English translations
from the EP "Garmarna"
HERR OLOF
Herr Olof han sadlar sin gångare grå, så rider han den till havsfruns gård.
Herr Olof han red guldsadeln flöt, han sjunker i havsfruns sköt.
Välkommen, välkommen, ung Olof till mig, i femton år har jag väntat på dig.
Var är du födder och var är du buren? Var haver du dina hovkläder skuren?
På konungens gård är jag födder och buren, och där haver jag mina hovkläder skuren.
Där har jag fader och där har jag mor, där har jag syster och bror.
Men var har du åker och var har du äng? Var står uppbäddad din bruaresäng?
Var haver du din fästemö, med henne vill leva och dö?
Där har jag åker och där har jag äng, och där står uppbäddad min bruaresäng,
Där haver jag min fästemö, med henne mig leva och dö.
Men hör riddar Olof kom följ med mig in, och drick ur min kanna det klaraste vin.
Var är du födder och var är du buren? Var haver du dina hovklädder skuren?
Här är jag födder och här är jag buren.
Här haver jag mina hovkläder skuren.
Här har jag fader och här har jag mor, här har jag syster och bror.
Men var har du åker och var har du äng, och var står uppbäddad din bruaresäng?
Var haver du din fästemö, med henne vill leva och dö?
Här har jag åker och här har jag äng, och här står uppbäddad min bruaresäng.
Här haver jag min fästemö; med dig vill jag leva, med dig vill jag dö.
from the album "Vittrad"
STRAFFAD MODER & DOTTER
Modern och dottern stod och bakade bröd.
In kommer räven i sin päls så röd.
Modern och dottern stod och silade vin.
In kommer ulven i sitt gråa skinn.
Är icke du vår moder som ej gav oss liv?
Nu skall du stekas opp och ätas med kniv.
Är icke du vår moder som ej gav oss mat?
Nu skall du stekas opp och läggas på fat.
Är icke du vår moder som ej gav oss dryck?
Nu skall du slaktas och skäras i styck.
De togo modern och dottern och rev deras kläder.
De togo modern och dottern och slet dem isär.
De togo från dem deras bröd och vin,
Började klösa, sarga deras skinn.
Nu var den modern och dottern död.
De sög och drucko deras blod så röd.
De togo modern och dottern god,
Drucko begärligt deras hjärteblod.
Men knappt de druckit deras varma blod,
Förrän trollpackan allt framför dem stod.
Trollpackan slog dem med förtrollad stav
Två vackra prinsar var vad staven gav.
Jag slog er med min stav, förbannelsen vek
Vållad av straffad moderns grymma svek.
KULLERITOVA
Je klettre opp på´n stor´n stejn
Lure så de höurles allt heim
Till tileri torum, tolv rövar´ i skogom
Tolv kära vära döm
Storoxen hängde döm, gehll´n barna skrämde döm,
Små hunnan dängde döm
Allt sen je höurle, a gullros mi göule
Långt sönna Dårfjelle
LITEN KERSTI
Det bodde en bonde på Östervalla hed.
:Och den lilla:
Döttrar det hade han och rara voro de.
:I vånn stall har hon tjänt uti lönndom:
Han hade fella fyra, han hade fella fem,
Liten Kersti hon var allra rarast utav dem.
Liten Kersti hon går sig åt skräddareby
Och låter sig skära de riddarkläder ny.
Liten Kersti hon går sig åt skomakareby
Och låter sig göra de riddarstövlar ny.
Om dagen så rider hon de fålar i grön äng;
Om natten så sover hon i hertigens säng.
Om dagen så rider hon de fålarna till vann;
Om natten så sover hon på hertigens arm.
Vår stalledräng har blivit så underligen tjock
Så han kan inte kliva i sadelen opp.
Vår stalledräng har blivit så underligen fet
Så han kan inte rida när solen skiner het.
När drottningen in genom stalldörren steg,
Liten Kersti hon bort under stallkrubban smög.
Hertigen han breder ut kappan så blå.
Däruppå föder hon de sönerna två.
Frökner och prinsesser de gräto uti harm,
Det liten Kersti sover uppå unge kungens arm.
