Det var en gång en mailinglistas knäppa medlemmar som skulle leka lite...
Skämt åsido.
Disclaimers: Det här är en stafettfanfic, kategori alt, som skrivs över Northern Realms-listan. (NRlistan) Det är den svenska mailinglista som är fullt spoilerstillåten. Vad är en stafettfanfic, då? -Jo, det är givetvis en fanfic som skrivs av flera personer, mailad en bit i taget. Xena, Gabrielle och diverse andra karaktärkoncept tillhör RenPics. Vi bara lånar dem lite och utnyttjar dem som vi vill. *heheheh* Carola påstår att Gabby tillhör henne, men det gör också Sarah och Anders. Johanna menar på att Gabby tillhör Xena, men att alla kan dra sticka om vem som får bli stand in för krigarprinsessan uti-fall-att... ;)
Spoilers: I den här fanficen finns det karaktärar som figurerar i säsong 5 och 6 av Xena: Warrior Princess. Vill du inte få minsta spoiler slängd i ansiktet så är det bäst att du slutar läsa nu och letar upp en annan fanfic. Är du spoilerjunkie; -välkommen! Fanficen utspelar sig mellan Path of Vengeance och To Helicon And Back. Hoppas det blir roligt!
Subtext: Vadå subtext? I den här fanficen så är subtexten maintext. Därför är detta en maintextvarning. Är du allergisk mot kärlek, dvs. den mellan två människor av samma kön, så ska du sluta läsa nu och leta upp en bra genficberättelse.
Humor: Ha! Försök att få en bunt galningar att INTE slänga in humor!
Amazoner, kaniner och kärleksbesvär
av Johanna, Sarah, Carola och Anders
Kapitel ett: Amazonflickor och småhångel
"Mmmm...döda honom! Jag ska...ge hit den förbannade...", krigarprinsessan vände och vred på sig under filten i sådan grad att hon hade virat in sig tätt i filten och nu letade en förflugen högerhand efter svärdet. Ett sömnigt par gröna ögon såg på henne genom två springor. Det var inte den första natten som Xena hade drömt mardrömmar. Tvärtom; den mörka kvinnan drömde ofta om sitt forna liv och om allt ont hon hade gjort. Men drömmarna var svagare nu, de hade inte samma fäste som förr. Eller brukade inte ha.
Men på senare tid så hade hon ridits av maran såpass hårt att Gabrielle ibland hade fått jaga efter henne när hon var på väg med draget svärd och chakram ut i skogen mot gudarna visste vart. Hon hade aldrig gått i sömnen förut! Barden rynkade ögonbrynen och lade huvudet på sned.
"Jag ska ge...haha! Känn på den, tänk på...hur svärdsspetsen...se hur den glänser och glimmar till...känn den mot hakan...", krigaren log blodtörstigt, med läpparna groteskt krusade i ett hånleende som fick rysningar att ila längsmed Gabrielles ryggrad. Det här var inte den Xena som hon hade lärt känna under de se-...trettiotvå år de spenderat tillsammans. Hon skakade på huvudet och knuffade på sin själsfrände.
Hårdare.
Och hårdare.
"Mmmmrffffff! Han ska d-, den förb-...ah, Callisto...aaaah...tack, tack...mm, säg ingenting nej-gör inte det...", mumlade krigaren halvkvävt mot Gabrielles arm, som hon nu kurade upp sig mot. Barden suckade och skakade på henne.
"Xena, vakna! Du drömmer igen! Men om Callisto?..."
Det förbryllade Gabrielle litet att Xena började lovprisa Callisto i sömnen, då hon visste att inte ens Eve var en gåva som helt kunde söndergöra minnena av allt denna blonda nemesis utsatt dem för. Hon böjde sig snett fram över Xena och drog filten tillrätta om henne.
"MÅSTE hon prata om den där förbannade bondtölpen hela tiden...", ett missbelåtet mutter och indignerat fnys hördes mellan två andetag. NU höjde Gabrielle definitivt på ögonbrynen och spetsade öronen.
Men intet ljud annat än lugna snusningar och belåtna 'mmm' rann över krigarprinsessans läppar den natten. Till slut föll barden i drömlös, utmattad sömn.
*****************************************************************************************
När Xena vaknade så fann hon inte barden någonstans, vilket föreföll henne vara märkligt. Hon satte sig upp, drog handen genom håret och föste filten åt sidan. En kort promenad senare hittade hon den korta kvinnan lutad mot ett träd med blicken fäst på en grupp tränande amazoner. Hon smög upp bakom henne för en morgonkram. Barden kråmade sig belåtet och sjönk slött in i omfamningen.
"Mmm, godmorgon...ser man på vem som har vaknat?"
Xena skrockade och nickade mot de tränande amazonerna, där Varia just hade slagit en bakåtvolt och nu gjorde en blixtsnabb framstöt med sitt svärd.
"Hur skulle jag kunna sova med en bunt galna krigarkvinnor i närheten?"
Gabrielle slog henne lekfullt på armen med glimten i ögat.
"Jaså, du trodde att du hade ensamrätt på att vara galen krigare i det här sällskapet?"
"Tja, det är liksom det intrycket jag har fått av folk som får intryck av mig...", gäspade den längre kvinnan.
"Xena, du sluddrar strunt."
"Mm, jag vet. Jag är hungrig. Vad får vi till frukost?"
Armarna som omslutit barden lossade sitt grepp och nyfiket sniffandes i luften traskade Xena tillbaka till eldgropen.
Gabrielle suckade och vände amazonernas träning ryggen.
"Alltid så flärdfri och belevad. 'Jag är hungrig'...-det är iallafall en lättnad att hon är djup NÅGONSTANS.", mumlade hon med ett litet skratt.
Xena vände på huvudet mot henne, med ett höjt ögonbryn.
"Jaså du? Jag hörde det där."
Barden bara skrattade och visade henne frukostgröten, som snabbt slevades upp i en liten träskål.
Hon lät sig väl smaka.
"Rrrrghlm! Gott.. mm-huh. Gott...förresten; har du sett till Eve idag, Gabrielle?"
Xena höll ett extra vakande öga på sin dotter sedan hennes 'lilla' hade blivit dömd till döden och friad samma dag ett par dygn tidigare. Gabrielle flinade brett och sneglade snett bakom sig. Ett svart ögonbryn höjdes igen.
"Vad?"
Flin.
"Vad?!? Har jag tappat gröt någonstans eller fått horn i pannan? VAD?!?"
Gabrielle harklade sig och vinkade med handen åt Xena att följa med. Barden drog med henne tillbaka till träningen och pekade ut en rakryggad ung kvinna som stod med ryggen mot en boningshydda och betraktade träningen ingående.
Koncentrerat.
"Ånej, jag vill inte att hon ska tänka i de banorna igen, det var illa nog med Livia. Jag vill inte att hon uppmuntrar de impulserna igen."
"Tsssst. Titta. Följ hennes blick!"
Varia, som hade fått svärdet slaget ur handen, dök ner snett åt sidan framåt och rullade upp på fötter i ett smidigt hopp som placerade henne bakom motståndaren. Med enkelhet låste hon den blonda amazonkrigaren i ett fast grepp. Xena nickade erkännande över rörelsen och gjorde sedan som Gabrielle hade sagt. Eve hade också följt den tränade stridens förlopp och nickade uppskattande. Skillnaden var att den unga kvinnan omedvetet slickade sig om munnen.
Xena svalde. Gabrielle log sött.
"Vår lilla flicka har blivit stor.", småsjöng barden oskyldigt.
"Jag är rädd för det...", mumlade Xena och lade eftertänksamt till, "Jag hoppas sannerligen att Varia lämnar hem henne i tid efter deras framtida träffar, annars drar jag fram svärdet."
"Riktigt SÅ långt har det inte gått än, o, lång, mörk och livsfarlig!..."
"Inte än...", väste krigaren. Barden klappade henne på armen.
"Var snäll, Xena. Jag tycker om Varia och det gör du också, även om hon inte är helt på det klara med sig själv än. Vem vet? Eve kanske kan ha gott inflytande på henne?" Bredflin. Xena fnös.
"Jag undrar, jag...hon allierade sig med Ares, Gabrielle.", sade hon allvarligt.
"Liksom Eve. Liksom du. Men ni båda tog er ur det mörker och kaos som han förmedlar och ivrar.", hon log varmt med en varm tillit i ögonen, "Hon behöver bara lite vägledning och ett skäl att hålla sig till den smala vägen. Hm?"
Xena suckade, lade handen över Gabrielles och log.
"Du har rätt. Varia har ett gott hjärta. Vart misstag hon har gjort i det förflutna har varit gjort med goda skäl bakom sig."
"Hon kommer att bli en bra ledare en dag."
"Ja...mmm...kan man få lite efterrätt?"
"Mmmmm...oh...jodå..."
