna visste inte vad det var. Han krävde plötsligt 90-100% syrgas.
Oron var stor, vi gick som i ett vaccum. Det kan väl inte vara något fel på vår lille fina pojke!?
Efter mycket hopslagning av kloka huvuden kom de på att det rörde sig om RS-virus. En fruktansvärd sjukdom att drabbas av då man är under två år. Dessutom var ju Lucas prematur.

Tillbaks i respiratorn

Han lades tillbaka i repirator och låg där i ca två månader.
Det var små korta stunder som vi fick ta ur honom ur kuvösen för att hålla honom i famnen.
Han blev väldigt dålig och pulsdippade flera gånger när jag höll honom.
Det kändes fel då man vill att barnet ska må bra i sin mors och fars famn.
Men vi kämpade på, både vi och vår son.Till saken hörde att han troligtvis smittades av någon personal. De kan vara bärare utan att vara speciellt dåliga.
Det var ju så många personal i omlopp och endast tre av barnen fick RS virus.

Infektionerna avlöste varandra

Eftersom prematura barn inte hunnit att utveckla något eget immunförsvar, drabbas de lätt av infektioner.
Så gjorde även Lucas. Infektionerna avlöste varandra.
Det visade sig snart att Lucas hade IRDS-Idiopatic respiratory distress syndrome,
vilket betyder brist på ett ytaktivt ämne surfactant som bildas i slutet av graviditeten.
Dessutom hade han utvecklat BPD-Bronkopulmonell dysplasi,
det är en komplikation till långvarig respirator användning.

IRDS gör lungorna stela och BPD gör att lungblåsorna har svårt att ta upp syret i blodet.
Dessa faktorer tillsammans med RS-virus fördärvar på sikt lungorna.
Barnen utvecklar ofta astma. Så gjorde även lill Lucas.

Oron var som sagt stor.Lucas hade även blodbrist, vilket är vanligt hos prematurer.
De har ofta gulsot och får då sola i en sorts ljuslampa.
Det gillade han inte alls. Lucas fick blodtransfusioner många gånger för att försöka få upp blodvärdet.

Jobbigt med alla slangar

Det är svårt att vara förälder till ett så litet barn, på något sätt mer slangar och apparater än barn.
Lucas hade navelartär kateter, navelven kateter. Tub i näsan.
Sond i vilken han fick min mjölk som jag pumpade ur flera gånger per dygn.

Så var det dags för alla ultraljudsundersökningar, hjärna, hjärta, njurar. Lungröntgen och blodprovstagninar i massor.
Eftersom lungorna var så omogna och det var liksom en inflammatorisk process så sattes Lucas in på kortison.
Kortison ger biverkningar som illamående, oro ökad aptit, man blir svullen,
barn får ofta tillväxtrubbningar. Lucas fick även morfin som gjorde honom lugn,
för att tolerera att ligga still i respiratorn, vilket är mycket jobbigt.

När morfinet senare skulle sättas ut fick Lucas abstinensbesvär iform av skakningar i hela kroppen,
han grät även hejdlöst vid varje sådan skakning.
Det gjorde så ont i oss föräldrar att se honom lida så oerhört,
medan vi inte kunde lindra hans ångest alls.

Glömmer aldrig när han skulle tas ur respiratorn för att på nytt läggas i CPAP,
då hörde man ett litet ynkligt hest gråt.
Då rann mina tårar också.Lucas var så tapper kämpade sig igenom infektion på infektion. Det gick verkligen framåt.
Och vi föräldrar blev så glada.

Bakslaget

Så kom ett bakslag igen, då Lucas fick blod i avföringen, det gjordes en bukröntgen.
Tack och lov det var inget anmärkningsvärt. Lungröntgen såg också bättre ut.
Kortisonet hade haft effekt på lungorna,
vad tarmarna beträffar så var även de omogna och Lucas
hade till och med svårt att tolerera mammas mjölk.

När Lucas var två månader vägde han 1280g, inte så hög matchvikt precis.Han fick extra kaloritillskott.

Nu går det framåt!