Frökner och prinsesser de gräto uti flod
:Och den lilla:
För det han på sig en bondedotter tog,
I vånn stall har hon tjänt i står lönndom.
INTE SÖRJA VI
Inte sörja vi för morgondagen,
Mycket mindre för ett annat år.
Våra penningar skall vi förvända
Som till kaffe och som till brännvin,
Jämte vägen ska vi hålla krog.
DEN BORTSÅLDA
Det bodde en herre på Sartavalla ö,
Han sålde sin dotter alltför en halva bröd.
Du må nu komma till det Judiska land till att vandra.
Sjömännerna de kasta sina åror över bord.
Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod.
Å kära mina sjömänner i vänten en stund,
Jag ser min broder komma i rosende lund.
Å kära min broder du haver ej mer än guldfålarna två,
Den ena kan du sälja och lösa mig igen.
Jag vill ej komma till det Judiska land till att vandra.
Ej haver jag mer än guldfålarna två,
Men ingen kan jag sälja och lösa dig igen.
Du må nu komma till det Judiska land till att vandra.
Sjömännerna de kasta sina åror över bord.
Skön jungfrun hon vrider sina händer uti blod.
Å kära mina sjömänner i vänten en stund,
Jag ser min fästman komma i rosende lund.
Å kära min fästeman du haver ej mer än guldringarna två,
Den ena kan du sälja och lösa mig igen.
Jag vill ej komma till det Judiska land till att vandra.
Ej haver jag mer än guldringarna två,
Den ena ska jag sälja den andra ska du få.
Du må ej komma till det Judiska land till att vandra.
STYVMODERN
Små barnen de fråga sin fader om lov
Om de på sin moders grav kund få gå.
:Du ädla mö och skön jungfru:
Ja nog kan ni få lov till graven att gå
Om ni kan finna någon nytta därå.
Den ene grät tårar, den andre grät blod,
Den tredje grät sin moder ur den svartaste jord.
Fru Gyllenborg hon knackar med fingrarna små.
Statt genast upp fru Silverlod dra låsen ifrå.
Vill du nu ej vara en moder så god,
I avgrunden skall jag reda dig en stol,
Men vill du nu vara en moder så god,
I himmelriket skall jag duka dig ett bord.
from the album "Guds Spelemän"
HERR MANNELIG
Bittida en morgon innan solen upprann,
Innan foglarna började sjunga,
Bergatrollet friade till fager ungersven,
Hon hade en falskeliger tunga.
:Herr Mannelig, herr Mannelig troloven i mig
För det jag bjuder så gerna.
I kunnen väl svara endast ja eller nej,
Om i viljen eller ej:
Eder vill jag gifva de gångare tolf
Som gå uti rosendelunde.
Aldrig har det varit någon sadel uppå dem,
Ej heller betsel uti munnen.
Eder vill jag gifva de qvarnarna tolf
Som stå mellan Tillö och Ternö.
Stenarna de äro af rödaste gull
Och hjulen silverbeslagna.
Eder vill jag giva ett förgyllande svärd
Som klingar utaf femton guldringar,
Och strida huru i strida vill,
Stridsplatsen skolen i väl vinna.
Eder vill jag gifva en skjorta så ny,
Den bästa i lysten att slita.
Inte är hon sömnad av nål eller tråd,
Men virkat av silket det hvita.
Sådana gåfvor jag toge väl emot
Om du vore en kristelig qvinna,
Men nu så är du det värsta bergatroll,
Af Neckens och djävulens stämma.
Bergatrollet ut på dörren sprang,
Hon rister och jämrar sig svåra,
‘Hade jag fått den fager ungersven,
Så hade jag mistat min plåga.’
:Herr Mannelig, herr Mannelig troloven i mig
För det jag bjuder så gerna
I kunnen väl svara endast ja eller nej
Om i viljen eller ej:
VÄNNER OCH FRÄNDER
Vänner och fränder de lade om råd
Hur de skulle gifta bort sin fränka i år.
:Uti rosen:
Dig vill vi giva en kungason till man
Som haver mera guld än lille Roland haver land.
Om lördan och söndan budet utgick,
Om måndan och tisdan skull skådas vad hon fick.