Fnissandes jagades barden tillbaka till deras lilla lägerplats precis i byns utkant, med en flinande krigarprinsessa efter sig.
I träningsringen så sänkte Varia den höjda näven och mötte okuvlig Eves blick i ett förnyat trots. Kvinnan som sålt hennes syster, som sålt delar av hennes by, hade varit en helt annan människa. Men det var svårt att glömma. Trots den uppriktigt vänliga blick som mötte henne så var hon inte så säker på om hon ville det. Så kom det sig att amazonkrigaren vände Elis sändebud ryggen och med ännu en hårt segerhöjd näve i luften gick därifrån.
*****************************************************************************************
Kapitel två: Filtskakande, bacchaebett och föräldraskap
Varia stormade bort från träningsringen med raska, bestämda steg. Trots idoga försök kunde hon inte sudda ut bilden av den leende kvinnan vid boningshyddan. Hennes välformade läppar, hennes isblå ögon och kastanjbruna hår.
"För att inte tala om hennes sexiga - STOPP!" läxade Varia sig själv. "Kvinnan är en fd mördande hydra till krigarprinsessdotter som inte har efterlämnat annat än död och förtvivlan när hon för sex år sedan hedrade"
Varia fnös föraktfullt för sig själv, "amazonerna med sin närvaro! En mördande hydra till krigarprinsessdotter är vad hon är! En sexig mördande hydra till krigarprinsessdotter. En sexig hydra till krigarprinsessdotter. En sexig krigarprinsessdotter. Men för Artemis skull, nu skärper du till dig!", tänkte Varia förbannat.
Hon slet upp dörren till sin hydda och ropade samtidigt på Tyro som stod en bit bort och pratade med några av sina amazonsystrar. De hade diskuterat hurvida krigarprinsessan och hennes följeslagare hade rusat mot lägerplatsen vid utkanten av byn för att göra det, men blev bryskt avbrutna av deras drottnings skarpa, krävande stämma:
"Jag vill ha ett bad, och jag vill ha det nu!" mässade Varia. "Och Tyro, se till att det är iskallt!" gormade hon innan hon stampade in genom dörren och drämde igen den bakom sig. Tyro ryckte på axlarna mot sina vänner och gav sig sedan kvickt iväg för att utföra ordern.
Eve såg efter Varia där hon försvann bort mot sin hydda. "Hades också! Maken till arrogant Bacchae har jag väl aldrig...oops, förlåt Eli", tänkte hon. "Jag önskar Varia inte vore så omedgörlig", ändrade hon sig. "Livia är död och begraven, det vet hon, ändå kan hon inte se mig för den jag är nu." Hon suckade högt. Om hon bara kunde få amazondrottningen att öppna sig lite, komma innanför det där hårda skalet. Eve visste att de klappade ett gott hjärta under den till synes så tuffa ytan och hon visste att de skulle kunna bli goda vänner, men att bryta igenom den järnhårda attityden verkade vara ett omöjligt uppdrag. Eve sparkade i ilska till en liten sten som hade oturen att befinna sig framför hennes högra fot.
"Dumma kvinna!", mumlade hon och styrde stegen mot utkanten av byn för att tala lite med sin mor.
I en viss lägerplats i byns utkant pustade just i detta ögonblick två svettiga och utmattade kvinnor ut efter den fysiskt utmattande aktiviteten de just avslutat. (Om du hade köpt den uppgraderade versionen av denna fanfic hade du fått veta i detalj vad de två krigarna hade haft för sig där de legat ostörda vid lägerelden, med det hemtrevliga sprakande från brasan som enda sällskap.)
De två kvinnorna hörde en gren som knäcktes av att någon gick på den, ett prasslande av löv som bryskt blev undanskuffade och en lång radda mer eller mindre kända svordomar. Gabrielle nickade i riktning mot ljuden.
"Dotter på inkommande...", sade hon och plockade bort ett löv som fastnat i hennes blonda hår.
"Jag vet..." Xena reste sig upp, rättade till kläderna och drog en hand genom sitt långa korpsvarta hårsvall.
"Eve, raring..." hälsade hon sin surmulna dotter som i sin tur gick raka vägen fram till elden, utan ett ord till de båda kvinnorna, satt sig ner på en stock som var utlagd som just sittplats och stirrade in i de dansade flammorna.
Xena och Gabrielle tittade på varandra. Båda hade de fått ett bekymrat uttryck i ansiktet och medan Xena slog sig ner bredvid sin olyckliga dotter skakade Gabrielle lätt på huvudet, plockade lite förstrött ihop filten de nyss legat på, vek ihop den och la den på en sten bredvid sig. Hela tiden höll hon ett vakande öra i de båda kvinnornas riktning. Hon tog upp filten igen, skakade den och vek ihop den på nytt. Så höll hon på ett bra tag medan hon försökte avlyssna vad det pratades om mellan mor och dotter.
(Som tur var var det ingen som lade märke till hennes larviga filtskakande, ingen utom en dreglande vit kanin vill säga, som stod och stirrade på henne från en skyddad plats under en stor ormbunke. Hans röda ögon lyste i kontrast till hans glänsande, vita päls. Ända sedan en dag för många år sedan då en ytterligt traumatisk händelse inträffat, något som visserligen fick honom att inte åldras, men som hade förvandlat hans hjärna till ett oigenkännligt mordiskt hopkok, hade hans tankar kretsat kring en enda sak; hämnd. Och nu var tiden kommen. Han fällde ut sina vassa gaddar, plirade med sina röda ögon, flinade ondskefullt och gjorde sig redo. Mer hann han inte förrän en stor sten kom vinande genom luften och landade rakt på honom med ett "swishssmuck". Döden var ögonblicklig.)
Eve kastade en blick åt sidan när henne mor kom och satt sig bredvid henne.
"Eve, är något på tok?", det gick inte att ta miste på oron i krigarkvinnans röst. Eve tog upp en pinne från marken och petade lite i brasan framför dem.
En djup suck letade sig upp från hennes innersta och for över hennes läppar.
"Måste hon vara så kall och envis?"
"Vem då raring?"
"Jag menar, är det något slags krav? Sökes: Amazon. Du ska ha iskall blick, ihopknipna läppar, inte vara sen att höja din näve i en patetisk segergest och det viktigaste av allt; förlåt aldrig, under några som helst omständigheter, vad andra har gjort när de var unga och vilseledda!"
"Hjärtat, vem pratar du om?" Xena la huvudet på sned, log prövande och blinkade till ett par gånger. Hon hade en gnagande känsla av att det var Varia som hennes dotter spydde galla över men ville vara säker på sin sak.
"Gudarna ska veta att jag avskyr den människan jag var då, men jag är inte hon längre, mamma, Livia är död. Jag är Eve. Men det vägrar hon att förstå! Och _varför_ har ni tänt en eld på förmiddagen!?", undrade hon surt.
"Det är klart att du är älskling. Du är Eve, min dotter. Och Gabrielles", hon sneglade mot amazondrottningen som tydligen var upptagen med att vika ihop deras sovfilt. "Hade hon inte redan gjort det förresten? Äh", Xena viftade bort tankarna på barden och riktade åter sin uppmärksamhet mot sin frustrerade dotter.
"Det var för stämningens skull", svarade hon och fortsatte genast, "-vem är det som vägrar att förstå?"
Hon la sin ena hand på dotterns axel.
"Inte för att jag tänker ödsla mer energi på henne ändå", deklarerade Eve och petade så kraftigt i elden med sin pinne att glöd flög åt alla håll.
"Det är inte som om hon skulle _betyda_ någonting för mig!", fortsatte hon upprört och pinnen gick med ett knak av på mitten.
"Sjävklart inte" försökte Xena trösta.
"Vem är det som inte betyder någonting gumman?"
Eve böjde sig ner efter en stor sten som låg vid hennes fötter, reste sig upp och hivade med all kraft iväg bumblingen i ett fåfängt försök att få utlopp för sina upprörda känslor.
"Jag tycker inte ens om henne!", skrek hon samtidigt som stenen seglade genom luften och landade på ett par ormbunkar en bit bort.
Eve utstötte ett argt "Aaarggh!", vände på klacken och rände förbi en medlidsamt leende Gabrielle som stod ett par meter bort med en filt över armen, och fortsatte in mot byn med indignerade kliv.
*****************************************************************************************
Kapitel tre: En träff med stallet, ondsinta kaniner och korkade amazoner
I slutändan hamnade Eve i stallet, av alla ställen. Först hade hon förvisso styrt stegen mot den hydda som hennes mor och Gabrielle hade fått låna under sitt besök "Varför hade de egentligen gjort upp en lägerplats utanför byn? Gabrielle var ju en amasondrottning, inte behövde hon slå läger i skogsbrynet som någon anonym vandrare?" Ibland kunde hon bara inte förstå sina föräldrar., men i sista sekund hade hon styrt stegen mot stallet istället, eftersom Xena och Gabrielle säkert skulle komma till hyddan snart. Och Eve ville vara ensam just nu.
