Tyranitar´s Cave

Kapitel 13

 Det hjälpsamma molnet

Nu började vinden blåsa hårt bortifrån Cianwood och jag blev ännu kallare än jag redan var. När jag vände ansiktet mot vinden så kände jag att finkornigt pollen blåste in ansiktet på mig och fastnade på min våta hud. Efter en halv minut så såg mitt ansikte ut som om jag stoppat huvudet i en sockervaddsmaskin och sedan hällt på strössel.

"Ha, ha vilket strösselfejs du är! Har du försökt äta mögligt mjöl till frukost eller?", fick Chris fram under sina väldiga skratt anfall.

"Kul värre, kan du inte ta och sätta dig på en Slugma och rida till närmaste vulkan?"

"Kolla det här är ju Jumpluffpollen, det luktar nästan som min egen Jumpluff.", sade Andrew med gråten i halsen.

Jag tittade bort mot havet igen och hoppades att det skulle komma ett flygplan eller nåt. Men istället så såg jag ett brunt, blått, grönt och rosa moln komma farande i hög fart mot oss.

"Kolla där!", ropade jag och pekade mot molnet.

"Tror du jag går på den lätta? Du kommer säkert att säga åt Feraligator att spruta ner mig bakifrån så fort jag vänder ryggen till.", sade Chris som trodde att jag tänkte ge igen för att han hade skrattat åt mig.

"Bra tips, men varför skulle jag blöta ner dig bakifrån?", sade jag och gjorde tecken åt Feraligator att ge Chris en vattenstråle i magen.

Chris ramlade genast omkull och jag fick mig ett gott skratt.

Medan vi hade bråkat så hade molnet kommit närmare och var nu inte mer än 50 meter bort. Det bestod av jättemånga Hophip, Skiploom och Jumpluff som flög i tät formation.

"Kolla, det är min Jumpluff, han har kallat på hela släkten för att hjälpa oss!", utropade Andrew förtjust.

Vi tog in alla våra pokémon i bollarna. De pokémon som vi befriat var dock så lätta att några Hophip skulle kunna lyfta var och en från marken.

Vi lade oss allihop på marken och en liten flygare tog genast tag i mitt ena ben och tre andra i det andra benet och armarna. De gjorde på samma sätt med de andra. De flesta pokémon som vi befriat behövde bara en eller två av de ballongliknande pokémon för att lyfta.

Vi började direkt , men när jag hade kommit två meter så såg jag att tio stycken Skiploom kämpade för att försöka lyfta Feraligator, men han lyfte inte en centimeter från marken.

"Om du vill hänga med så får du låta dig bli fångad i den här bollen!", ropade jag och kastade en svart heavy ball som jag beställt på internet från Kurts specialbollar.

Feraligator sögs in i bollen och gjorde inget motstånd.

"Lyft nu, vinden blåser rätt så vi borde vara i Olivine om fem minuter!"

Med väldig fart så blåstes vi iväg hängandes i armarna på våra gasfyllda räddare. På bara en minut så var vi uppe på minst 100 meters höjd och kunde se fyrtornet i Olivine. Vi kunde också se tsunamin som hade börjat resa sig och nu var några meter hög, när den nådde Olivine skulle den säkert vara tio gånger högre.

Efter ytterligare några minuters beundran av utsikten så närmade vi oss stranden och vi började sjunka mot marken.

Så fort vi hade landat så sa jag åt Mitch, Mike och Elvina att varna alla och säga åt alla tränare med vattenpokémon att komma till stranden. Jag släppte ut Feraligator som genast började ge order till de andra. Först ställde de upp sig på en triangel men det verkade Feraligator inte tycka var så bra. Sedan ställde de upp sig i en dubbel rad längs med strandkanten.

Då såg jag vågen, den var verkligen stor, ungefär 40 meter hög och 300 meter bred. Nu rörde sig mycket snabbare än när vi hade sett den förut. Den var en halv kilometer från korallrevet nu.

Då kom en flock Pidgeys flygande inifrån staden, allihop bar en liten vattenpokémon i klorna. Alla var små och de flesta såg inte ut att ha så mycket stridserfarenhet utan var nog små husdjur som mest bott i ett badkar eller en pool. Det kom också en lastbil som tillhörde Olivines badhall, den var lastad med pokémon och tränare som antagligen varit och badat eftersom allihop var blöta.

Sammanlagt var det nu 73 pokémon som stod i led på stranden. "Vi ska stoppa vågen vid korallrevet. Skjut iväg era vattenstrålar i havet när jag säger nu och se till att inte träffa några andra. Nu!!!!!!", på mitt kommando så sköts det iväg en massa vattenstrålar som gick längs med vattenytan. Ungefär 30 meter från stranden så började vår våg resa sig med väldig fart.

När den var ungefär 100 meter ifrån tsunamin så var den 30 meter hög vilket kanske skulle räcka.

Fortsättning följer ...