Det gick framåt på nytt. Nu skulle läkarna pröva att sätta ut kortisonet, ja först skulle det givetvis trappas ned. Lucas lades nu även i en vanlig säng, det var som att vinna en högvinst. Då fick vi föräldrar och syskon mer tillgång till honom så att säga. Han fick kläder på sig i storlek 40 som var som små dockkläder. Vi fotograferade honom i massor, filmade och pysslade om vår lille goa son så mycket som stod i vår makt.Syskonen var ofta där och pratade och sjöng för lillebror. Storebror Carl läste sagor för Lucas

Bakslag igen!

Ja så kom det en ny smäll. Det lyckades inget vidare med nedtrappningen av kortisonet, det visade sig på så sätt att Lucas på nytt krävde mer och mer syrgas. Eftersom kortisonet är tillväxthämmande måste det vara en balans, då det handlar om att enda chansen för lungorna är att de växer till sig, och att det bildas nua lungblåsor. Kortisonet höjdes till en jätte dos. Lucas blev svullen. Han fick massor av andra mediciner, inte undra på att lilla magen tog stryk.

Fler undersökningar

Så var det dags för ögonundersökning, Det är vanligt att prematurer drabbas av någonting som kallas ROP=Retinopathy of premature,det blir en ärrbildning i ögonen som kan leda till blindhet. Undersökningen gick ut på att man rullade upp ögonlocken, lyste med en lampa. Det var en jobbig undersökning för Lucas,han grät hejdlöst varje gång och det blev många gånger under hans liv. Det såg helt normalt ut. Jag grät många gånger av att se min lille son lida så mycket. När Lucas var tre månader sa ögonläkaren att han kommer att få bruna ögon. Det kunde han se på pigmentet i ögonen.Det visade sej vara alldeles riktigt! Dessutom alldeles underbara ögon. Alla som sett Lucas påpekar just att de aldrig glömmer hans vackra bedjande ögon!Åh, om jag kunde ta smärtan istället....han bad om hjälp men hur skulle vi kunna hjälpa vår älskade son,
vi kunde bara vara där och ge honom all vår kärlek.

Det var många jobbiga undersökningar.

85 dygn

På Lucas 85:e dygn på Barn C där han vårdades vägde han 1760g. Vikten går sakta uppåt. Nya infektioner kom läkarna ville prova på att ge Lucas gammaglobulin för att stärka immunförsvaret. Det fick han som en infusion. Det blev alltså ett nytt nålstick och nålen satte de i huvudet. CPAP:en låter som ett ånglok, det var sövande att sitta bredvid sängen, när lille gullet låg och snusade.

Den 10:e mars fick jag amma Lucas för första gången vilken lycka. Han visste precis hur han skulle göra, och han gillade det. Syresatte sig jätte fint när han sög. Det brukar ju vara svårt att både äta och andas. Tyvärr njöt han "för mycket" så han somnade ganska snabbt i min famn.

Sen kom det ett bakslag igen,en ny lunginflammation som han blev väldigt tagen av.Kortisonet höjdes på nytt och läkarna sa att det inte fanns mer att erbjuda nu. Det fanns inget hopp för vår lille son. Lucas kämpade på som så många gånger förr. Ja vilken lycka lille vännen mådde snart bättre än någonsin,han svarade bra på kortisonet igen.

Permisson

Tänk den 14 mars fick mamma det första leendet. Vilken underbar känsla att han utvecklades så fint. Till saken hör ju att så små för tidigt födda barn brukar vara lite senare i sin utveckling, men Lucas skulle ju vara tre veckor efter beräknad tid. Han började tykänna som vi säger i Småland. Det ryckte i lilla läppen om personalen tog över när han suttit i min eller pappas famn.