Egentligen, sa en liten röst snusförnuftigt, vill du inte alls vara ensam, det är bara det att den som du helst skulle vilja ha som sällskap befinner sig i en hydda i andra änden av byn och är fullt upptagen med att spänna musklerna och imponera på små tonårsamasoner.
Med ett surmulet fnysande slängde sig Eve ner i halmen med en duns bredvid den vänliga ljusgrå hästen som tillhörde Gabrielle. Den svarta hästen, som för övrigt Gabrielle retfullt kallade Svarte Argo 14, som för tillfället tillhörde Xena frustade hånfullt åt Eve, men Eve hade för mycket att tänka på, och hade inte för avsikt att gräla med oartiga hästar. För tillfället i alla fall.
"Jag bryr mig väl inte om vad hon gör, heller!" sade Eve argt, "Eller vem hon gör det med!"
Jaså inte, svarade rösten resonabelt, men helst skulle du vilja se att hon visade dig lite uppmärksamhet, eller hur?
"Jovisst" fnös Eve föraktfullt, " som hon gjorde när hon tänkte avrätta mig för vad som hände då jag var Livia då kanske?"
Snarare som då Varia först mötte Eve, inflikade rösten hjälpfullt, du minns det väl? Du tänker på det hela tiden, hur hon log mot dig, hur ni verkade småflirta med varandra...
"Åh, håll tyst!" Med en djup suck slängde Eve sig i höt.
Motvilligt var Eve tvungen att medge att hon inte gärna kunde förebrå Varia för att hon inte kunde släppa det förflutna. Livia var död och begraven, ja, men graven i fråga låg inte alls så djupt eller så säkert förbommad i Eves sinne som hon skulle önskat. Vem var "Eve", egentligen? I ärlighetens namn så visste hon inte det själv än, fastän hon desperat försökte skapa ett bättre sorts "jag" än hon någonsin haft möjlighet att göra som Livia.
Och innerst inne måste hon erkänna att hon hade blivit indragen i Elis trossamfund på tok för tidigt, egentligen. Hon hade precis fått veta att allt hon trodde om sig själv var lögn, lämnat sitt gamla liv bakom sig, och försökte så sakteliga att hitta vem hon nu var i förhållande till sina föräldrar, världen, ja allt. Då fann hon sig plötsligt sadlad med titeln som Elis arvtagare, och allt vad det innebar.
Var det egentligen vad hon, Eve, själv ville?
Å andra sidan så var det ju ganska bekvämt, hon behövde inte bekymra sig för att hitta "sin" väg, eller fundera så mycket över hur hon skulle gottgöra synderna i sitt förflutna, men... Elis arvtagare kunde inte stanna i en liten amasonby praktiskt taget ute i obygden, eller stå och spana in läckra, om än hades så envisa, amasondrottningar.
"Inte för att det spelar någon som helst roll, Varia är bara inte intresserad!", utbrast Eve med klagande stämma, och slängde ut sig raklång i höt.
*****************************************************************************************
Gabrielle gick i sakteliga mak och försökte nöjt att klappa sig själv på ryggen, vilket förvisso inte var ett problem för en kvinna som kunde inte bara rent bokstavligt knyta sig i en knut utan även knyta fast en viss krigarprinsessa om det skulle krävas, men de underliga blickar hon fick från sina unga amasonsystrar fick henne att hejda sig något. Inte desto mindre var Gabrielle ganska nöjd med sig själv över hur lätt hon hade övertalat Xena att bära deras saker tillbaka till hyddan medan Gabrielle själv sökte efter Eve.
Xena och Eve var väldigt lika, och stod varandra mycket nära med tanke på att de missade 25 hela år, och det kunde inte förnekas att Xena var en mycket intelligent kvinna. ...nåja, hon var då fantasifull nog när det kom till vissa saker, åtminstone. Hur som helst så var det vida känt att Xena, sina många färdigheter till trots, inte klarade av de "känsliga samtalen". Nej, de tillföll av gammal vana Gabrielle, och det här hörde definitivt till den kategorin.
Medan Gabrielle gick och grubblade så såg hon Tyro komma släpandes på ett stort trädbadkar tillsammans med en annan amason. Det var uppenbart att de hade fyllt badkaret med vatten innan de försökte flytta det. Gabrielle skakade uppgivet på huvudet.
Från en buske vid kanten av en hydda följde ett par ivilliga röda ögon Gabrielles promenad. Kaninen hade nyss återuppvaknat, då förutom evig ungdom och en mordisk blodlust han även hade begåvats med en form av odödlighet den där ödesdigra dagen för länge sedan. Nu såg han sitt offer obekymrat vandra vidare, omedveten om hans ondskefulla blickar.
Med ett blodisande litet kanintjut kastade han sig fram från sitt gömställe och sprang rakt mot sitt byte!
"Åh bacchae bett!", utropade Tyro förskräckt, när hon, distraherad av något vitt som sprang mellan hennes ben tappade taget om sin ände av det tunga karet så att det for i marken med en dov duns. Då den andra kvinnan givetvis inte var stark nog att hålla karet på egen hand så förlorade även hon greppet, och som följd stod båda amasonerna nu genomdränkta av iskallt vatten.
'Uh oh' tänkte Tyro när hon såg sin genomdränkta kamrat börja grimasera våldsamt och långsamt knyta nävarna. Här gällde det att tänka snabbt. "Åhå, titta, vad är det här för kletigt som sitter fast under karet? Kan du hjälpa mig att skrapa bort det?" Följt av ett tveksamt skrapande med en läderbeklädd fot.
"En mosad kanin." Morrade den andra kvinnan dovt, varpå en mycket skrämd Tyro sågs springa för livet genom den närliggande skogen, tätt följd av en genomblöt och något uppretad amasonsyster.
Gabrielle (lyckligt ovetande om de händelser hon oavsiktligen orsakat) traskade lugnt fram mellan de små hyddorna och tog sin tid att tänka efter just vart Eve kunde tänkas befinna sig, mera för att ge Eve lite tid att samla sig än för att hon hade särskilt svårt att komma på vart den upprörda unga kvinnan hade tagit vägen - hon var ju som sagt mycket lik sin mor.
Så kom det sig att Gabrielle en stund senare fann sig i stallet, nostalgiskt leende över de djupa suckarna som verkade komma från en dyster samling hö i spiltan där Gabrielles häst stod.
*****************************************************************************************
Kapitel fyra: Känsliga samtal och Livia
"Eve, du kommer aldrig få höet ur kläderna om du fortsätter rulla runt sådär. Tro mig."
Eve slutade rulla runt och tittade upp på Gabrielle.
"Åh nej, måste jag ha ett känsligt samtal nu också? Jag behöver inte det här...", suckade hon och föll tillbaka i höet.
"Eve, det kommer knappast vara värre än något samtal du hade i tonåren med dina.." Gabrielle tystnade under blicken som Eve gav henne. "Du hade aldrig sådana här samtal, eller hur?"
"Jag var upptagen med att lära mig döda för min egen vinnings skull. Tack för att du påminde mig om den tiden."
"Förlåt mig.. Men vad är det som stör dig? Du verkar vara mycket mer.. känslosam än vad du brukar vara. Vilket är bra, om du frågar mig, men vi börjar bli lite oroliga."
Där var det. Gabrielle hade slagit huvudet på spiken. Eve kände att hon började släppa loss på de band hon bundit sig själv med, hon hade allt för länge gått runt som en känslolös zombie fungerande som ett redskap för Eli. Hon hade varit ett redskap förut, för Rom, var det här verkligen annorlunda? Men Eli hade gett henne så mycket, han tog bort den ridå av vrede som täckt hennes ögon så länge och hon fick genom det tillbaka sin mor och blivit del av hennes familj. Fast hade allt det hänt bara för att vara en marionett för en annan mästare? Varför skulle allt vara så svårt? Varför nu, när den där amazonen...
Gabrielle såg Eve stirra rakt igenom henne. Hon förstod inte vad i den enkla meningen som kunnat påverka flickan så mycket. Chockad såg hon hur tårar rann nerför Eves kind. Hon gick snabbt ner på knä bredvid Eve och lade en hand på hennes kind.
"Eve, vad är det som händer med dig? Kom igen, titta på mig."
Eves tårfyllda blick fokuserades återigen på här och nu när hon vände sig till Gabrielle.
"Jag vet inte.. Förlåt.. Jag måste härifrån."
Hon reste sig så snabbt att Gabrielle föll baklänges och Eve försvann snabbt ut från stallet. Kvar låg Gabrielle och tittade upp i taket.
"Varför är det egentligen jag som skall ta hand om de känsliga samtalen?", frågade hon sig med en suck innan hon reste sig upp för att gå och tala med Xena. De behövde uppenbarligen en ny taktik för att ta hand om sin dotter.
