Ridgebacken är extremt tolerant. utmärkt sällskap till barn, och tål vänligt en hel del "misshandel" från tom de mista barn. Dock bör inget barn lämnas oövervakad med vilken hund som helst då den ena kan skada den andre utan
att det var meningen!
Ridgebackens storlek gör dessutom att yngre och livligare hundar kan slå omkull mindre barn av misstag. Ridgebacken är ett härligt djur som uppskattar sällskap av andra hundar. Man bör dock passa sig för att ha flera hanhundar tillsammans, -detta kan leda till rangstrider (vilket fallet är även med flera hanar i andra raser). De är ofta bra med katter om de växt upp tillsammans, men även ruskigt effektiva på att försvara reviret från lösspringande hundar och katter!
Ridgebacken tenderar att skälla bara då det är något som är mödan värt att skälla på (om dom inte börjar okynnesskälla av brist på stimulans). De är väldigt viga och hoppar lätt över höga stängsel om inte ägaren gjort åtgärder för att se till att det inte inträffar. Då dom simmar bra kan det bli problem om inte hundägaren vill ha hunden i poolen. (Jäääättestora problem med det här i sverige va?! "TS") Dom okynnesgräver sällan, men kan göra stora hålor för att undvika sommarhettan om de lämnas utomhus. En Ridgeback kan bli en rymmare om den har tråkigt och riskerar att bli överkörd så det är viktigt att ha en ordentligt inhägnad rastgård!
Ridgebacken är en extremt renlig hund med lite hundlukt och minimal fällning tack vare den korta pälsen. I regel så fäller en ridgeback som är inomhus lite året runt, medan en som bor ute har fällning beroende på årstid. Dom dreglar inte, utom då dom förväntar sig mat och dom är i regel lätta att få rumsrena! Den kommer ligga i möblerna om inte ägaren tränar det redan med den lilla valpen. En glatt viftande svans rensar lätt ett lågt kaffe bord. (Dessutom så älskar dom att ligga i din säng på natten! Gärna under täcket på din arm! "TS")
De flesta Ridgebackar dör hellre än missar ett mål mat. Dom kan dregla en hel del medan maten görs iordning. Dom suger i sig maten med stor entusiasm och därför måste ägaren bevaka hundens vikt för att förhindra fetma. Ibland kan det behövas ett stadigt lås på skåpet där maten förvaras för att förhindra att en duktig vovve hjälper sig själv.
Som vilken annan stor hund så behöver Ridgebacken motion. Några små promenader per dag, ett par längre turer per vecka räcker gott. Mer är naturligtvis bättre men Ridgebacken anpassar sig snabbt till familjens vanor!
En ung ridgeback är en vild typ! Men under uppväxten så lugnar sig dom flesta ordentligt! en författare kallar rasen för "slummerns kungar". Några säger att en vuxen ridgeback är lyckligast då dom springer för fullt på ett fält eller då dom är utslocknade vid dina fötter! I regel växer dom upp till sansade lugna hundar om dom är fostrade tillsammans med andra husdjur och barn.
Ridgebackens förfäder inkluderar en hund som var ursprunglig i södra Afrika en stamhund som var jägare och sällskap och som hade en ridge av hår som växte
mothårs utefter ryggen. Europeiska nybyggare beundrade jaktförmågan och temperamentet av den inhemska hunden och parade den med de hundar som man tagit med sig ifrån Europa och de nordafrikanska kolonierna. Man fann att "blandraserna som hade ridgen hade den mest åtråvärda jaktförmågan och temperamentet och man började avla selektivt på ridgen, och så föddes rasen!
Ja, när rasen importerades rtill Rhodesia så fann den tidens storviltsjägare att de var utmärkta jakthundar och dom användes till att jaga lejon. Det är den enda ras som kan hålla ett lejon på stånd tills jägaren får riktigt bra korn på det, och överleva!
Ja, jag hoppas att ni har lärt er ännu lite mera om våran underbara ras! Det mesta som sägs är ofta sant, iallafall det positiva!
[ Allt om RR | Rasstandard!> | utställning| Utställningar 97-98| Lydnad & Agility| Fotografier. | Stamtavla och Kritiker! | Heta Linkar | Awards | Ringar | Engelska versionen ]