Sen var det en tid av berg och dalbana,men den 8 april fick Lucas komma hem på dagpermission. Vilken lycka! Tänk, vi fick ligga och gosa på sängen och alldeles rå om honom som vi gjort med våra andra barn.Vara som en vanlig famil igen. Vad vi längtat efter detta!
Vi sjöng sånger och rabblade ramsor etc... Det var inte lätt att slappna av på sjukhuset. Vi hade med oss inhalationsapparater, mediciner, sonder ja det såg ut som ett sjukhus hemma också, Lucas hade grimma på dagarna så det var ju bara det ett framsteg. CPAP:en hade han numera bara nattetid. Ja hela påskhelgen var han hemma hos oss. Pappa Per och syskonen gick runt i huset och visade Lucas sitt hem, sina saker. Han verkligen njöt av sin familj och sitt hem. Han var dock mkt trött av alla nya intryck.Han sov väldigt mycket.Vi var äntligen en hel familj och vi njöt tillfullo. Säg den glädje som ständigt varar?! Det gick bara bra fram till Annandag Påsk, vi höjde på syrgasen hela tiden men Lucas var inte optimalt syresatt iallafall, fram mot kvällen blev han alldeles blå. Vi fick givetvis bråttom in till sjukhuset. Jag satt och ammade i bilen, det visade sig att han syresatte sig bättre då. När vi kom in så trodde personalen att han "bara" var lite slemmig och bara behövde sugas ren i näsan och svalget. Det hjälpte tyvärr inte utan det blev en period igen då han var mycket dålig. Usch nu kändes det hårdare än tidigare, hur skulle vi orka?

Nu fick Lucas även ha en tratt med syrgas vid sidan om grimman. Vidare hade njurarna påverkats av all medicinering. Det hade bildats konkrement(små stenar). Lucas skulle genomgå en urografi. Nu ville jag skrika ni rör inte min pojke mer, han har plågats nog förstått!!! Den dagen det skulle göras urografi var mkt jobbig. Kärlen sprack när det skulle sättas nål. Fyra gånger stack de Lucas skrek så han tappade andan och fick astmaanfall. Jag grät och blev arg på personalen. Nu får det vara nog. När de skulle göra en blåspunktion för att få färsk tappat urin sa jag ifrån. Jag föreslog dem att jag kunde hålla en liten mugg som Lucas kunde kissa i istället. Det kan ju inte vara så svårt med tanke på att alla små pojkar skvätter mer eller mindre jämnt*skratt* Det lyckades efter bara 1 minut. Vi räddade vår son från många obehagliga undersökningar, men hans ångest kunde vi ju aldrig lindra.

Som sagt det gick upp och ner.

Den 24/4 gick vi ut på vår första promenad med vagnen. Vilken känsla att få lämna avdelningen.

Den 27/4 kom första jollret, å vad jag grät av lycka. Den 1 maj fick vi eget rum på sjukhuset. Det var skönt. Tyvärr ökade astma besvären och det gav lille Lucas ångest. Vi bad att han skulle få något lugnande. Det var hemskt att se hans ångestfyllda blick.
Det var lite svårt att få gehör för detta men efter mycket tjatande gick det. Minns en episod tidigare då Lucas låg i respiratorn, en dag när jag kom in till honom hade han bara 34,5 i temp. Han var iskall och hade pulsdippar. Det visade sig senare att slangar på respiratorn kopplats fel, och det var jag som upptäckte det. Han fick den luften som gick ut från sig och den kalla luften i sig. Det gjorde oss mycket upprörda.

Ja så kom Lucas hem på två permissions dagar till 16 och 17 maj. Den sista dagen var vi hemma en kvart, då han fick ett svårt astmaanfall som inte gick att häva med mediciner.

Nu drogs rullgardinen ned

Nu gick ridån ner. De andra barnen som legat på Neonatalen var hemma för länge sedan. Vi hade varit där i nästan 6 månader. Så blev han succesivt sämre och sämre.

25 maj stannade tiden. Läkarna kallade in oss för samtal. De sa att de inte trodde att det skulle gå att klara detta längre, de gav Lucas några dagar, veckor eventuellt månader.

Finns det någon Gud som tillåter detta skrek jag. Ta hellre mig men låt bli min son. Varför vår älskade lille son? Vad hade vi gjort för ont? Varför just vår älskade lille kämpe! Han hade ju verkligen visat att han ville leva!

Tiden som följde var mycket tuff. Lucas var glad och tapper, låg i min famn och jollrade.Tittade så storögt och förvånat på sin mamma som satt och grät. Han hade precis lärt sig att gripa tag i saker, han var så go.Trots allt jobbigt han var med om, var han aldrig gnällig och sällan ledsen.

Vi grät hejdlöst. Hur skulle vi orka? Lucas far sjukskrev sig för att kunna vara där så mycket som möjligt. Vi kunde inte ta till oss detta, vi ville inte acceptera faktum! Så länge det finns liv finns det hopp tänkte vi.

Sista dygnen i livet

Det följde en tid då jag kräktes varje morgon när jag skulle in till sjukhuset,
visste liksom aldrig vad som väntade mig.
Jag fick springa ut från rummet när Lucas fick sina anfall.
Jag höll på att gå sönder i bitar...
Det var fruktansvärt!
Jag som mamma borde ju kunna, hjälpa, borde finnas till....jag fanns där men kunde ändå inte lindra hans ångest...
Han fick panik när han fick svårt att andas!
Vem skulle inte få det? Tänk dej bara in i situationen att sätta i halsen....
Han tittade alltid med skräckslagen blick efter mej och viftade med de små armarna.Åh om ni förstod hur svårt detta var.
Vilken maktlöshet jag kände....

Den 1 juni var hela släkten och hälsade på lille Lucas, då förstod nog de flesta vad som väntade.

Vi hade även barnvälsignelse den dagen
Hade på något sätt känslan av att det var bråttom!
Det underbara och märkliga var att just den dagen mådde vår lille going ganska så bra
Han jollrade och sprattlade mssor.Ännu en gång tänkte jag att vi kanske har fel igen
Lucas kanske trots allt fixar det
Samtidigt som jag såg hans bleka ansikte som skiftade i blått pga syrebrist
När jag såg honom i den vita dopklänningen, infann sej tanken
En liten ängel färdig för himmelsfärd!Hemska tanke finner inga ord.

Somnar in

Den 6 juni 1998 somnade vår älskade kämpe Lucas Per Michael in i evighetssömnen.
Saknad av alla sina syskon och sina föräldrar.
Hans kamp var slut, nu tog vår över.
Man kan säga att hans död var en följd av RS-viruset samt att man aldrig kunde sätta ut kortisonet.
Därmed fick lungorna ingen chans att växa till sig. Lucas vägde 3700g och var 52 cm lång när han dog. Var då 6 månader och 11 dagar. Han hade inte kunnat vädra ur sig koldioxiden utan samlade på sig den det blev en sk. koldioxidnarkos.
Hjärtat var så överbelastat att det blev hjärtsvikt.

Vi var hos honom hela tiden och höll honom i varsin hand när han dog. Han orkade inte ligga i vår famn, utan verkade må bäst av att vi satt nära honom
och höll i hans små händer.Vi smekte hans huvud och hans små goa armar.

Han svarade oss med ett litet gurgel när vi pratade med honom
Till och med innan han dog fick vi kontakt med honom.Pappa Per sa till honom att mamma och pappa är här hos dig,
Lucas jollrade till svar, sen sa pappa Per kämpa på lite till Lucas för tjejerna har inte varit här.

Storebror Carl hade tagit farväl redan.
En storebror på 8 år som störst av allt i livet hade velat lära sin lillebror att spela fotboll
Då svarade inte Lucas, efter en liten stund kom tjejerna in i rummet och de hann krama om sin lillebror,
stolta systrar till världens finast lillebror(små extra mammor) alla grät hejdlöst.
Det tog ca två-tre minuter sen lämnade han oss, alla hade fått ta adjö, det var som om han väntade in oss alla, sin familj som älskade honom så mycket.

Jag tvättade och klädde honom, sen gick vi runt med honom ville inte inse detta hemska som hänt.
Att stå med sin lille älskade son livlös i famnen, det är det svåraste jag någonsin varit med om
Jag grät och stirrade med tom blick på läkaren och sa att detta kan inte vara sant!
Så här borde det väl inte få bli? Säg att det inte är sant!!! utan bara en stor bluff!

Tänk att det var den sista gången som jag skulle få byta blöja, tvätta hans lilla mjuka kropp, aldrig mer skulle jag få se hans vackra ögon titta på mej, aldrig mer skulle vi få ett tandlöst babyflin....aldrig mer skulle hans mjuka små händer gripa tag om mina fingrar. Aldrig mer dra mej i håret.ALDRIG MER!
Jag vill inte detta vill inte vill inte!!!!

Tiden efter

Det var fruktansvärt att inse sanningen.
Dagen efter att Lucas dött, åkte vi upp till sjukhuset igen.
Vi var inte klara med avskedet.Ville inte lämna vår älskade son ensam på sjukhuset.
Har senare hört att folk troddde att vi blivit knäppa, men det kändes bra för oss.
Man kan väl inte lämna sitt lilla barn ensamt eller?