*****************************************************************************************
Eve sprang med tårarna rinnande ut i skogen. Det var en underlig känsla. Livia hade aldrig gråtit. Eve grät inte. Mitt i all hennes osäkerhet så kändes det bra. En spärr hade lyfts. Hon hade verkligen känslor. Måhända känslor som var hur förvirrande som helst men ändå. Hon sprang långt ut i skogen. Slutligen stannade hon och sjönk ner till en lutande position mot ett träd. Hon hade dragit ut på det en bra bit, hon behövde komma bort från Gabrielle, det var svårt nog att tänka över det här ensam, Gabrielle förde med sig väldigt mycket bagage som kunde förvirra henne. Nu hade hon stannat, vilket betydde att hon skulle börja tänka igenom allting snart nog.
Plötsligt så slog en stor kraft in i hennes mellangärde och hon flög med ryggen först in i ett träd.
"Man är på väg hem från en resa och vem hittar man i Amazonernas skogar om inte Livia, Roms hynda?"
Genom ett töcken såg Eve en amazonsk jägare gå mot henne.
"Jag är inte Livia längre," försökte hon säga men hon hade helt tappat andan av smällen. Amazonen greppade tag i henne och slängde in henne i ett annat träd. Den kollisionen var hon dock beredd på.
'Satans amazoner, skall alltid ställa till problem...'
"Sa du något, Livia?" sade amazonen och slog till med höger näve. Eve fångade näven i sin hand och såg in i amazonens ögon.
"JAG ÄR INTE LIVIA LÄNGRE!" skrek hon och slängde sig på amazonen i en serie slag och sparkar. Alla gamla reflexer sattes i rörelse, Livias reflexer, de som alltid lärt sig att avsluta med ett dödande slag. Hon drev på slag för slag, spark för spark till slutligen ett avslutande slag skulle komma. 'Jag är Eve.'
Hon stannade med handen några centimeter från amazonens hals.
Amazonen föll ihop i Eves armar. Hon lade ned henne på marken och började syna hennes skador.
"Jag är Eve.. jag behöver inte vara någon annan."
I skogen ett par hundra meter efter följde Varia Eves spår. Hon hade en helt logisk förklaring till varför hon spårade Eve. Hon skulle berätta om kvällsmaten. Om hon inte kom på en bättre ursäkt innan hon hittade den ack så heta... innan hon hittade den blodtörstiga generalen. Före detta blodtörstiga generalen. Den före detta blodtörstiga generalen med former att... Varia ruskade på huvudet och försökte koncentrera sig på spåret. Plötsligt hörde hon ett vrål en bit längre fram i skogen. Var det någonting om Livia? Varia började springa och när hon kom fram så fann hon Eve på knä bredvid en medvetslös amazon.
*****************************************************************************************
Kapitel fem: Våld, tappade hakor och tungrullare
Varia saktade in stegen. Långsamt, långsamt med darrande ansträngd andedräkt gick hon fram. Åratal senare mindes hon fortfarande inte hur hon tog sig fram till den knästående unga kvinnan. Den stolta amazonen svalde och kramade handen om bågen krampaktigt, så hårt att trät skavdes och svagt flisades på sina ställen. Hon kände inte när fingrarnas grepp slappnades och bågen gled ur handen. Hon hörde inte när den slog i marken med en mylldämpad duns och hur löven flydde dess tyngd i en vindpust.
En rörelse och en knuff, sedan snabbt två fingrar mot sidan av den fallne kamratens hals, febrilt sökandes efter livstecken. Hon synade i hast kvinnans anletsdrag och undrade för ett kort ögonblick varför Tyro sprungit ut i skogen. Paniken växte sig stark inom henne innan de pulserande, flämtande slagen kändes under huden mot fingrarna. Varia sjönk tillbaka med en lång utandning. Skogen stod stilla som om ingenting hade hänt. Den bidade tid som den alltid hade gjort, ointresserad av de dödligas världsliga förehavanden. Så tyst. För tyst...
"VAD HAR DU GJORT!?!"
Knuff!
"-r Eve...jag är Eve...behöver inte vara någon annan...jag är Eve...jag är inte Livia...jag är Eve...Eve. Eve. Inte Livia...Eve..."
"SVARA MIG!!!"
KNUFF!
Den unga kvinnan skakade med häftiga rörelser på huvudet och slog skrämt upp ögonen mot den aggressiva amazonen, som höll på att trilla baklänges av blickens intensiva, genomträngande blå färg som glimmade när svagt ljus föll genom trädens grenar. Fredsbringaren fäktade instinktivt bort amazonens armar, mumlandes sitt mantra, sitt namn. Varia drog på munnen och for fram. Eves nävar träffade hennes överarmar och hon väste till av smärta. Det fanns tydligen rejält med styrka kvar i de händerna! Hennes huvud rusade fram i tankarna som under träningen tidigare på dagen, för att läsa av den förvirrade kvinnans nästa rörelse. Blixtsnabbt fångades fredsbringarens armar vid handlederna och blick låstes i blick. Varia drog in andan och svalde.
En lång blick utväxlades mellan de två unga kvinnorna. Blått mötte trotsigt varm brun, brunt mötte obändig, stadigt blå. Ingen av de två viljorna ville ge vika. Luften mellan dem sprakade av spänning, den väntade på ögonblicket då omedgörliga nävar skulle vridas ur ett bestämt, fast grepp och följa sina medvetet glömda impulser. Musklerna i armarna stramades åt än hårdare då först den ena kvinnans rörelser antydde att hon skulle slita sig. Amazonkrigarens blick föll lika stadigt som tidigare i den blå, medan det egna greppet förstärktes. Ett brunt ögonbryn höjdes varnande. En mun drogs samman till ett koncentrerat streck. Irritationen steg i de blå ögonen för att sedan falla handlöst... musklerna slappnades av och den egna misstron glödde i de nu fuktigt blanka ögonen.
"Jag-ÄR-INTE-Livia-"
"...du är Eve.", svarade en mjukare, tålmodig röst medan någonting som kunde påminna om värme drog igenom de bruna ögonen och sedan försvann. Det fasta greppet om de nu slappa armarna lossades och den forna generalen föll i den stolta amazonkrigarens famn. Varia stelnade till när en överväldigande våg av ren skär skräck, värme och fladdrande fjärilar i magen slog över henne. Vad skulle hon göra nu? I nästa stund så gjorde hon en vrång grimas när två starka nypor omilt drog henne närme och skakade henne våldsamt i takt med att dess ägares röst bröts och rosslade under en snyftning. Mitt i alla omvirvlande, förvirrade känslor och intryck så drabbade sympatin och överraskningen amazonen med besked.
"Tittar hon på mig nu så kommer jag tappa kontrollen, jag kommer se de där blå skälva med osäkerhet och med styrka blandat...och sedan kommer mina knän att vika sig under mig. Varia, hon är fienden. Roms general. Hon tog din syster, minns du? Men, men; hon luktar gott! VARIA! Hon har slagit ner Tyro! Jaaa... visst är hon stark? Och en fin, välformad kropp har hon också, låt bara fingrarna löpa efter ryggens linje..."
Eve trillade förvånat bakåt när varia reste sig med ett ryck, snubblade över hennes ben fram till den fallna Tyro och slängde den slocknade amazonen över axeln. Krigaren famlade efter bågen på marken, fick fatt i den och stormade iväg så att löven yrde bakom henne. De singlade ett och ett åter ner på marken och lämnade tystnaden hängandes som ett kvavt, kallt draperi efter den flyende amazonen. Kvar satt Eve tillbakasjunken på knäna, stirrandes efter de försvunna kvinnorna. "Vad hände här?", tänkte hon omtumlat. Varia hade sprungit sin väg. Efter den blicken hade hon sprungit sin väg! "Envisa, dumma, stolta-"
"-tjockskalliga, kentaursinnade, löjliga, idiotiska-...", hon sökte efter rätt ord; "-KRIGARE!!! -ÅÅÅåååååååååh!!!", hon slog frustrerat med nävarna i marken framför sig, lade handflatorna mot den och hävde sig upp, för att med bestämt skyndande steg börja gå mot byn. Blicken mörknade för vart steg. Hennes mor och Gabrielle gjorde gott i att hålla sig borta när hon kom tillbaka. Elis så fridfulla sändebud var heligt förbannad och det fjolmiga blompratstjafset var det sista hon tänkte på nu; nej, nu fanns det ingen ursäkt längre att behandla den trögskaftade unga amazonkrigaren med silkeshandskar. Hon hade själv hört Varia kalla henne Eve.