Om onsdan och torsdan blandades vin,
Om fredan och lördan dracks hederdagen in.
De drucko i dagar de drucko i två,
Men inte ville bruden åt sängarne gå.
De drucko i dagar de drucko i tre,
Men inte ville bruden åt sängarne se.
Då kom där in en liten sjödräng,
Och han var allt klädd uti blå kjortelen.
Han ställde sig vid bordet och talade så,
Jag ser endast masterna som där gå.
Så lyster det Jungfrun åt högan loftet gå,
Så springer hon den vägen mot sjöastranden låg.
Hon sprang uppå stenar hon sprang uppå tå,
Men aktade sig väl för böljorna de blå.
Så bjödo de henne i skeppet in,
Och bjöd henne att dricka båd mjöd och vin.
Jag ser, jag ser på dina vita fingrar små,
Att vigselring ej suttit på den förrän igår.
Jag ser, jag ser på dina guldgula hår,
Att brudekrans ej suttit på dem förrän igår.
Jag ser, jag ser på dina snövita bröst,
Att de ej har varit någon småbarnatröst.
Och Jungfrun hon lägger sig vid lille Rolands sida,
Hon känner sig varken sorgsen eller kvida.
MIN MAN
Känner du den som dansa med mig?
Gula skinnbyxor hade han på sig,
Men min man han hade gröna.
Känner du den som följde mig hem?
Svarta skinnstövlar hade han på sig,
Men min man han hade bruna.
Känner du barnet uti min famn?
Maja på Berget är hennes namn,
Men min mans hon heter Stina.
Känner du den som gladde mig så?
Nu är han gammal, nu är han grå,
Men min man han lever ännu.
VARULVEN
Jungfrun hon skulle åt stugan gå,
:Linden darrar i lunden:
Så tog hon den vägen åt skogen blå.
:Ty hon var vid älskogen bunden:
Och när som hon kom till skogen blå,
där mötte henne en ulv så grå.
Kära ulver du bit inte mig,
Dig vill jag giva min silversärk.
Silversärk jag passar ej på,
Ditt unga liv och blod måst gå.
Kära du ulver bit inte mig
dig vill jag giva min silversko.
Silversko jag passar ej på
ditt unga liv och blod måst gå.
Kära ulver du bit inte mig
Dig vill jag giva min guldkrona.
Guldkrona jag passar ej på
Ditt unga liv och blod måst gå.
Jungfrun hon steg sig så högt i ek
och ulven han gick ner på backen och skrek.
Ulven han grafte den ek till rot
och jungfrun gav upp ett så hiskeligt rop.
Ungersven sadlar sin gångare grå,
han red litet fortare än fågeln flög.
Och när som han kom till platsen fram
så fann han ej mer än en blodiger arm.
Gud trösta, Gud bättra mig ungersven
:Linden darrar i lunden:
Min jungfru är borta, min häst är förränd.
:Ty hon var vid älskogen bunden:
HILLA LILLA
Hilla Lilla sitter i kammaren sin.
:Ingen vet min sorg utan Gud:
Hon fäller så mången tår uppå kind.
:Den lever aldrig till som jag kan klaga mina sorger:
Brådt kom bud för drottningen in.
Stolts Hilla Lilla syr så vildt i sömmen sin.
Drottningen axlade kappan blå,
Så månde hon sig till stolts Hilla Lilla gå.
Nådiga Drottning i sätten er här ned,
Att jag må tälja mina sorger för er.
Ingen vet min sorg utan Gud.
Min fader han höll mig så hederlig,
en riddare dagligen tjänte mig.
Det var Hertig Hillebrand,
med honom så månde jag fly utav land.
När som vi kommo i rosende lund,
där lyste Hertig Hillebrand att vila en stund.
Han somnar en stund allt uti mitt sköt,
han sof där en sömn så ljuvlig och söt.
Hillebrand, Hillebrand sov inte nu,
Jag hörer min fader och mina bröder sju.
Jag hade ej förr utsagt dessa ord,
Förrn sju sår lade Hillebrand till jord.
Min broder han tog mig med guldgulan lock,
Så binder han mig vid sadelknopp,
Och när som vi kommo i första led.