Han var så vacker där han låg i sin lilla säng med vita spetslakan, och en bukett liljenkonvaljer i famnen.
Hans lilla favorit gosedjur tigern låg bredvid honom, samt älsklingsspeldosan.
Allt var så fridfullt. Det fanns ingen ångest, ingen smärta kvar hos vår lille kämpe. Vi var där en bra stund.
Satt och mindes alla fina dagar, men även de jobbiga.
Pappa Per gick runt med Lucas i famnen tätt intill som om han gjort så måmga gånger förr.
Det såg faktiskt bara ut som om han sov....
Jag klarade inte att bära Lucas då för han kändes så kall.Detta ångrar jag mkt idag...
Hade jag kunnat spola tiden tillbaka hade jag nog suttit där än..med min lille älskling i famnen.
Vi bestämde oss för att nu måste det bli ett sista avsked, innan begravningen.

På kvällen 18.00, hämtade vaktmästaren honom och körde ner till bårhuset.

Pappa Per ringde till avdelningen på kvällen och ville prata med nattpersonalen. Det brukade han alltid göra när jag satt och pumpade ut mjölken.
Det hörde liksom till rutinerna för oss. Det kändes mycket konstigt och tomt i början, vi var ju så vana vid Lucas rutiner, tider för inhalationer, mediciner etc.

Det tog lång tid innan vi kunde ta till oss att vi aldrig mer skulle göra detta för vår lille son ALDRIG MER!.

Hemma

Dagarna innan begravningen gick vi som i ett vacum. Det var svårt att samla tankarna.
Dock bestämde vi oss för att vi skulle fixa allt själva.
Vi fick massor med blommor och kondoleanser. Ville hellre haft dessa blommor och hälsningar, när Lucas föddes.
Det liknade en blomsteraffär hemma.
jag avskydde dessa blommor trots att jag vet att det låg fina tankar bakom

Varför skulle detta drabba oss? Ja frågorna hopar sig och vi får väl aldrig något svar på detta.

Men lille Lucas gav oss så mycket under sitt allt för korta liv.

Mitt liv förändrades radikalt, inte endast det att vi förlorat en älskad son utan också att mitt heltidsjobb togs ifrån mig. Jag skötte i princip Lucas själv de sista månaderna.

Blev ständigt påmind om tidpunkterna för mediciner, inhalationer etc, pumpning och matning. Hade plötsligt ingenting att göra tyckte jag.

Nu har jag fått många fina vänner via Spädbarnsfonden.
För att bearbeta min sorg, skriver jag dikter.Har även börjat skriva en bok om vår situation och Lucas alltför korta liv.

Vi saknar dig så oerhört mycket vår älskade lille pojke. Tack för allt du gav oss under ditt allt för korta liv.
Vi ses i himmelen. Då ska du få bli innesluten i min famn.
Älskar dig för alltid.

"Every night in my dreams I see you...I feel you... that is how I know you...go on... near far wherever you are..."

Begravningen

Den 18 juni kom så begravningsdagen. Jag och Per åkte upp tillsammans med min bror och syster,(vi ville ha stöttning)till bårhuset. Där låg vår lille älskling så vacker och fin, det såg bara ut som om han sov. Han var så vacker utan syrgasslangar och grimma. Alldeles för fin för fin för denna jorden minns jag att jag tänkte. Sen bröt vi ihop. Nu var det så definitivt slut allting. Vi skulle snart sätta på locket,och det finaste vi hade skulle sänkas ner i jorden. Vi lade dit små gosedjur, teckningar och foton från syskonen, ett bröllopsfoto av mor och far, pappas nalleslips. Vi ville att det skulle vara så ombonat som möjligt. Vi bäddade med mammas baby lakan och lille Lucas egna lilla filt. det såg mycket vackert ut tyckte vi. Sedan körde vi hem till vårt hem där alla syskon och släkten väntade. Vi satte kistan på ett litet bord, det var smyckat med massor av blommor runt om. Vi hade lånat karnelabrar i kyrkan, det var så vackert. Vi hade en präst som vi känner personligen. Han vigde mig och min man. En vän till oss, sjöng några sånger. Efter det ville barnen att vi skulle öppna på kistlocket, de ville se sin lillebror en sista gång. Det var mycket gripande då de pussade ock klappade sin bror för allra sista gången. Övrig släkt tog också farväl på detta sätt.

En vän till oss sjöng Du omsluter mig på alla sidor och det var så underbart vackert samtidigt som det givetvis var mycket svårt.Efter att prästen sagt sitt avslutade vi med att sjunga Tryggare kan ingen vara, den sången kan jag inte alls längre lyssna till.

Sen kom de tyngsta stegen vi tagit i livet. Det var när vi följde lille vännen i sin lilla vita kista till sista vilan.Vi gick upp till Dunkehalla kyrkogård där gravplatsen är. Vi hade valt ut en plats varifrån man ser vårt hus.

Pappa Per bar kistan och sänkte även ner den själv. Det var hårt att se min man sänka ner vår lille son , men vi ville göra allt själva. Sen bröt vi ihop igen. Varför skulle detta drabba oss? Ja frågorna hopar sig och vi får väl aldrig något svar på detta. Men lille Lucas gav oss så mycket under sitt alltför korta liv.

Ett tal hölls av vår vän Åsa Gårdemar:

Den kvällen när Agneta var hemma hos mig och berättade att hon var med barn, glömmer jag aldrig. Då var det både skratt och allvarliga ord. Hur ska man orka arbeta, vara gravid och sköta en redan stor familj? Vid den ålder som vi har? När jag hade smält nyheten tyckte jag att det skulle bli jätte roligt.

Du arbetade och skötte om dej på ett sätt som jag aldrig tidigare hade sett. Du åt folsyra, vitaminer, miniraler ja, jag vet inte allt vad det var. Du skötte dej perfekt!När du sedan blev inlagd på sjukhuset och låg där i din säng med blödningar och fostervattenavgång, var det största problemet att personalen inte passade tiden med mediciner och mat. Du ville ge barnet den allra bästa tänkbara omvårdnad.

Vi pratade ofta och mycket i telefon med varandra. Jag tyckte du var beundransvärd som låg där i din säng och såg ljust på framtiden.

När sedan lille Lucas föddes var han liten, ja mycket liten och oron var stor. Ni var så stolta över en son till. Hoppet fanns. Tiden gick, Lucas växte men minskade i vikt. För varje framgång blev det ett bakslag. Livet blev som en berg och dalbana, upp och ner. Jag hade hoppats, bett tvivlat och trott. Till slut visste jag varken vad jag hoppats eller trodde på. Men när jag såg lille Lucas för första gången, fanns ingen tvekan längre. Hans blick fastnade för alltid hos mej.

Det var en liten kämpe, söt fin och knappt 2 kg tung pojke som visades upp av en mycket lycklig och stolt mor.

Framstegen kom och Lucas var hemma på permission. Vilken lycka att få höra att han blivit bättre igen, det kändes som man kunde andas ut.Men Lucas blev sämre igen. Jag väntade förgäves på att få höra att han blev bättre igen, så som hade hänt många gånger tidigare.

Dagar blev som veckor och dina och mina tårar trillade. Vad är detta frågade vi oss? Vi led med Lucas. Men våra böner och kärlek räckte inte till. Gud hade en annan plan för Lucas.

Jag saknar din lilla hand och din vackra klara blick Lucas. Jag förstår inte varför livet som du fick blev så kort.

Vad jag vet är att du fick all tid som fanns av Agneta och Per. Kärlek fick du av alla dina syskon som tålmodigt delade med sig av föräldrarnas tid.

Ni barn har varit duktiga i den svåra tid. Lucas blev en kort period i våra liv, men en intensiv period. Jag delar er sorg efter ett efterlängtat och älskat litet barn.

Jag kan bara önska er Guds rika välsignelser. Livet går på något sätt vidare, smärtsamt men vidare.

Er vän Åsa

Lucas diagnoser under sjukhusvistelsen
Höggradigt underburen
SGA
Asfyxi
Ventrikeldialtion
IRDS
Bronkopulmonell dysplasi
Hyperbilirubinemi
Anemi
RS virus

Fakta om RS virus

Om sorg

Mitt namn

Begravningen

Ta gärna med dej någon av mina banners

Tillbaka till första sidan