Ett accepterande, ett erkännande om att den kvinna som var monstret Livia inte längre fullt levde i amazonens minne. Äntligen en gnutta mänsklighet i henne och DÅ väljer hon tillfället att falla i dum-krigare-kategorin! Eve fnös och klampade in i amazonbyn. Ett tjut ljöd från Gabrielle när hennes mor fångade upp den hårt bortfösta barden. Ett kaninskri när grönsaksstuvningen plötsligt blev köttstuvning och ett varnande sus när amazonerna drog sig undan den rosenrasande fredsbringaren. Hon plöjde vägen rakt fram till den hydda där Varia just lämnat Tyro och stigit ut.
Med en hård handvändning ryckte den mycket arga och otåliga kvinnan tag i amazonen, tippade krigaren i armarna och kysste henne sanslös tills hon kippade efter andan. Sedan släppte hon henne i backen, vände på klacken och gick, till stammens stora förtjusning.
En bit ifrån stod Xena vidögt och stirrade med öppen mun på den scen som just utspelat sig, medan Gabrielle flinandes klappade henne i ryggen och slapp diska en hel vecka. Hon skrattade till och lade två fingrar under sin krigares haka. "Stäng munnen, älskling. Du fångar flugor."
Varia blinkade chockat till genom diset där hon bara kunde se en mycket välformad varelse surt klampa iväg bortåt. Hon var plågsamt medveten om att hon lyckligt flinade, förtjust som en liten flicka. Tills de rungade skrattsalvorna och de påpekande, grova orden trängde sig närmre inpå och krigarens stolthet filades av. Med mörka, hotfulla blickar och ett varnande, lågt morrande som inte smög med sin verkliga avsikt, reste hon sig upp och visade att hon ämnade delta i den kommande middagens förberedelser. Snart var det skyldigt tyst kring henne. Ingen vågade yttra ett ord. Själv stålsatte sig den unga krigaren för allt. För känslorna. För rädslan och de glatt skuttande förväntningarna. För tanken på att bli jagad till skogs av en överbeskyddande krigarmor. Och för att bli om möjligt ännu mer hårdnackat envis. HON skulle inte ge sig! Eve skulle få göra det.
*****************************************************************************************
Kapitel sex: Fnissiga amazoner, tvillingar och puckade gamla ex
Xena försökte fåfängt sudda ut minnesbilden av hur Eve, henne lilla flicka, hade kysst andan ur den paffa amazonkrigaren. Det var en syn hon helst hade sluppit se, samtidigt kunde hon inte hindra en känsla av stolthet smyga sig på henne; ‘hon vet då sannerligen hur kvinnor ska tas, precis som mor sin’, tänkte hon nöjt för att i nästa sekund mentalt skaka på huvudet åt sig själv. Hennes dotter genomgick en livskris och här stod hon och kommenterade hennes kyssteknik! Hon skämdes en aning, men inte alls så mycket som, låt oss säga Gabrielle, hade ansett det lämpligt att göra i en situation av det här slaget. Krigarprinsessans nästa tanke var dock av den mer sympatiska sorten och hade med glans klarat sig igenom ”Gabbys Lämplighetstest Gällande Mor-Dotterförhållanden”. (Inte för att Gabs själv var en expert när de kom till just mor-dotterförhållanden, men likafullt hade kvinnan en bestämt åsikt om det hela.) ”Nej", tänkte Xena, "jag tror bestämt att det är MIN tur att tackla ‘det känsliga samtalet’...”
Gabrielle slevade upp en portion kaninstuvning till sig själv, blåste lite lätt på den för att den skulle svalna, tittade bort mot Eves ryggtavla som just försvann in i skogen och sa till sin käresta:
"Älskling, jag tror bestämt att det är DIN tur att tackla ‘det känsliga samtalet’..."
"Utmärkt idé," svarade krigaren och log mot Gabrielle, som i sin tur undrade hur Xena skulle klara sig här i livet om inte hon var där och ständigt gav henne goda råd.
"Hon är antagligen på väg till den där gläntan i skogen", sade Xena och syftade på en skogsglänta hon visste att Eve hade besökt tidigare när hon känt sig upprörd över något. "Vi ger henne lite tid för sig själv, sen går vi dit och pratar lite med henne..."
"Vi?", undrade barden.
"Du trodde väl inte att du skulle slippa undan," Xena höjde ett ögonbryn mot den blonda skönheten.
"Nej, men allvarligt, följer du med som mitt moraliska stöd?", hon tittade på barden med blå bedjande ögon. Bokstavskombinationen "n.e.j" hade inte kunnat ta sig över Gabrielles läppar om hon så hade försökt dra ut den med tång.
Varia gick så hårt åt den stackars moroten att hennes amazonsyster kände sig tvungen att lägga en lugnande hand på henne arm.
"Ta det lugnt, sa hon, den är redan död", hon nickade mot den sargade grönsaken. Varia rycktes ur sitt dimliknande tillstånd. Hon betraktade de gulröda, alldeles för små bitarna på brädan framför sig och kände sig dum. Hon hade varit så djupt inne i sina tankar att hon inte hade reflekterat över vad hennes kniv åstadkom på träskivan framför henne. Hon skulle just till att be om ursäkt när hon fick se något som gjorde henne mycket förvånad.
"Tyro? Vad gör du här!?", utbrast hon förbryllad när hon fick se nämnda kvinna och en av hennes amazonsystrar (vilken vi snart kommer få reda på var Lyssia, eller Lyssia av Fniss som hon så populärt skulle komma att kallas i folkmun, och som ju alla vet var förmoder till både Pompa av Prallis och Sigga av Murundu, två av Kalasålderns allra roligaste och mest intelligenta kvinnor.) komma strosandes emot henne.
Tyro stannade tvärt där hon befann ett par meter från den muskulösa krigaren. Hon hade varit nervös redan innan hon sett drottningen och det faktum att Varia viftade med en kniv i högra handen gjorde henne inte på något sätt lugnare. Hon svalde. Tyro visste att det inte hade varit någon bra idé att försumma badkaret men saker och ting hade äntligen börja hända mellan henne och Lyssia och alla tankar som den stackars amazonen haft på tappade badkar hade snabbt försvunnit ur medvetandet för att inte dyka upp igen förrän betydligt senare.
"Om det här gäller badkaret-", sa hon ångerfullt, "-så är jag så ledsen, jag vet att jag handlade fel och är beredd att ta konsekvenserna av mitt handlande. Det var bara det att, tja...Lyssia och jag liksom glömde bort tiden och...eh..." Lyssia fnissade till lite i bakgrunden.
"Men du är ju skadad!", utbrast Varia i anklagande ton. Det var inte det att hon ville att Tyro skulle vara skadad utan mer att hon kände sig så ytterligt förvirrad, som om världen runt henne började falla sönder och hon helt saknade kontroll att göra något åt det, eller ens förstå vad som skedde.
"Nja, jag håller med om att jag inte är så smart, men skadad? Är inte det lite att ta i?" frågade Tyro förnärmat. Hon hade varit medveten om att hon skulle hamna i onåd hos amazondrottningen, men hon blev förvånad över att Varia använde sig av skällsord och om sanningen ska fram kändes det extra kymigt att hon gjorde det inför Lyssia. ‘Nåja, hon har ju i alla fall lagt ifrån sig kniven’, tänkte Tyro.
"Nej jag menar...du i skogen...fajten...jag tog dig till Helarhyddan...ditt ansikte helt sönderslaget" Varia fattade försiktigt Tyros haka med sin ena hand, vände upp ansiktet mot sig och lät blicken svepa över anletsdragen. "Och nu inte en skråma..."
Tyro sneglade mot Lyssia som i sin tur ryckte lite lätt på axlarna och gav ifrån sig en nervös fnissning.
"Ursäkta-", sa Tyro till Varia, "-men jag vet inte vad du pratar om. Jag har visserligen varit i skogen hela dagen, men jag har inte träffat på någon annan än Lyssia och vi har definitivt inte slagits."
Lyssia fnissade till igen.
Varia blängde ilsket i Lyssias riktning; -kunde inte människan sluta fnittra!?
Lyssia blev lite skrämd av Varias hätska uttryck och gjorde vad hon alltid gjorde när hon blev lite skrämd; fnissade. Att hon även fnissade när hon blev glad, nervös, upphetsad, sprallig och överraskad, var inget som direkt förbättrade hennes chanser att "få ihop det" med det egna könet, utom då med Tyro, som faktiskt tyckte att det var både "gulligt" och "charmigt", vilket hon också hade berättat för Lyssia.
(Att Tyro ett par år senare i ren desperation skulle komma med tillmälen som "nu slutar du med det där förbannade fnissadet, din hynda" och "fnissar du en gång till slår jag in tänderna på dig din orm", är något som vi inte behöver nämna här.)
Varia riktade åter sin uppmärksamhet mot Tyro.
"Vem är det då som ligger i Helarhyddan med ansiktet sönderslaget? frågade hon. Jag hade kunnat svära på att det var du..."
