DNM: Tillgängliga lämningar av Atlantis

Tillgängliga lämningar av Atlantis
Man kan ta sig dit härifrån. Fysiska lämningar av Atlantis skräpar ner Atlantanens botten, vilket den amerikanska flottan är fullt medveten om. Man har dessutom fått lära sig att se oceanens botten i en motsägelsefull synvinkel. I ett avseende är det en tämligen accepterad åsikt att oceangolvet brer ut sig från en central linje av vulkanisk uppstigning, vilket skjuter iväg kontinenterna på glada resor. Denna synvikel behöver dock sammanfogas med en annan liten idé.
Jordskorpan BUBBLAR. Särskilt under haven, där vattnets tryck och trycket av den tunnare skorpan skapar en energisk zon med skorpförskjutningar. Rörelse upp och rörelse ner. Detta kan inträffa snabbt, söndra Surtsey, under en längre "geologisk" period, söndra den sprickande och slutgiltigt sjunkande atlantiska landmassan. Men det väsentliga att begripa här är att den "solida" jordskorpan flyter uppåt och sjunker nedåt alltmedan den större bubblingsprocessen äger rum i manteln och innanför. Ingen vet vad som egentligen finns där nere. Vetenskapen gissar bara och godtar det som den stora avslöjade sanningen. Och jag kan förstås heller inte se så långt ned. Det är helt enkelt för tätt.
Se först till att göra dig av med föreställningen att atlantierna var mänskliga, eller ens för-mänskliga. Det var de inte. De var på konstgjord väg skapade anpassningar av en jordisk hominid med ett fyrdimensionellt (4-D) medvetande. De var på sätt och vis utbölingar i den här världen. Atlantierna var utomjordingar långt mer än vi är. Men inte ens de orden kan förklara dem riktigt. Det atlantiska medvetandet utvecklades från mindre materiellt (en del använder uttrycket "eteriskt", men det är bara en variation på 4-D) mot det sinnliga, eller fysiska. Atlantiernas evolution var en utträngning av 4-D-medvetande in i 3-D-planet (språkgränser). En utomjordisk koloni, om man så föredrar.
Dock är inget av detta något stort avslöjande. Det som är viktigare för stunden är att diskutera hur "Atlantis" föll samt var det fysiskt kan lokaliseras. Sargassohavet är en tydlig indikation. Biminiplatån är den södra änden och Azorerna är den bortre sidan. Massor med småbitar skräpar ner oceanen däremellan.
Problemet var att Atlantis som en kontinent låg ovanpå en mantelbubbla. Under tidernas lopp lärde sig atlantierna hur man tappar ut de vidsträckta gaserna och andra (EM) krafter som fanns i en slags geologisk stas i denna "bubbla". Medan lyckade kulturer, som mindes Atlantis, var frikostiga med alla slags moralkakor angående användandet av den här energin för att driva på teknologin, handlade den egentliga diskussionen bland atlantierna helt enkelt om huruvida det var en god idé att trassla med själva grunden för det land som de bodde på.
Cayces Enhetens Barn (jag tog bort den sexuella benägenheten) och Förljugenhetens Barn är den debattens demokrater och republikaner, en debatt som pågick i evigheter enligt vår kalender. Atlantierna levde i århundraden, somliga av dem i tusen år; det var naturligt för dem. När de blev mer och mer fördjupade i den materiella kroppen, minskade dock detta (man kan se en skugga av det i de forntida människornas åldrar i bibelns gamla testamente). Man upptäckte dock att den fysiska kroppen kunde återupplivas. Processen för det var dock både energiintensiv (på ett 4-D sätt, vilket förvanskade tid/rum som vi ser det i 3-D) och förvanskade även den fysiska kroppen vid missbruk. Vilket, enligt Cayce, också skedde.
Slutligen, vad de gamla skrönor som vi har kvar - och även de som kanaliserats av Cayce - berättar om när de avhandlar omoral är exploateringen av jordskorpans energi för att driva en biomorfisk teknik som intensifierade sambandet mellan medvetandet i 4-D och den fysiska kroppen i 3-D. Dessa teknologier inte bara absorberade och omformade jordskorpans kontinenter, de böjde den "naturliga" balansen mellan 4-D och 3-D existenserna. Det är en väldigt organisk händelse, i klärvoajanta termer uttryckt. Enhetens Barn sa "Gör inte så för att leva längre och belöna era utforskningar om biologiska former". Den andra sidan sa "Dårar. Ni lurar er själva". Eller något sådant, i alla fall.