Min sorgbundna moder hon ståndar därvid,
Då ville min broder kvälja mig.
Min moder hon ville bortsälja mig.
Den lever aldrig till som jag kan klaga mina sorger.
Så sålde de mig för en klocka ny
hon hänger i Marie Kyrkeby
När moder min hörde den klockans klang
hennes hjerta sönder i stycken sprang.
Stolts Hilla Lilla slöt sitt tal härmed,
:Ingen vet min sorg utan Gud:
Så föll hon död ned för Drottningens knä.
:Den lever aldrig till som jag kan klaga mina sorger:
DREW DRUSNAAR / IDAG SOM IGÅR
I dag som i går och flaska vid mitt lår,
Rätt som mæ går så te mæ oss en tår.
NJAALKEME
Lastemååjegeh jeenjesh sjidteme
Njaalkeme stuerebe enn åvtesne
Moereh aajngesem steerieh, jaamah jïh gahtjah
Almetje goh snöölhke mah tjelmehts sjidteme
Njaalkemem lea dïhte maam manne damtam
Njaalkeme bijre jarkan
HERR HOLGER
Fru Tala hon drömde en dröm i natt,
Vak upp här är en god tid,
Att den rike herr Holger han skulle ge tappt,
Den rike herr Holger.
Jag drömde, jag drömde om vår gångare grå,
Han bar dig till tinget du dödde där uppå.
Min kära fru Tala, du säg icke så,
Dina drömmar kan väl vakna om en åtta år.
De stötte på dörren med stänger och spjut,
Är herr Holger här inge så skall han här ut.
Herr Holger han talte till svennerna två,
I läggen guldsadeln på gångaren grå.
När som de var komna till Köpenhamn,
Der ståndar kung Kristian på hvitan den strand.
I varen välkommen herr Holger till mig,
Herr Holger, herr Holger, det kostar ditt lif.
Kung Kristian klippte det huvudet af,
Så blodet det neder till fötterna rann.
När fru Tala fick se hennes herre var lik,
Så domnas hon under skarlaknen hvit.
Herr Holger blev graven när klockan var tolf,
När klockan var elva så kom han igen.
Han klappar på dörren med fingrarne små,
Fru Tala stig upp dra låsarne ifrå.
Med ingen så haver jag stämma utsatt,
Och ingen så släpper jag in uti natt.
Min kära fru Tala gif bonden sin ko,
För i helvete der är så svårt att bo.
Fru Tala, gif Romman och Skromman igen,
För i helvete är svårt att brinna för din vän.
Nej om jag så skulle i helvete som svan,
Så vill jag ej bliva utfattig försann.
Far du i helvete med svennerna dina.
Vak upp här är en god tid,
Så kommer jag efter med möerna mina.
Den rike herr Holger.
GUDS SPELEMÄN
Var äro de män som drogo här vägen fram
Med milda ögon och sorgsna för brott och skam?
Små bröder i mörka skogar med ulv och snö,
Var äro de män som drogo så stort att dö?
De logo bara för drivan och köld och pil.
Små bröder i mörka skogar med mil på mil,
Från människors hyll och gårdar där ondskan satt.
Vem hör deras silverklockor i molntung natt?
Var äro de bröder gångna och spelemän?
I dalen sade man mig att de lever än.
EN GÅNG SKA HAN GRÅTA
Å då skar hon linnet itu,
Hon vill glömma, hon vill glömma.
Inte kan hon bära det nu,
Hon vill inte ha det kvar.
Det var tänkt att visas för den
Som hon lovat, som hon lovat.
Han som aldrig kommer igen,
Den hon inte vill ha kvar.
Hon tar vad han har givit,
Går ut i skymningen.
Det ska ned i svarta jorden,
Och hon ser mot himmelen.
:En gång ska han gråta,
Fast ingen orkar förlåta.
Vad var dom värda hans dyra ord?
De fick dö i den svarta jord.
En gång ska han fatta,
Hon grät men då ska hon skratta,
Då ska hon dansa på lätta ben,
Med en annan i månens sken.:
Ingenting kan bli som förut,
Hon ska glömma, hon ska glömma.
Kärleken kan också ta slut,
Den kan dödas med ett svek.
Å då skar hon linnet itu,
Hon vill glömma, hon vill glömma.
Inte kan hon bära det nu,
Hon vill inte ha det kvar.
Och hon tar hans falska gåva,
Går ut i skymningen.
Där i jorden ska den sova,
Och hon ser mot himmelen.
from the album "Vedergällningen"
GAMEN
Konung Vallemo var en så viser man,
Han gifte sin dotter på främmande land.
Den ena dagen stod hon brud,
Den andra dagen i bojor och järn.
Och varför ska ni binda mig?
Ty du var ej mö när du kom till mig.
Och hade jag mig en trogen vän,
Som bore de ord till min fader ikväll.
Och fram kom där den gamla Gam,
Och nog så skulle jag förat fort fram.
Hade jag något till ungarna mina,
Jag skulle vara där inom ett par timmar.
Lägg dina ungar vid mitt bröst,
Så får de äta så mycket lyster.
Å här sitter du konung Vallemo,
Imorgon ska din dotter på brinnande bål.
Och far din väg du gamla Gam,
Min dotter hon fick en så hederlig man.
Å vill ni ej de orden tro,
Så se hennes nyckel uti min klo.
Vallemo gick åt stallet in,
Och Blacken så lägger han sadeln uppå.
Å när han kom till grevens gård,
Så gnägga Blacken murarna ifrå,
Och Blacken lyfte upp sin fot,
Den slog han i Grevens hjärterot.
Så satte hon sig på Blackens bak,
Så rider hon hem uti god mak.
EUCHARI
O Euchari in leta via.
Solens värme dröp i dig som doften av balsam.
Solens värme dröp i mig som doften av balsam.
Allt som rör sig andas lugnt driver över marken.
Solens värme dröp i dig som doften av balsam.
O Euchari in leta via.
Dina händer söker mig som brinner av längtan.
Mina händer söker dig som brinner av längtan.
Allt som rör sig andas lugnt driver över marken.
Dina händer söker mig som brinner av längtan.
O Euchari in leta via.
HALLING JÅRON
Halling Jåron, halling Jåron, låg med gutan fjåron för fjåron.
Det tosse Jåron var lite te näring, ligge med gutan fjäring fe fjäring.
VEDERGÄLLNINGEN
Jag blev född förrän tuppen gol,
:Mina stigar de ligga så vida:
Min moder blev död innan upprann sol.
:Själv måste hon sorgen förbida:
Min fader drager så vitt om land,
Så ond en styvmoder han på fann.
Först skapte hon mig i nåler och sade jag skulle tråna,
Så skapte hon mig i kniver och sade jag skulle icke trivas,
Så skapte hon mig i saxer och sade jag skulle icke växa,
Så skapte hon mig i ulven grå och sade jag skulle åt skogen gå.
Hon sade jag skulle ej få bot,
Förrän jag druckit min broders blod.
Så lade jag mig under lida,
Där styvmodern min skulle framrida.
Så lade jag mig under spånge,
där min styvmoder skulle framgånga.
Där tager jag till med mäste,
min styvmoder utav häste,
Så tog jag till med harme,
hennes foster ur hennes barme.
När jag hade druckit min broders blod,
så blev jag en riddare bold och god.
NIO ÅR
Första gåvan hon av styvmodern fick.
Nio år ska du gå med fostret ditt.
Kari hon frågte till herr Peder så,
Hur länge ska en kvinna med fostret gå?
Mig väcker så lönneliga sorgen.
Fyrtio veckor är det förvisst,
Så gick Maria med Jesu Krist.
När som det led till det nionde år.
Då ville hon hem till sin fader gå.
Herr Peder han sade till småsvenner så,
Gåen och sadlen gångaren grå.
Kören så vackert över den bro,
Att i ej väcken människor och gören oro.
Kören så vackert genom den by,
Att i ej väcken hundar och gören stort gny.
När som hon kom till sin faders gård,
Där fadern ute för henne månd stå.
Kära min fader i gläds ej åt mig,
Det är ej stor glädje som följa med mig.
Härifrån for jag då jag var ung,
Nu kommer jag igen nu är jag så tung.