Tankarna jobbade för högtryck i Tyros hjärna. Det hela lät som ett skämt, visserligen ett dåligt skämt, men ändå ett skämt. Uttrycket i Varias ansikte skvallrade dock om att det var yttersta allvar. ‘Någon som ser ut som jag...ligger sönderslagen i Helarhyddan...’, tänkte hon. Plötsligt blev hon alldeles kall inombords.
"Nima!" skrek hon och rusade mot hyddan. Inte långt efter kom Varia och Lyssia springandes.
Tyro slet hårdhänt upp dörren till den nybyggda Helarhyddan och fick genast sina misstankar bekräftade när hon såg den misshandlade kvinnan som låg i sängen. Hon var framme vid bädden i två stora kliv och tog den medvetslösa kvinnans hand i sin. Varia och Lyssia stod vid den ena långväggen och betraktade scenen med sorgsna ögon.
"Åhh Nima...," Tyro strök henne över handen, "Min syster, mumlade hon. Min älskade syster..."
Hon vände sig mot Varia och tårar strilade ner för hennes kinder. Lyckan över att återigen få se sin tvillingsyster efter alla dessa år blandades med skräcken och ilskan hon kände när hon såg systerns sönderslagna ansikte.
"Vem har gjort detta?", undrade hon sammanbitet.
Varia såg hatet i den andra kvinnans blick men hade inget annat val än att berätta sanningen.
"Det var Eve", sa hon. "Nima måste ha känt igen henne. Som Livia...", fortsatte hon. "De hade en stor konfrontation i skogen tidigare idag."
Lyssia försökte svälja en mycket opassande fnissning medan hon sakta rörde sig mot utgången och tyst smet ut genom dörren. Hon hade aldrig klarat av starka känsloyttringar och denna gång var inget undantag.
"Eve", sa Tyro och rösten osade av förakt. "Hon ska få betala...hon ska få betala för det här..."
Varia kände sig mycket obehaglig till mods.
*****************************************************************************************
Den ensamme vandraren stödde sig på sin käpp där han vandrade fram på den lilla stigen i vad byborna han talat med dagen innan kallat "Den stora Amazonskogen". Han hade färdats länge och besökt nästan alla platser runt om i hela Grekland, på jakt efter den enda kvinnan han någonsin älskat. De hade träffats för...ja, det var väl 28 år sen nu, men deras tid tillsammans hade inte varit långvarig. De hade skiljts åt; ett beslut han hade ångrat sekunden han tagit det. Redan dagen efter hade han gett sig iväg för att åter söka upp kvinnan och berätta att han inte kunde leva utan henne. Han visste att hon kände samma sak och det var därför han aldrig hade gett upp sitt sökande, aldrig hade gett upp hoppet om att de en dag skulle återförenas i ett kärleksfärgat lyckorus. Idag var han själaglad, han hade fått upp ett spår och kände i hela kroppen att hans sökande snart skulle vara över. Byborna hade varit mycket säkra på sin sak; kvinnan han letade efter befann sig för tillfället i en amazonby bara en halv dags vandring söderut.
Hans steg var spänstigare än på många år, packsäcken kändes lätt som en fjäder på hans rygg och han funderade på om han skulle göra sig av med vandringsstaven han höll i ena handen, men tänkte att det var bäst att behålla den när allt kom omkring. Stigen krökte och det var då han fick se den mest underbara syn han hade kunnat föreställa sig; kvinnan han letat efter, hans stora kärlek, hans eviga själsfrände, stod på stigen ca hundra meter framför honom. Först började han darra och kunde inte röra sig ur fläcken, sen fick han plötsligt fart på benen och stormade fram så jorden sprutade under hans fötter och ur hans strupe gurglade det upp:
"Xena! Xena! Xena!"
****************************************************************************************
Xena och Gabrielle befann sig i slutet på en stig och i början på en liten glänta mitt i skogen. Det var tydligt att någon, troligen Eve, en stund tidigare hade suttit och vilat på en sten i samma glänta där nu de två kvinnorna befann sig. Xena satt på huk och studerade några fotspår på marken precis bredvid stenen, hon petade lite på dem, mätte djupet och noterade noggrant vilket håll de pekade mot. Hon tog upp ett grönt löv som låg bredvid fotspåret, tittade på det och knölade sen ihop det i handen.
"Nu vet jag exakt var hon är", sa hon till barden.
Gabrielle orkade inte ens bli förvånad längre.
"Var?" frågade hon.
"Hon har gått tillbaka till vårt läger i utkanten av byn," svarade Xena självsäkert och reste sig upp.
"Och det vet du bara genom att titta på hennes fotspår?" kunde den yngre kvinnan inte låta bli att kommentera.
"Nej..." Xena öppnade handen, slätade ut lövet, höll upp det framför ögonen på Gabrielle och sade: "hon skrev ett meddelande på lövet..."
Barden rynkade ihop ögonbrynen och betraktade lövet framför sig. Där stod:
Mor, Jag vet att ni kommer att leta efter mig så jag kan lika gärna säga var jag är; jag har gått tillbaka till lägerplatsen. /Eve
De skulle just till att ge sig iväg igen när de fick se en figur stå och darra en bit bort på stigen. Xenas tränade hjärna uppskattade automatiskt avståndet till 102, 4 meter vilket skulle ha visat sig, om någon hade mätt det, stämma exakt. Mannen började plötsligt springa i riktning mot dem och när han kom närmare kunde de se att han var i femtio till femtioefemårsåldern. Hans vita skägg fladdrade fram och tillbaka där han sprang och hans bruna, dock en aning gråsprängda hår guppade upp och ner på hans hjässa. Hans skrek något som lät misstänkt likt "Xena! Xena! Xena!"
"Xena, är det verkligen du!?", flåsade han när kom fram till de båda kvinnorna. "Älskling, jag har letat så länge!"
Xena tittade på Gabrielle. Gabrielle tittade på Xena. De båda kvinnorna tittade på mannen framför dem.
Xena tog till orda:
"Känner vi varandra?", undrade hon.
"Men det är ju jag; Ulysses!", utropade mannen och förväntade sig att krigarens ansikte skulle spricka upp i ett glatt igenkännande. När han inte fick reaktionen han räknat med utan istället möttes av ett par hopdragna ögonbryn och ett frågande uttryck, tillade han: "Vi möttes för många år sedan när jag skulle ta mig hem till mitt älskade Ittaca. Du och...eh, Gargamel här..., han pekade på Gabrielle, hjälpte mig hem och vi blev kära. Ja du och jag alltså, inte jag och Gardin..." Mannen fick något drömmande i blicken. "Det fungerade inte för oss då, men jag har återvänt till dig min älskade. Ja, till dig alltså Xena, inte till Greddelin. Och får jag säga att du inte ser ut att vara en dag över 40!"
Ulysses var fullt medveten om att han pladdrade men var så nervös att han inte kunde hindra sig.
Xena glodde irriterat på den uppenbart galne mannen framför sig. Vad babblade han om, hon hade inte sett karl förut. Ulysses eh? Som om hon inte skulle minnas ett så urbota fånigt namn. Mannen måste ha ätit av de där röda och vita svamparna hon och Gabrielle sett tidigare på dagen.
"Vet du vad han svamlar om?", frågade hon sin partner.
"Inte en susning, han är uppenbarligen galen", svarade Gabrielle oskyldigt och ryckte på axlarna. "Kom så går vi Xena, vi har viktigare saker att göra. Adjö.", sa hon till den förbryllade mannen som inte fick ur sig något annat än: "Men, men, men..."
Gabrielle föste med en bestämt hand fram Xena, lät som av en händelse samma hand slinka ner och vila en aning längre än nödvändigt på krigarprinsessans bak, vände sig om för ett ögonblick och gav mannen bakom dem en överlägsen min och ett okaraktäristiskt hånfullt flin, innan hon åter vände blicken mot stigen framför dem. Och tvärt emot sina principer skämdes Gabrielle inte det minsta.
Ulysses hade aldrig känt sig så nedslagen och totalt söndertrasad inombords som han gjorde där han stod och såg de båda kvinnorna försvinna bakom ett par stora lärkträd. Hela hans liv kändes bortkastat och vreden han kände var så intensiv att den skrämde honom. Plötsligt matrialiserades en fluffig vit kanin framför hans fötter och han bara visste att det var ett hån från någon illasinnad gud som just nu satt och skrattade åt honom. Med ett skri tog han sin käpp och började besinningslöst slå mot det intet ont anande djuret. Han slutade inte förrän allt som återstod av det vita fluffiga var en blöt fläck på marken. Då torkade han av sin käpp mot benet, fyllde lungorna med luft, vände på klacken och gav sig iväg hemmåt, mot Ittaca, en än gång.