Så det hände sig att böjningen fick bubblan att brista. (Åh, ibland kan språket verkligen sträcka sig långt). Detta spydde ut stora mängder kemiska sammansättningar ut i oceanen, som kokade på sina ställen och fattade eld; på andra ställen uppstod det bara en stinkande dy likt gyttja. Mantelbubblan, när det väl gått hål på den, tog tid på sig att återinrätta en geologisk balans. Jag tror att det är detta Cayce hänvisar till som den första och andra förstörelsen. Båda gångerna drog atlantierna en suck av lättnad och trodde att det var det hela. (Fel! Tack för deltagandet.)
Svallvågen efter den första destruktionen, som Cayce kallar den, var de bibliska och sumeriska översvämningarna. Det som hände med Atlantis är att jordskorpan lugnade ner sig när bubblan under ordnade in sig i en ny jämvikt. Den läcker fortfarande och det finns geomagnetiska störningar. En del av den atlantiska teknologin, som var i ett solitt tillstånd, reagerar fortfarande på energin som frigörs. Detta försvagar gränssnittet mellan 4-D och 3-D planet. Voila, här har vi vår Bermudastriangel.
Vill du hitta Atlantis? Fråga den amerikanska flottan vad deras akustiska avbildningssystem har visat medan de har kryssat runt i sina u-båtar (var beredd på att få höra ordet "anomali", dvs avvikelse, ganska ofta). Detta är naturligtvis bara fantasi för somliga. Men för andra är det sant om man kikar närmare på det.
De vetgirirga vill veta var de kan få en bit av kakan: finns det lämningar av Atlantis kvar på jorden? Ja, det finns det. De mest lättillgängliga finns under havet, vilket innebär att de minst tillgängliga finns på land. En del av dem har och håller på att grävas ut av militären, tidigare uteslutande amerikanska trupper men numera en koalition - mestadels bildad för att amerikansk militär ville "gräva" på några platser som de inte kunde knycka av det amerikanska folket. Detta ger en ny bild av vissa områden av New Mexico, Arizona och Nevada. Men dessa detaljer är avstickare.
Målet med att finna Atlantis är inte bara att hitta några gamla byggnader - sådana finns det gott om, de flesta av dem fortfarande ostörda långt under marken. Den verkliga önskan är att behärska deras legendariska teknologi, vilken är mer en allmän vision för de flesta än något faktiskt specifikt föremål, trots att de inte vet vad det skulle kunna vara.
Bland atlantiernas prestationer fanns t ex "perfekt" väderkontroll. Den allmänna omedelbara föreställningen är den om överflödiga fält av böljande säd i en ändlös sommar längs med en av de vackraste stränderna. De hade detta, och de blev uttråkade; alldeles för utilitaristiskt (nytto) för dem, ungefär som vi ser en vingård. De lämnade sådana ödemarker åt de tjänande kreaturen. Atlantierna kom in i den fysiska världen främst för stimulationen. De älskade stormar. Hela områden av deras land överlämnades, precis som nationalparker, till våldsamma uppvisningar av atmosfärisk turbulens. Deras tjänare var förstås mindre förtjusta i dessa händelser, vilka i liktydighet med "artistisk frihet" kunde slå över och döda dem, förstöra deras hem osv. Om atlantierna 1) la märke till det och 2) brydde sig, kunde de återställa skadorna när de ville. En del gjorde det, andra inte.
De hade dessutom förmågan att påverka geologiska händelser för sitt experimentella nöjes skull. Vulkaniska fontäner var en favorit, men mycket gjordes även med ånga och mineral-arbeten för att få konstnärliga resultat. De hade gott om tid - de allra tidigaste exemplaren var fortfarande odödliga. På detta sätt började mer än en vulkanisk havstopp att knuffa upp sitt huvud ovan vattnet i Atlantiska oceanen. Senare förlorade de förstås kontrollen. Attans osis.
Den verkliga kärnan i den atlantiska teknologi som fortfarande kan grävas upp runt om i världen, var långt mer än något så simpelt som väderkontroll. Det som har dragit militären till sig som kadaver, är "tröskel"tekniken. En del vinkar om det flöt nyligen upp i filmen Stargate (Stjärnporten), bara det att den atlantiska versionen skulle kunna kallas för "Möjlighetsporten". Det är en utrustning i solitt tillstånd (utan den selektiva "nummerskivan" som fanns på stjärnporten i filmen t ex) som utnyttjar det som vi ser som tid/rum som energikälla. Tröskeln är en lins in i möjliga existensströmmar, eller kontinuer (varanden).
Atlantierna existerade i många, många sådana strömmar, där de förflyttade sig förbi den interdimensionella "barriären" som laxar uppför forsar. Denna fysiska jord var bara en av flera. Det finns oändligt många jordar, var och en med någon liten skillnad från de andra som gör den unik i sig själv. Tankeströmmarna hos de oförkroppsligade atlantierna trädde in i dessa materiella kontinuer och byggde möjlighetsresultat som vi bygger hus eller båtar. För dem handlade det bara om medvetande. (Ursäkta, men linjärt språk bär ibland mer än en ström i taget). Men ändå, om något av detta var sant, borde vi få vår del av de atlantiska fysiska lämningarna. Och det har vi.