Härifrån for jag då jag var mö,
Nu kommer jag igen nu ska jag och dö.
SORGSEN TON
Med sorgsen ton jag sjunga vill om ett förfärligt under.
Du som det hör märk noga till och minns det alla stunder.
Vid Gibbau by, vid Penne strand, i Pommern, i det tyska land,
Sig denna saken händer.
En fattig bonde bodde där och barn han hade många,
Som gjorde honom stort besvär om bröd han nödgas gånga.
Den äldsta dottern av sin far samt mor och syskon avsked tar,
Och ger sig ut att tjäna.
En tid därefter hände sig att fadern hennes dödde,
Och modern som sig ömkelig på käpp och krycka stödde.
Bad dottern som var tämligt rik till graven hjälpa faderns lik,
Som barnslig plikt befaller.
Hon svarte det går mig ej an ej för mig skuld det bringar,
Begraven hur i vill och kan men jag mitt mynt ej skingrar.
Hur jag går klädder var man ser stor sak vad grav man gubben ger,
Ej därom någon sköter.
Då hennes fru slik hårdhet såg hon mera ädelt tänkte.
Hon var barmhärtig i sin håg hon mat och pengar skänkte.
Dess fru gav henne tvenne bröd att ge sin mor som led stor nöd,
Och sådan hjälp behövde.
När hon ett stycke hade gått och harmsen brödet burit
Sin frus barmhärtighet försmått och argt på modern svurit.
Kom hon där vägen oren var tänk vad för medel då hon tar,
Att fina skorna spara.
Där fanns ej sten där fanns ej spång varpå hon kunde kliva.
Gå kring blev vägen alltför lång ej vill hon smutsig bliva.
Då lägger hon de bröden så att hon på dem kund torrskodd gå,
Men straffet resan stäckte.
Dess fötter fastnar genast kvar då hon på brödet träder.
På benen hon förgäves drar hon bannar svär och hädar,
Ty som en stor och jordfast sten orörlig står ock hennes ben,
I marken synes fasta.
Hon ropar då jag usla barn försmått min moder snälla.
Har själv mig snärjt i syndens garn det får jag nu umgälla.
Om hjälp hon tigger varje man de bjuda till men ingen kan
Dess fot från marken röra.
Ej kunde hon de sista ord med bruten röst framföra,
Förrän den eljest fasta jord begynte sig att röra.
Hon knäppte sina händer ihop och sjönk så neder i en grop,
Som henne strax betäckte.
I människor betänken er högfärden låten fara,
Och girigheten som man ser är och en farlig snara.
Låt pigans ofärd varna er från synd och flärd allt mer och mer,
Och från högfärdig levnad.
HERR HOLKIN
Herr Holkin han haver lockat mig
:Villa rosor mig lova:
Att jag skulle honom giva min tro
:Med de andra de sova där leker han en afton:
Och haver Holkin lockat dig,
så ska du mer aldrig bo hos mig.
Och drottningen ville sina tärnor lära
allt huru de skulle försvara sin ära.
Ack om jag hade mig en fulltrogen vän
som budena bar till herr Holkin ikväll.
Falska tärnan var så snar att svara,
och vill ingen ann’ skall jag budena bära.
Och när hon kom till Holkins gård,
ute för henne herr Holkin står.
Liten Kersti haver mig till dig sänt,
hon bad ni skull rida till henne ikväll.
Hon haver eder fött en dotter,
och hon är långt svartare än svartaste jord.
Och skänk henne dessa vinflaskor in.
Bed henne dricka all sorg ur sitt sinn.
Bed henne varken sörja eller kvida.
Imorgon så vill jag till henne rida.
Tärnan gångar till sjöastrand,
Där drack hon ur vinet och tömde i vann’.
Herr Holkin han skänkte de vann’flaskor in,
ty aldrig så vill han till eder rida.
Herr Holkin han var ej långt därifrån,
han hörde väl efter hur talet skull gå.
Liten Kersti vänd dig ej från mig,
jag har väl ej ämnat att svika dig.
Falska tärnan skall levande sättas i jord,
:Villa rosor mig lova:
Som velat förråda så menlöst blod.
:Med de andra de sova:
BLÄCK
Ge mig hit lite bläck och en penna.