*****************************************************************************************
Kapitel sju: Fatalt flirtande amazoner, moralkakor och upprörda döttrar
Eve vankade rastlöst av och an vid lägerelden. Vart hade Xena och Gabrielle tagit vägen, egentligen? Hon var säker på att de hade varit blott några minuter efter henne, och borde enligt alla beräkningar redan ha kommit tillbaka till lägret. Hade Xena inte sett hennes meddelande?
Nej, det kunde inte stämma, om någon skulle vara mer begåvad med falkblick än hennes mor så var de tvungna att ha fjädrar. Av naturen, tillade Eve efter att ha kommit ihåg amazonernas lustiga förkärlek för fjäderprydnader. Inte en chans att Xena hade missat det där lövet!
Så, varför var de inte tillbaka redan då? Ah, de måste ha blivit distraherade och befann sig just nu någonstans i skogen och "samtalade", något som brukade hända ganska ofta. Eve himlade med ögonen och undrade förstrött varför just hon behövde ha föräldrar som hade ett sådant kroniskt behov av att "samtala" så ofta. Hon hade nästan svalt Argos (Eve hade redan glömt vilken Argo i ordningen det var frågan om; hon var bara oerhört glad att Gabrielle hade motsatt sig till Xenas förslag att de skulle döpa henne till Argolina) betsel i blotta förskräckelsen den första gången hon hade råkat höra Gabrielle säga 'inte framför babyn' , för att inte tala om att hon faktiskt hade gått rakt in i den där trädstammen. Nåja, hon skulle väl vara glad över att de var så pass ungdomliga och energiska antog hon.
Eve suckade lite, och övergick så till att grubbla över Varia igen. Mmmm, den där kyssen hade inte varit dum alls. Fast lite mera respons från Varias sida hade ju inte varit dumt förstås. Åh, om hon bara inte var så envis!
Och hur skulle man uppvakta en amazondrottning, egentligen? Hon skulle väl, tekniskt sett, kunna fråga sin mor, men av någon anledning var hon rädd för vad för slags svar hon skulle få. Och risken var stor att Varia skulle få tjänstgöra som charkam måltavla om Xena misstyckte att Eve hade ett sådant. intresse. för den mörkhåriga amazonen.
Med en liten suck fortsatte Eve att dagdrömma om Varia, utan att riktigt reflektera över att hon redan var inne i byn, och på väg mot hyddorna.
****************************************************************************************
"Vem tusan var den där idioten, egentligen? Vet du det Gabrielle?" muttrade Xena surt när de på nytt nådde sin lägerplats. Gabrielle bara skakade på huvudet och såg extremt oskyldig ut, något Xena normalt skulle ha reagerat på, men för närvarande var hon inte på humör.
Det var helt enkelt inte hennes dag idag.
Gabrielle hade grabbat tag i henne både här och där när de hade lämnat den gamle token, och Xena vore inte Xena om hon inte hade reagerat. Men Gabrielle hade prudentligt påmint henne om att de höll på att leta efter Eve, så nu var Xena förutom något förvirrad även ganska så purken ovanpå det.
Och Eve syntes inte till någonstans.
".man skulle ta den där flickan och binda fast henne vid pallen i hyddan" morrade Xena trumpet, "då kanske man kunde få en chans att prova det där känsliga mor-dotter samtalet någon gång."
Argt sparkade hon till Gabrielles stekpanna så att den flög mot en sten, studsade mot ett träd, och for med rasande fart in bland buskarna där det hördes en duns och ett förskräckligt gurglande tjut som dock snabbt tystnade.
Gabrielle såg sig bestört omkring.
"Vad i hela friden håller du på med?"
Xena, som visste just hur uppretad hennes bard kunde bli över missbruket av sagda bards kokredskap, skakade energiskt på huvudet samtidigt som hon lade sig an sin bästa oskyldiga och soliga min.
"Vem, jag? Kom nu, vi måste skynda oss om vi ska kunna få fatt i Eve och reda upp allt det här nu."
*****************************************************************************************
De mötte Eve utanför mässhallen, där hon stod och talade något distraherat med ett par amazoner i ungefär hennes egen ålder. (Vilket, när Xena tänkte närmare på det, inte verkade vara alltför långt från hennes egen ålder, och definitivt samma åldersgrupp som Gabrielle. Det här med att sova sig igenom 25 år kunde vara väldigt störande emellanåt)
Eve hade, om sanningen skulle fram, ingen aning om hur hon tog sig dit, eller just varför hon hade gått mot mässhallen i överhuvudtaget (men hon misstänkte att det hade något med inlärning och Gabrielle att göra), men en grupp amazoner som hängde bredvid hyddan hade börjat prata med henne i all vänlighet, och även om Eve inte direkt lyssnade helhjärtat på vad som sades så försökte hon i alla fall bidra något till konversationen.
Det var inte förrän efter en stund som det hade gått upp för Eve att ämnet för konversationen i fråga var hennes mor, och hon hade just börjat känna sig något obehaglig till mods av någon anledning, när Xena och Gabrielle dök upp.
Konversationen runt dem stannade inte direkt upp, men Eve ignorerade vad som sades för att stilla kunna utbyta några ord i all tysthet med sina föräldrar. Hon noterade avlägset att Xena svarade den rödhåriga kvinnan som hade presenterat sig själv som Erin, medan Eve tystlåtet sade till Gabrielle;
"Jag är ledsen att jag gick ifrån er."
"Jag har mycket att tänka på just nu. Jag är lite.. förvirrad." Eve suckade djupt.
Gabrielle lade en betryggande hand på Eves arm, och sade med varm stämma;
"Vi vet, raring, och vi vill hjälpa dig om du låter oss göra det. Ibland känns det lättare om man pratar om saker och ting."
Eve öppnade munnen för att svara, när hennes hjärna plötsligt körde delar av samtalet runt henne i repris. 'Va!?' tänkte hon bestört, 'Erin flirtar ju med mamma!'
Mycket riktigt, när Eve vände sig om så möttes hennes blick av Xena, som lutade sig alarmerande långt bakåt med ett mycket besvärat ansiktsutryck, medan Erin lutade sig alarmerande långt framåt med ett stadigt grepp om krigarprinsessans arm, och ett ansiktsuttryck som helt klart sa kom-bakom-knuten-ska-jag-putsa-dina-fjädrar.
"..så, blir det inte. ensligt. där ute på vägarna?" sade Erin med ett mycket menande ögonbryn som studsade runt med förvånansvärd energi. Det var otroligt hur långt bakåt Xena kunde luta sig utan att falla omkull, verkligen, noterade de övriga amazonerna med stor beundran, speciellt som Erin praktiskt taget hängde på henne vid det här laget.
Gabrielles ögon blev smala springor, och hon morrade med farligt låg röst
"Och just vad_ tror du att du håller på m-"
"Vad tusan håller du på med!?!", röt Eve upprört och avbröt Gabrielle mitt i sin hotfulla mening.
"Mamma är ju gift, vid Eli!"
"Gift?", sade amazonerna.
"Gift?", sade Xena och Gabrielle.
"Ja, gift!", fortsatte Eve indignerat, "Eller hur mamma?"
"Mamma?"
Det faktum att både Xena och Gabrielle såg närmast chockade ut när Eve vände sig till dem för bekräftelse fick Eve att tappa hakan helt.
"Ä-är ni inte? Det måste ni vara."
Xena (som för övrig fortfarande stod bakåtlutad i en farlig vinkel, med den rödhåriga amazonen fastklistrad vid sin arm) hade helt plötsligt mycket svårt att se Eve i ögonen, utan tittade åt alla möjliga håll utan att ge det minsta tecken på att hon ämnade att svara. Gabrielle gnuggade lite generat på ena örsnibben och försökte förklara.
"Eve raring, det är lite komplicerat. Vi har aldrig, jag menar inte officiellt alltså, inte så att vi inte, men." frenetiskt skubbande den lilla örsnibben suckade Gabrielle och försökte en gång till. "Alltså, din mamma har friat. en gång. så tekniskt sett antar jag. kan man säga att vi är trolovade. Liksom."
Xena mumlade förvånat;
"Har jag friat?", men fick då en sådan blick från Gabrielle att hon genast tystnade igen. Det var den sortens blick som sade att om hon så mycket som knystade en endaste bokstav till så skulle hon få spendera de kommande nätterna med hästarna. (Vilket var ett till och med värre hot än det vanligtvis skulle ha varit, då den nuvarande Argo inte direkt hade några ömma känslor för sin ägare, utan försökte bita henne så fort tillfälle gavs. En mycket surmulen Xena hade efter ett par sådana små ömhetsbetygelser beslutat sig för att byta in svarte Argo mot en pålitlig palomino så fort tillfälle gavs)
Eve stod och stirrade på dem med ett sådant bestört ansiktsuttryck att Gabrielle helt glömde bort den där rödhåriga tingesten som satt kletad på hennes krigare, och faktum var att Erin själv nog glömde just vad hon höll på med då Eve verkade så oerhört upprörd över en sådan bagatell. Eves underläpp började darra märkbart, och med halvkvävd stämma sa hon;
"Inte gifta? Ni är alltså inte gifta alls?", hon flämtade till.
