Atlantis under del 3
Salem, det stora ljuset, kanaliserad genom Diandra
När du tänker på Lemuria ska du vara medveten om att du går väldigt djupt in i den mänskliga själen, så som den existerade för flera eoner sedan. I kväll ska vi prata om den tid ni känner som Lemuria. Märk väl att vi inte säger landet eller platsen, utan tiden Lemuria. Lemuria är den äldsta tiden i just det här kända uttrycket av ert medvetande. Lemurias tid, fylld av under. Lemurias tid var totalt var helt upptagen av uttryckande och upplevande av undren och skönheten i er tredimensionella värld. Det är ibland en utmaning att prata om ett faktum som relaterar till, men är okänt av, ert medvetna sinne idag och att binda ihop dessa fakta med er förståelse idag. Låt oss börja med ett löv. Ett enkelt löv från ett träd, en växt, en blomma, det har ingen betydelse. När du idag tänker på ett löv, så tänker du kanske på många olika utseenden, nyanser, färger, former, strukturer, hur de känns eller vilken storlek de har. Dock känner du nästan genast igen det som ett löv. Du vet kanske inte var det kom i från, men du vet att det är ett löv. Om du nu tar detta koncept av ett löv och inser att när vi pratar om ett löv i Lemurias tid, så talar vi om att du ska kunna förstå det lövets medvetande. Inte bara dess storlek, färg, skönhet eller vad det må vara, utan medvetandet som fanns inom lövet. Därför såg du inte ett löv på samma sätt som du gör idag. Idag ser du det med en struktur, en form och färg. Kanske finns det en doft, kanske känner du någon sorts odör som är av godo eller någon substans som antingen är helande eller giftig för dig i lövets egenskaper, men du tänker inte på lövets medvetande. Det är inte så du skulle ha interagerat med det lövet i Lemurias tid. I Lemurias tid hade du tittat på lövet i din hand eller så hade du rört vid lövet och genast hade era två medvetanden blivit ett. När de två energierna smälte ihop fanns där också en direkt kommunikation. Ett löv var förbundet med naturens hela nätverk och det kunde berätta för dig allt du önskade veta. När vi berättar för dig om Lemuria, önskar vi dela med oss av en tid då ert medvetande verkligen hade en naturlig förmåga att fullt ut få kontakt med vilket annat medvetande som helst. Idag samverkar du oftast med livet genom dina fem sinnen, känsel, lukt, hörsel, syn och smak eller genom dina känslor. Under Lemurias tid var all samverkan ett utökat sinne i ditt medvetande. En andlig natur Hur levde man då på den tiden? För det första så låg det en stor tyngdpunkt, på den tiden, i att förstå trassligheterna i de minsta, pillerdetaljer av existensen, dock utan att komplicera den. Det fanns en önskan om växelverkan och expansion av medvetandet, utan syfte att försöka göra det till något annat än det var. Vi kan idag säga att ni många gånger vill förstå någonting, så att ni kan förändra det eller göra om det till något annat. Ni vill integrera det på något vis till en ny komponent eller en ny design eller en ny teknologi. Detta liknar mer det atlantianska konceptet. I Lemuria handlade livet mer att förstå de minutiösa komplexiteterna hos medveten existens. Därför fanns det även en genomskinlighet i det. Det fanns ofta en öppenhet som bands ihop. På grund av den andliga naturen i Lemurias tid, fanns det inget som var av en fast natur. Även om det fanns solida objekt så som du tänker dig solida objekt, så var de inte kända för att vara solida och medvetandet kunde sätta sig i förbindelse med det på vilket sätt man än behagade. Det fanns en förmåga att smälta samman sitt medvetande med någon annans. Man kände till det heliga i allt liv och skönheten och harmonin som existerade i allt liv. En människa kunde bli en ljusvarelse genom sin blotta natur i Lemuria. Man kunde faktiskt vara ljus. Man visste hur man skulle lämna de tyngre vibrationerna i sin fysiska kropp. Idag försöker ert tekniska samhälle att uppnå den här transformationen genom teknik, vilket i mycket liknar den atlantianska eran snarare än Lemurias tid. Tankeöverföring Det fanns inget behov av ett talat språk i Lemuria. Det pratades väldigt lite i Lemuria, eftersom kommunikationen skedde genom tankeöverföring. Om två själars medvetanden önskade kommunicera så smälte de samman med varandra. Det fanns inga hemligheter bland lemurianerna. Det gick inte att gömma sig bakom sina tankar, eftersom tankar kunde läsas. För lemurianerna var det inget skrämmande med den här förmågan, eftersom det inte fanns något att dölja. Man förstod att det fanns något unikt och vackert i alla existenser, oavsett hur de uttrycktes. Man förstod också att det inte fanns något att vinna på att skada något annat, eftersom det slog tillbaka på ens eget medvetande. Man var så klart medveten om sin medvetandepunkt och vem man var i Lemuria, att man sannerligen visste att man aldrig skulle välja att tillfoga skada till något eller någon utanför sig själv. Man var klart medveten om att man i själva verket tillfogade sig själv mycket större skada. Man visste att det inte fanns något att vinna på att skada en annan livsform. Det var inte ens en tanke. Det fanns varken något behov av eller önskan om att skada någon annan. Naturens betydelse Hemmen var vitt utspridda över städerna, därför att naturen var extremt viktig för lemurianerna. Deras hem var omgärdade av mycket grönt och avskilda av naturen. Man kunde hitta ett hem mitt ibland en massa träd, tusentals olika vackra blomsorter, vattendrag och vilt. Det fanns ingen fara bland viltet, eftersom det inte dödades något i Lemuria. Viltet strövade lika fritt som era djur eller husdjur, som ni har tama idag. Klimatet i Lemuria var alltid mycket behagligt för den tidens fysiska miljö. Det fanns inga stängda dörrar i de lemurianska hemmen, utan snarare vackra flödande valvportaler som dolde att man gick in genom en inhägnad. Man förstod att livet flödar när energin flödar och därför var det bättre att låta allting flöda fritt. Strukturerna hade en enkel form. Man valde att samexistera med naturen och alla livsformer fritt, utan någon restriktion. I Lemuria valde man att hålla allting enkelt. De kläder som folk bar, var lösa och böljande. Ingenting var tungt eller åtsittande. Det var naturligt att allt böljade. Under Lemurias tid upplevde man medvetandets skönhet i existensens nu. Bara att veta att man var en medveten varelse som kunde interagera med allt annat medvetande, det var skönheten med livet. Det fanns inget behov av att omstrukturera någon form av medvetande till en mer komplicerad eller utsirad form för att njuta av dess skönhet. Man förstod och uttryckte skönheten i all skapelse precis som den existerade. Livet i städerna Eftersom medvetande kunde förändras när man ville, fanns det inget behov av något transportsystem. Vem som helst kunde bli till ljus och i det medvetandetillståndet kunde man färdas med ljusets hastighet från en plats till en annan. Därför fanns det inget behov av något transporteringssystem eller befordringsmetod av något slag för att kunna resa. Det fanns ingen valuta. Det försiggick inget av det slaget. Allt som man hade behov av skapades helt enkelt ur ett mycket naturligt medvetandetillstånd. Ägandeskapets individualitet existerade heller inte i Lemuria. De kände inget behov av ägandeskap, eftersom de inte var rädda att de skulle bli utan. Lemuria hade stadscentra där städer möttes och delade med sig till varandra. När människor träffades delade de många idéer. Individernas medvetande färdades bortom ert kända solsystem. När de kom tillbaka delade de med sig av de upplevelser som de haft med andra under sina färder. Kom i håg att detta var högt utvecklade själar. Detta var själar som fokuserade sitt medvetande. De var väsen som kunde bli till ljus. De var väsen som kunde resa med ljusets hastighet. De valde också att uttryckas i en fysisk form, men endast en sådan med mycket hög vibration. Den heliga trädgården Vi vill dela med er den vackraste och underbaraste delen av Lemurias medvetande, den heliga trädgården. Vi skulle vilja likna den heliga trädgården vid medvetandets mest idylliska paradis som någonsin skapats i er värld. Det fanns aldrig någon tanke på att placera en struktur formad av människor i den heliga trädgården. Den heliga trädgården var en plats som gudarna beträdde. Den heliga trädgården var en plats dit människor gick för att förnya sin egen andlighet. Det är även den plats dit de gick för att sammanbinda sitt medvetande med all existens, dock utan att tvinga sitt medvetande på denna union. Den heliga trädgården var en plats där man, när man trädde in, gick in i sina egna tankars tysthet. I den heliga trädgården störde man inte någon annans medvetande. Varken växtlivets, djurlivets, vattnets, fåglarnas eller andra människors. Man gick in i sina egna tankar och stannade där, eftersom det var umgänge med en själv, ens Gud-Essens, helighet, det var umgänge med Allt Som Är. Den heliga trädgården var en oerhört kraftfull plats. Oerhört kraftfull. Oerhört vacker. Trädgårdens färger var en del av en själv, ens medvetande. Färgernas djup, livligheten, skönheten, energin, hela ljusessensen flödade fram. Du kan inte ens i din vildaste fantasi, eller den vackraste plats du någonsin sett, börja känna dig in i den heliga trädgårdens skönhet. Det var bortom allt som du minns i ditt nuvarande medvetande. Varför är det så? Jo, för att den heliga trädgården var helt och fullt andlig. Medvetandet hos allting i den heliga trädgården var fullständigt andligt. Om någon livsform var oförmögen eller ovillig att gå in i den heliga trädgården i en mindre än totalt andlig vibration, så blev trädgårdens energi en osynlig vägg som inte tillät någon entré. Vibrationen hos allt som trädde in måste ha en hög andlig avsikt innan man kunde få tillträde. Lemurianerna ägnade en tid av förberedelse innan de gick in i den heliga trädgården, trots att livet vid den här tiden var mycket andligt på er planet. De tillbringade tid i sin egen tystnad, de sökte inom sig själva och sina hjärtan och energier, de letade efter någonting som inte var andligt innan de gick in i trädgården. Normalt hade de tillbringat från flera veckor till kanske sex månader eller ett år eller mer där, innan de gick in i trädgården. Man tog inte bara en promenad genom parken. Man trädde in i den heliga trädgården för att uppleva den högsta formen av andlighet i en fysisk aspekt som den här planeten någonsin känt till. Den regerande myndigheten och gudaliknande kungen Det fanns en byggnad där den styrande strukturen i Lemuria huserade. Dock sågs den styrande myndigheten som ganska lös, eftersom det inte fanns några lagar att skapa. Denna bestod av människor från olika städer som verkligen, i en sann mening, gav upp sin egen individuella frihet för att tjäna folket. Denna myndighet var känd som Församlingen (The Assembly). Det fanns alltid högt utvecklade själar som ägnade sig åt att bevara den lemurianska tidens livsstil. Detta var en myndighet som mer skapats för att organisera städernas angelägenheter och händelser. Ur församlingen valdes, av alla människor, en själ som fick titeln regent eller kung. Det fanns en medvetandets helighet som av befolkningen ständigt fokuserades på deras gudaliknande valde kung. Det verkar som om det, någonstans i den mänskliga själen, finns ett behov av en fysisk eller gripbar Gud. Ni önskar en singulär formtyp och säger att detta är det Stora Väsendet som mäter alla mina behov. Och sålunda placerades allt detta på denne ensamme härskare. Varje person sände varje dag rena och vackra tankar till sin älskade regent för att bibehålla de lemurianska kvaliteterna personifierade i en person, deras kung. Därför blev den personen en devaliknande varelse i den kulturen. De regerade vanligen till sin död eller tills de lämnade planeten. Livets cykel I motsats till atlantianerna valde lemurianerna att ha en livslängd. Atlantianerna valde inte alltid det. Atlantianerna såg inte åldrande som något positivt. Lemurianerna ansåg att det fanns en cykel i all existens och de valde att uppleva varje cykel i livet. Barn föddes alltmedan föreningar bildades bland befolkningen. Det fanns skolor i städerna för dessa barn, men inte som ni ser på utbildning idag. Varje själ lämnade ett intryck av sin livsresa i Lemuria innan den lämnade planeten. Barnen studerade sina förfäder eller kanske en tidigare tidsperiod då deras egna själar hade besökt Lemuria. Skolorna var alltid runda och öppna tempel, med stora träd och vackra blommor som växte genom hela byggnaden. Barnen lärde genom osmos i kristallinjerade kammare. En mästare satt i mitten av byggnaden och vägledde varje barn. Barnen utbildades endast så länge de jade viljan att lära. Detta kunde variera stort med varje barn och hur gammal själen var innan den kom till Lemuria. Sjukdomar var okända Sjukdomar var okända i Lemuria. Det fanns inget som hette sjukdom i Lemuria. Främst åt man frukter och grönsaker i Lemuria. Man drack drycker oftast gjorda på löv, ungefär som ni brygger örtte idag. Mat var ingen behovsartikel, annat än att den tillät medvetanden att blandas. När du höll lövet i din hand eller när du vidrörde lövet och blandade ditt medvetande med lövets, var det inget problem att bli ett, fysiskt, eftersom både du och lövet expanderade i medvetande genom sammanblandningen. I Lemuria ärades blommor för sin höga vibration. Blommorna var så otroligt vackra och gav alltid en berikning av den andliga naturen hos allt som fanns inom deras energifält. Du måste inse att djurriket var annorlunda mot vad du känner till idag. Djurriket hade åldrandefaktorer och djur föddes och djur lämnade planeten. Men när en människa eller ett djur dog, så förföll de inte till jord som ni gör nu. De blev helt enkelt ett förångat energitillstånd. Deras medvetande höll bara inte längre en fysisk form. De var färdiga med den fysiska existensen. Därför lämnade de den fysiska formen, oavsett om den var djur eller människa. Det fanns inget förfall i Lemuria. Det fanns ingen sjukdom. Inget av det slaget var känt. När det gjordes ett medvetet val att inte längre fokusera och vara fysisk, så lades alltid blommor runt den fysiska formen. Inget levande ting dog ensamt, om man väljer att kalla den här övergången för död. Det var en vacker övergångstid och avsikten för en övergång annonserades som en kommande händelse. Många själar, både mänskliga och djur, deltog vid en övergång. Kom i håg att vi pratar om medvetande och telepatisk kommunikation, så ett djur kunde meddela tiden för en övergång precis som en person. Blommor omgav alltid den här övergången, eftersom blommor bistod i transformationen till ett högre medvetandetillstånd än som varit känt när medvetandet trätt in i denna fysiska existens. När lemurianerna lämnade planeten hade de ett högre medvetandetillstånd än när de kommit. Inte för att de hade lärt sig något utan för att det fanns sådan andlighet runt övergången och det fanns sådan kärlek och sådant givande av självet av alla livsformer. Livsformen lämnade det fysiska medvetandet i en vackrare, mer expansiv ljusform än den hade trätt in i Lemuria för så länge sedan, endast för att återvända vid ett annat tanketillfälle.

Atlantis under del 3

Salem, det stora ljuset, kanaliserad genom Diandra

När du tänker på Lemuria ska du vara medveten om att du går väldigt djupt in i den mänskliga själen, så som den existerade för flera eoner sedan. I kväll ska vi prata om den tid ni känner som Lemuria. Märk väl att vi inte säger landet eller platsen, utan tiden Lemuria. Lemuria är den äldsta tiden i just det här kända uttrycket av ert medvetande. Lemurias tid, fylld av under. Lemurias tid var totalt var helt upptagen av uttryckande och upplevande av undren och skönheten i er tredimensionella värld.

Det är ibland en utmaning att prata om ett faktum som relaterar till, men är okänt av, ert medvetna sinne idag och att binda ihop dessa fakta med er förståelse idag. Låt oss börja med ett löv. Ett enkelt löv från ett träd, en växt, en blomma, det har ingen betydelse. När du idag tänker på ett löv, så tänker du kanske på många olika utseenden, nyanser, färger, former, strukturer, hur de känns eller vilken storlek de har. Dock känner du nästan genast igen det som ett löv. Du vet kanske inte var det kom i från, men du vet att det är ett löv. Om du nu tar detta koncept av ett löv och inser att när vi pratar om ett löv i Lemurias tid, så talar vi om att du ska kunna förstå det lövets medvetande. Inte bara dess storlek, färg, skönhet eller vad det må vara, utan medvetandet som fanns inom lövet. Därför såg du inte ett löv på samma sätt som du gör idag. Idag ser du det med en struktur, en form och färg. Kanske finns det en doft, kanske känner du någon sorts odör som är av godo eller någon substans som antingen är helande eller giftig för dig i lövets egenskaper, men du tänker inte på lövets medvetande.

Det är inte så du skulle ha interagerat med det lövet i Lemurias tid. I Lemurias tid hade du tittat på lövet i din hand eller så hade du rört vid lövet och genast hade era två medvetanden blivit ett. När de två energierna smälte ihop fanns där också en direkt kommunikation. Ett löv var förbundet med naturens hela nätverk och det kunde berätta för dig allt du önskade veta.

När vi berättar för dig om Lemuria, önskar vi dela med oss av en tid då ert medvetande verkligen hade en naturlig förmåga att fullt ut få kontakt med vilket annat medvetande som helst. Idag samverkar du oftast med livet genom dina fem sinnen, känsel, lukt, hörsel, syn och smak eller genom dina känslor. Under Lemurias tid var all samverkan ett utökat sinne i ditt medvetande.

En andlig natur

Hur levde man då på den tiden? För det första så låg det en stor tyngdpunkt, på den tiden, i att förstå trassligheterna i de minsta, pillerdetaljer av existensen, dock utan att komplicera den. Det fanns en önskan om växelverkan och expansion av medvetandet, utan syfte att försöka göra det till något annat än det var.

Vi kan idag säga att ni många gånger vill förstå någonting, så att ni kan förändra det eller göra om det till något annat. Ni vill integrera det på något vis till en ny komponent eller en ny design eller en ny teknologi. Detta liknar mer det atlantianska konceptet.

I Lemuria handlade livet mer att förstå de minutiösa komplexiteterna hos medveten existens. Därför fanns det även en genomskinlighet i det. Det fanns ofta en öppenhet som bands ihop. På grund av den andliga naturen i Lemurias tid, fanns det inget som var av en fast natur. Även om det fanns solida objekt så som du tänker dig solida objekt, så var de inte kända för att vara solida och medvetandet kunde sätta sig i förbindelse med det på vilket sätt man än behagade. Det fanns en förmåga att smälta samman sitt medvetande med någon annans. Man kände till det heliga i allt liv och skönheten och harmonin som existerade i allt liv.

En människa kunde bli en ljusvarelse genom sin blotta natur i Lemuria. Man kunde faktiskt vara ljus. Man visste hur man skulle lämna de tyngre vibrationerna i sin fysiska kropp. Idag försöker ert tekniska samhälle att uppnå den här transformationen genom teknik, vilket i mycket liknar den atlantianska eran snarare än Lemurias tid.

Tankeöverföring

Det fanns inget behov av ett talat språk i Lemuria. Det pratades väldigt lite i Lemuria, eftersom kommunikationen skedde genom tankeöverföring. Om två själars medvetanden önskade kommunicera så smälte de samman med varandra. Det fanns inga hemligheter bland lemurianerna. Det gick inte att gömma sig bakom sina tankar, eftersom tankar kunde läsas. För lemurianerna var det inget skrämmande med den här förmågan, eftersom det inte fanns något att dölja. Man förstod att det fanns något unikt och vackert i alla existenser, oavsett hur de uttrycktes. Man förstod också att det inte fanns något att vinna på att skada något annat, eftersom det slog tillbaka på ens eget medvetande.

Man var så klart medveten om sin medvetandepunkt och vem man var i Lemuria, att man sannerligen visste att man aldrig skulle välja att tillfoga skada till något eller någon utanför sig själv. Man var klart medveten om att man i själva verket tillfogade sig själv mycket större skada. Man visste att det inte fanns något att vinna på att skada en annan livsform. Det var inte ens en tanke. Det fanns varken något behov av eller önskan om att skada någon annan.

Naturens betydelse

Hemmen var vitt utspridda över städerna, därför att naturen var extremt viktig för lemurianerna. Deras hem var omgärdade av mycket grönt och avskilda av naturen. Man kunde hitta ett hem mitt ibland en massa träd, tusentals olika vackra blomsorter, vattendrag och vilt. Det fanns ingen fara bland viltet, eftersom det inte dödades något i Lemuria. Viltet strövade lika fritt som era djur eller husdjur, som ni har tama idag.

Klimatet i Lemuria var alltid mycket behagligt för den tidens fysiska miljö. Det fanns inga stängda dörrar i de lemurianska hemmen, utan snarare vackra flödande valvportaler som dolde att man gick in genom en inhägnad. Man förstod att livet flödar när energin flödar och därför var det bättre att låta allting flöda fritt. Strukturerna hade en enkel form. