|
Välkommen
|
Det började redan i barnaåren. Hennes föräldrar hade givit henne namnet Elna.
Ett i och för sig fint, men ack gammaldags, namn. Föräldrarna levde dessutom i föreställningen att några extra kilon var enbart charmigt. De kallade henne för sin "lilla rulta Elna", bara detta var bäddat för problem för flickebarnet. När hon kom ut bland de andra barnen ville ingen leka med henne, de tyckte att hon hade ett konstigt namn och de skrek tjockis, knubbis och andra glåpord efter henne, de till och med grymtade som grisar när de kom i närheten av henne. Att lilla Elna blev ledsen för detta var inte så konstigt. Men på barns vis var det ingen som brydde sig om eller förstod det. När lilla Elna sedan började skolan blev det värre, hon fick heta tjockis och andra värre saker. Det var alldeles självklart att hon blev ledsen över att inte se ut som alla andra barn och dessutom ha ett så ovanligt namn. Hon blev dagligen retad för sitt namn och för att hon var så tjock - men ingen försvarade henne, hon hade ingen riktig vän som ställde upp till hennes försvar. Elnas enda vän var katten Oskar som kom och tröstade henne, hoppade upp i hennes famn precis som om han känt på sig att hon var ledsen. Hon försökte skaffa sig vänner genom att köpa deras vänskap med godis som hon köpte för sina veckopengar. Det var alldeles självklart att så länge hon kunde köpa godis och dela ut hade hon vänner. Men när Elnas veckopengar var slut och hon inte kunde köpa mer godis försvann hennes falska vänner en efter en och hon var lika ensam igen, hon var helt enkelt mobbad. Så en dag flyttade en ny familj till den lilla staden där hon och hennes familj bodde, till och med till samma hus. De hade en flicka i hennes egen ålder och Elna blev överlycklig, hon och nykomlingen fann snart varandra.Och ännu bättre blev det när det visade sig att den nyinflyttade flickan skulle börja i just den klass hon själv gick i. Den nya flickan och hon själv blev snart de allra bästa vänner och som sådana ställde de upp och försvarade varandra. Allt var bra i några år ända tills väninnans pappa fick ett bättre arbete i en annan stad åtskilliga mil därifrån och därför var de tvungna att flytta till denna stad. De som var kamrater till Elna var det mest på grund av väninnan, det märktes ty de försvann en efter en och snart var hon lika ensam igen. Men hon tänkte som så att snart skulle skoltiden vara över och hon skulle flytta hemifrån och skaffa sig ett arbete. Då skulle hon väl kunna få vänner, om så bara en skulle hon vara nöjd. Men det var som förgjort, hennes öde förföljde henne. Visst fick hon ett trevligt arbete med många arbetskamrater, men ingen enda riktig vän. Hon sökte sig ut i ett hektiskt nöjesliv, men inte heller där fann hon någon hon fick förtroende för som hon kunde ty sig till. Visst var Elna en söt flicka, men hennes korpulens talade emot henne. Hon hörde viskningarna bak sin rygg, hon kallades "Fat lady" - hon låtsade att hon inte hörde, men det tog hårt. Återigen var det katten Oskar, som fått flytta med henne som kom och tröstade henne när hon var ledsen. Elna flyttade än en gång, nu tillbaka till födelsetrakten. Där hon fick blivit erbjuden en mycket attraktiv tjänst - en chefspost på ett av de större företagen på hemorten - till hennes gamla föräldrars stora glädje. Hon lade hela sin själ i sitt arbete för att dölja det faktum att hon inte hade några verkliga vänner. Det gick så bra för henne att hon kunde köpa ett hus åt sig och katten Oskar som naturligtvis fått följa med tillbaka och allt var frid. Men katten började bli gammal nu ,hela 20 år. Han låg för det mesta och sov i Elnas säng. En dag när Elna kom hem från arbetet fann hon Oskar död och hon blev naturligtvis oerhört ledsen över att katten gått bort. Hon sörjde katten Oskar mycket och han fick en grav i trädgården. Efter detta arbetade hon i ett hetsigare tempo för att komma över sorgen efter katten Oskar. Det gick en tid men sedan tog sorgen över allt mer, Elna blev deprimerad. Så en natt kunde man se att hela Elnas hus var upplyst, vilket var ovanligt, men var det någon som såg det så brydde dom sig inte om att ta reda på orsaken. Dagen efter när Elnas gamla föräldrar kom för att hälsa på sin dotter fann de att varenda lampa var tänd och på köksbordet låg ett brev. I brevet stod så här: "Kära mamma och pappa, sörj inte över att jag inte längre finns här hos er, jag stod inte ut längre. Jag har det bra nu och så får jag åter möta min kära katt igen". Bror |
|
Elva människor hängde i ett rep under en helikopter - tio män och en kvinna. Repet var inte starkt nog för att hålla för dem
allihop så de bestämde att en var tvungen att släppa taget för annars skulle de alla falla. De kunde inte bestämma vem
som skulle bli tvungen att släppa taget förrän kvinnan höll ett gripande tal. Hon sa att hon frivilligt skulle släppa repet för att hon var kvinna och van vid att offra sig för make och barn och för män i allmänhet utan att få något tillbaka.
När hon avslutat sitt tal började alla tio männen applådera...
|