"Vid Eli, jag är en oäkting! Utomäktenskaplig!"
Xena skulle ha fallit omkull om det inte vore för att Erin faktiskt fungerade som motvikt för ögonblicket, så förvånad var hon över vart samtalet hade burit iväg. Jösses, varifrån hade dessa underliga moralbegrepp kommit ifrån?
"Jösses, vad är det att kivas om?", sade Erin otåligt, "Så, du är inte gift. Nå, min hydda ligger bara några steg härifrån." fortsatte hon menande till Xena. De andra amazonerna flämtade till över den otroliga dumheten Erin gav prov på. Visste inte alla amazoner att Gabrielle och Xena var tillsammans, och att ens tänka tanken på att flirta med en av dem obönhörligen gav en uppsjö problem för den olycklige sate som var dum nog att visa det? Visserligen var Erin nyinflyttad från Gallien, men det var verkligen ingen ursäkt.
Erin blev avbruten mitt i sin mening av ett fast grepp om hennes arm. När hon tittade upp möttes hon av Dödens Gröna Ögon, som mycket lugnt stirrade på henne. Gabrielle sade ingenting, men mellan hennes blick och hennes järnhårda grepp var det inget mer som behövdes sägas för att ge Erin ett allvarligt fall av skrämselhicka.
".min hydda, ja, ska gå till min hydda nu. ska sova, länge. .tror inte jag kommer ut något mer på ett par veckor." babblade Erin på nervöst, och slank kvickt iväg mellan husen, livrädd att Gabrielle skulle komma efter henne. Just vad amazondrottningen skulle göra med henne om hon hann upp henne ville Erin inte ens tänka på, men blotta hotet skulle få den rödhåriga amazonen att stanna i sin hydda i dagar efteråt och hoppa högt varje gång det knackade på dörren.
Eve å andra sidan, var fortfarande mycket upprörd.
"Inte nog med att mamma absolut vägrar att tala om hur jag kom till i överhuvudtaget, nu får jag veta att ni inte är gifta dessutom."
Gabrielle gav Xena en spetsig blick vid den kommentaren, och Xena suckade invärtes och började fundera på om hon kanske kunde sova hos Gabrielles häst istället för sin egen. Hon var ett vänligt sto som i alla fall inte medvetet försökte trampa ihjäl någon.
Ingen av dem hann svara Eve förrän Eves ansiktsuttryck totalt ändrades. Varia var på intågande.
Något nervöst närmade sig Varia Eve, Xena och Gabrielle. Hon försökte att inte låtsas om de nästan mordiska blickarna hon fick från Xena, men om hon inte hade haft ett sådant pressande skäl att prata med Eve just då så hade hon med glädje vänt på klacken och tagit till flykten.
"Eve, Tyro är på väg hit, så var så snäll och gå till din hydda, OK? Jag vill att vi försöker undvika mera bråk nu om det bara går."
"Hmmm?", Eve lyssnade i ärlighetens namn inte nämnvärt, hon var fullt upptagen med att se Varia djupt i ögonen. De där mörka nötbruna ögonen. "Vad sa du? Tyro?"
"Umm, ja, det var inte Tyro som du misshandlade, jag menar, som du slogs mot i skogen, utan hennes tvi-"
"VA? Slogs mot i skogen?!? Vad pratar du om?!", Eve nästan skrek ut det sista, och Varia försökte kämpa emot en impuls att börja stamma okontrollerat. Speciellt som både Xena och Gabrielle hade tagit ett par steg närmare och upprepat Eves frågor med mycket bistra uppsyner.
"Eh, jaa, du vet, när jag fann dig? Du hade slagits mot vad jag trodde var Tyro, och jag bar henne hit till helarstugan?" Varia fortsatte snabbt "Hon är ganska illa däran, Eve, och Tyro, hennes tvillingsyster, är väldigt upprörd. Så snälla, håll dig bara undan lite tills jag har lugnat ner alla är du snäll?"
"M-menar du att jag har.. att jag har slagits med någon?" Eve var fruktansvärt skärrad och skakade rentav. Utan att tänka sig för så grep Varia försiktigt Eve om axlarna och försökte lugna henne.
"Vad menar du Eve? Det var nog säkert Nima som anföll dig, men hur som helst så skadade du henne så pass att hon inte har återfått medvetandet än. Du var väldigt upprörd när jag fann dig, men vi pratades vid i alla fall."
"Eller någonting sådant." tillade Varia med tyst röst, då hon var tvungen att medge att "pratades vid" nog inte var termen för deras möte i skogen.
Eve vände sig om och gav Xena en sådan blick av ren skär förtvivlan att Xena var i rörelse redan innan de framsnyftade orden kom. "Mamma! J-jag.. jag har skadat någon- och jag minns det inte!"
*****************************************************************************************
Kapitel åtta: Skydda Eve, lugna galen amazon och doppa i badbalja
Tyro hade ett ansiktsuttryck inte olikt det av en rullande sten. Väldigt mycket hade hänt väldigt fort, och Gabrielle hade inte haft någon tid att tänka över saker och ting. Först tog Eve upp giftermålsfrågan, sedan så hade den där rödhåriga slampan försökt få Xena i säng! Gabrielle hade precis kommit i humör för att visa den uppstudsiga amazonen var skåpet skulle stå, alternativt visa Xena exakt var hennes skåp stod, när Varia dykt upp och Eve brytit ihop.
Det viktigaste var nu att skydda Eve från en rosenrasande amazon, amazoner kunde hon (även om Xena visste exakt hur en viss amazon skulle tas.. stopp, fokusera på att skydda Eve).
"Ta Eve till något säkrare ställe, jag stoppar Tyro, så kanske det här kan lösas utan ett större bråk. Hon behöver dig nu," sade hon till Xena och gick sedan för att möta Tyro.
"Tyro, stopp. Tyro? Tyro! Stopp!"
Tyro verkade inte riktigt höra något. Fick bli den svåra lösningen alltså. Precis när Tyro gick förbi greppade Gabrielle tag i henne samtidigt som hon svepte undan benen på den galna amazonen. All luft försvann ur Tyros lungor när hon slog i marken med ryggen före. Innan hon haft någon som helst chans att ta sig upp hade Gabrielle satt sig på hennes bröstkorg och låst armarna på henne.
"Förlåt syster, men jag tror att det är bäst att vi pratar om det här innan du försöker slå min dotter sönder och samman." Vänta nu ett tag. Eve hade slagits. Gabrielle var inte särskilt lycklig över det, men det kanske var ett gott tecken i det här fallet. Tyro tittade upp på henne med mord i blicken.
"Nima är medvetslös! Jag visste att det här skulle hända! Hon är och kommer alltid vara Livia, Roms mördare!"
"Livia är sedan länge död, Tyro. Eve är förvirrad just nu, och jag kommer inte låta dig försämra saker och ting genom att börja slåss med henne eller hennes mor."
Det var inte det att hon ogillade Eli, det var bara det att det nu verkade så onödigt att gå genom en gud för att verka för kärleken i världen. Gudar eller inte, kärlek var människornas problem och njutning. Hon hade inte riktigt sett på saken på det sättet för.. 26 år sedan eller vad det nu var.
"Jag kommer inte uppröra henne, jag kommer ge henne evig frid!"
"Nima kommer överleva, eller hur?"
"Antagligen var det bara för att Varia dök upp i tid. Jag skall ta hand om den där hycklande fredspredikanten en gång för alla!"
"Lyckades du få det där badkaret fyllt med vatten på rätt plats?"
"Va?!"
Gabrielle såg sig om. Xena och Varia hade försvunnit med Eve och några amazoner stod och tittade storögt på sin drottning.
"Vet någon av er om badkaret blev fyllt med vatten?", frågade hon med en blick på amazonerna samtidigt som hon kom på att hon aldrig lyckats lista ut vad det var amazoner egentligen gjorde om dagarna, förutom att gå runt i minimala kläder och spänna musklerna.
"Jo.. det står borta vid Varias hydda."
"Bra, kan ni då komma hit och greppa tag i Tyros armar och ben?"
Att nämna Tyros ben var ett misstag, eftersom Tyro då genast insåg att hennes ben faktiskt var fria för tillfället. Efter Varias släggor till sparkar så var Tyros vilda vevande inte mycket att ha. Förutom att hon lyckade träffa på exakt samma ställen som Varia fått in några bra träffar. Bäst för Xena att hon gjorde allt det här värt det ikväll. Amazonerna lyckades snabbt få kontroll på Tyros extremiteter och Gabrielle ställde sig upp vid sidan om dem.
"Okej då, lyft henne nu och följ mig."