Jag vill rekommendera ett brev.
Du skall alltid få se och besinna,
Att jag håller ingen kärare än dig.
:Förr skall hälleberget rämna såsom is,
Förr skall solen borttappa sitt sken,
Förr skall skogen bli förvandlad till en duva,
Innan jag dig min vän överger.:
Förr så spelade jag på guldtärning,
Förr så spelade jag på klaver,
I det samma så övergav mig sorgen.
Jag skall aldrig borttappa dig mer.
BRUN
Brun han rider till jungfruns gård.
:Brun sover allena:
Ute för honom jungfrun står.
:Det blåser och det regnar nordast uti fjällen, där vila ock tre nordmän:
Brun han breder ut kappan blå,
Och själver lyfter han jungfrun uppå.
Brun han rider till rosende lund,
Där lyster han att vila en stund.
Och hör du min jungfru vad jag säger dig,
Här har jag gjort av med femton jungfrur förr.
Och Brun han lade sig i jungfruns sköt
Och på honom rann en sömn så söt.
Jungfrun tog upp sin förgyllande sno,
Så band hon Brun till hand och till fot.
Statt upp du Brun så hastelig,
Jag vill ej i sömnen förgöra dig.
Och jungfrun tog upp sin förgyllande kniv,
Så stack hon den i Bruns unga liv.
Och ligg nu här båd’ för hund och för Ramm,
Ännu skall jag bära mitt jungfrunamn.
Och ligg nu här på svartan mull,
Ännu skall jag bära mitt jungfrugull.
from the album "Hildegard von Bingen"
EUCHARI
Ubi cum Filio Dei mansisti,
illum tangendo et miracula eius que fecit videndo.
O Euchari in leta via.
Ambulasti ubi cum Filio Dei mansisti,
illum tangendo et miracula eius que fecit videndo.
Tu eum perfecte amasti cum sodales tui exterriti erant,
Pro eo quod homines erant,
Nec possibilitatem habebant bona perfecte intueri.
Tu autem in ardenti amore plene, caritatis illum amplexus es,
Cum manipulos preceptorum eius ad te collegisti.
O Euchari.
VIRIDISSIMA VIRGA
O viridissima virga, ave, que in ventoso flabro sciscitationis sanctorum prodisti.
Cum venit tempus quod tu florusti in ramis tuis, ave, ave,
Quia calor solis in te sudavit sicut odor balsami.
Nam in te flourit pulcher flos qui odorem dedit,
Omnibus aromatibus que arida errant,
Et illa apparuerunt omnia in viriditate plena.
O viridissima virga, ave, que in ventoso flabro sciscitationis sanctorum prodisti.
SALVATORIS
O quam magna est benignitas, Salvatoris, qui omnia liberavit.
Per incarnationem suam, quam divinitas expiravit, sine vinkulo peccati.
Et sic indumenta ipsius a maximo dolore abstersa sunt.
O FRONDENS VIRGA
O frondens virga, in tua nobilitate stans sicut aurora procedit:
Nunc gaude et letare et nos debiles dignare a mala consuetudine liberare
Atque manum tuam porrige ad erigendrum nos.
UNDE QUOCUMQUE
Unde quocumque venientes perrexerunt,
Velut cum gaudio celestis paradisi,
Suscepte sunt, quia in religione morum honorifice apparuerunt.
O VIS ÆTERNITATIS
Vis æternitatis que omnia ordinasti in corde tuo,
per verbum tuum omnia creata sunt sicut voluisti,
et ipsum verbum tuum induit carnem in formatione illa que educta est de Adam.
Vis æternitatis.
VIRGA AC DIADEMA
O virga ac diadema purpure regis,
Que es in clausura tua sicut lorica:
Tu frondens floruisti in alia vicissitudine
Quam Adam omne genus humanum produceret.
Ave, ave de tuo ventre alia vita processit
Qua Adam filios suos denudaverat.
O flos, tu non germinasti de rore, nec de guttis pluvie,
Nec aer desuper to volavit;
Sed divina claritas in nobilissima virga te produxit.
KYRIE
Kyrie eleison,
Christe eleison,
Kyrie eleison.
English translations