Folk frågar "Men om det är sant, varför har vi då inga på muséer?". Detta är människor som inte vet hur muséer fungerar. Det som visas är bara det som kan förklaras enligt rådande kunskapsstruktur. Att göra annorlunda skulle förstås få muséerna att framstå som inkompetenta. Men i verkligheten innehåller museérnas förråd och lagerbyggnader stora lager av korgar, lådor och kartonger vars innehåll har undgått det nutida minnet. Allt som finns kvar är några beskrivande rader på ett registerkort, om ens det. Så många registerkort, så lite tid… En hel del atlantiska forntidsverk har hittats - och mer än några få har kastats ut bland soporna av intendenter som antingen förkastade dem som skräp eller bortförklarade dem som "förfalskningar" eller "bluffar", allt detta bara för att föremålet inte passade in i det existerande intellektuella igenkänningsprogram som den aktuella individen verkar efter. Exemplen på detta syndrom med mer prosaiska föremål är många.
Den amerikanska militären blev allvarligt intresserad av Atlantis under 1940-talet, när något ljushuvud lyckades med att sätta Teslas brillianta kommentarer i samband med det lilla problem som levererats till dem genom upptäckten av någonting i New Mexicoöknen (UFO-krasch). Tesla förklarade, ehuru endast delvis, vad som hände när de lyckades rekonstruera en egendomlig apparat som "uppenbarligen" var en maskin. På 40-talet användes maskiner av människor för "jetdrift" och denna tingest som de kämpade för att sätta ihop igen hade varit mindre än jorden, därav kom att den "rörde" sig och den anordning som förbryllade dem så var det som fick den att "röra" på sig. Därav kom el maskino.
Inte riktigt. Det fanns komplikationer. Folk försvann i tomma luften t ex, och kom sedan tillbaka när "maskinen" stängdes av. "Wow", tänkte de på 40-talistiskt manér, "Den kan göra saker och ting osynliga! Så användbart!" Ett litet problem dock. Människorna som kom tillbaka var ibland, för det mesta, "inte riktigt som de skulle". Det påfallande misstaget här var naturligtvis antagandet att det man såg efteråt var detsamma som det man såg innan. Annnngggghhhh. Fel! Tack för deltagandet. Dock lyckades vissa människor komma tillbaka i bättre skick efter resan, så att säga.
De berättade fantastiska historier som inte var vettiga alls, om hur de dykt upp på jorden - vilken kunde kännas igen från månen, om inte annat - men det var inte jorden, inte riktigt, åtminstone inte den som vi känner till. Återigen, det koncept som Fox (TV-bolag) nu ger luft åt i serien Sliders representerar gott och väl effekten.
Men efter ett tag, faktiskt ca två decennier, tändes glödlampan i huvudet på en ung teoretisk fysiker, som egentligen lärt sig det från Tesla men inte var medveten om länken. "Tänk om", sa han, "de egentligen reser i tiden…" Ser ni, han fick inte till det riktigt, men spelet var igång. Denne kille leder nu huvudförvaltningen för sin ansträngning. Tidstunneln var född, för att använda en av dagens populära metaforer. De hade ännu inte listat ut att resande i tid/rum innebär att resa i medvetandet. Minns ni våra vänner atlantierna?
Nå, det hände att en del av de människor som stack iväg på dessa små resetrippar in i oändligheten stötte på - gissa vilka? Och detta förbryllade verkligen atlantierna till ända. Det var ungefär som apornas planetmyten. Här hade atlantierna självmedvetna versioner av sina egna skapelser, för dem endast kända som lycksaliga betjänter, som dyker upp ungefär som mitt i en stressig gata, mitt på ljusan dag. Och här blir språket kantigt, eftersom det är linjärt och dessa händelser inte är det. Det som följer är den språkliga versionen.
Människor från kontinuet som ni antagligen refererar till som denna fysiska jord, dök endast upp i vissa av de atlantiska kontinuerna. Jag vet att det är svårt att förstå, men med tiden blir det tydligare allteftersom ni vänjer er vid 4-D medvetande. Resenärerna visste dock inte om detta. Enligt den klassiska linjära tanken trodde de att de reste till samma plats. Föreställningen om möjlighetsfärder slog dem aldrig. Somliga individer som återvände för att återberätta dessa saker blev orättvist betecknade som lögnare - eller vilket var vanligare, utslussade (bokstavligt talat ivägskickade ut till någon avlägsen bondgård för att sluta sina dagar där) - som galningar. Fast några av dem var galna, eftersom de upptäckte att de inte skulle integrera sig i den tankeuppsättning som de var fästade vid.
Så småningom sattes dock historien ihop, så sakteligen. Atlantis var ingen myt. Denna urgamla legend hade en grund i fakta. Dessutom - och det är en riktigt modern utveckling - fanns det fler en ett Atlantis. Vad Plato pratade om hade en historisk grund, men det fanns mer än en sådan skröna. Folk kom tillbaka med olika berättelser - trovärdiga, noggrant utvalda och utbildade, högt motiverade och hängivna typer. Naturligtvis betvivlade man människan istället för att se på historiernas mönster.
På 1960-talet användes LSD till det här problemet. Trots att nyttjandet av maskinerna generellt förbjudits, var de återigen igång när man upptäckte att LSD - och numera en hel bunt med mer sofistikerade sådana kemikalier - breddade insikterna som fanns tillgängliga för vad som kallades "resemännen". De listade ut användningsområdet hos sin samling av apparater mycket mer än de hade tidigare.
Och det fick dem att se sig omkring. Först tittade de under oceanen. Hittade en del saker, men mestadels samma saker som om man ville ha kärnvapenteknologi och satte igång utgrävningar i Podunk, USA. Man undrar hur länge det kan ta att lägga ihop två och två. De har en hög med "kraschade" farkoster. De skickar in folk i det stora bortanför och får kanske samma människor tillbaka. Men kom i håg, gott folk, här har vi linjära hjärnor som slår runt fullständigt. Och de är vetenskapligt bildade hjärnor… vilket innebär att förnekelsen blommade för fullt.
"Liksom, hallå. Kan det vara så att delar av "Atlantis" fortfarande existerar?" Duh. Och efter en del intensiva kommittéansträngningar blev slutsatsen: plats för kraschat "tefat" = plats för Atlantis. Tja, det dög för regeringens arbete. De slutade leta under havet och började leta uppe på land. De kunde ha besparat sig tio års elände och oräkneliga miljarder av skattebetalarnas pengar om de bara hade anlitat en tibetansk lama; men jag kommer bort från ämnet igen.
Det finns tre principiella atlantiska trösklar på jorden. En finns i centrala Asien, i sken av en öken. Den andra finns på den nordamerikanska kontinenten. Den amerikanska militären är sur över att större delen ligger i Mexiko, med mindre områden i, som jag sa tidigare, New Mexico, Arizona och Nevada. Och den uppenbarar sig för världen i form av en öken. Mexikanerna, som blev djupt kränkta under de sena 40-talet av ett angrepp i deras suveräna territorium - och som dessutom är förbannade på den amerikanska regeringen för att den inte gett tillbaka miljarderna i Maximillians skatt som bl a hittades vid denna genomletning - mexikanerna vet inte vad amerikanerna vill ha, men vad det än är, så tänker de inte ge dem det. I alla fall inte utan att betala. Och eftersom amerikanerna inte vill berätta vad de vill ha, kan mexikanerna inte sätta något pris… och då förstår ni situationen.
Så nu har den amerikanska militären gått till Kina. Fjäsk, fjäsk. Kineserna är något mer insatta i dessa ärenden, med tanke på att de har en egen samling - de har ju faktiskt sin egen tröskel. De vet exakt vad de vill ha för sina tjänster. Kineserna: "För det första, lägg er inte i brott mot mänskliga rättigheter i Tibet och Kina."
USA: "Inga problem. Vi ser till att Clinton tar hand om det."
Kineserna: "OK, Charley. För det andra, vilka vi säljer vapen till och vad vi säljer för något, är vår ensak i den fria företagsamhetens namn."
USA: "OK. Sälj på bara."
Kineserna (som alltid lämnar det bästa till sist): "Vi vet hur ni behandlade engelsmännen i sådana här ärenden, de som ivrigt lämnade över allt till er och fick femtio öres godis tillbaka. Vi kräver fullständig närvaro vid alla operationer i vårt territorium. Vidare så får ni inte ta med er någonting när ni reser tillbaka. (Detta var ganska smart, därför att kineserna visste att amerikanerna skulle ta in all möjlig slags finfin utrustning; så även om dessa utländska Djävlar var tokiga, skulle kineserna få en hygglig kompensation för sitt besvär).
USA: "OK." Sotto voce (Tusan vad de här typerna är svåra att göra affärer med).
Men detta innebär ett olöst problem för amerikanerna. Kineserna har inga egna funktionsdugliga maskiner - och om man tar med sig en från USA måste den lämnas kvar där, enligt överenskommelsen. Och man behöver ha en för att öppna dörren. En rejäl kugge för USA. Så för närvarande sysslar de bara med "kartografiska" studier. Men den där kommittén är igång igen för att försöka klura ut en väg runt problemet.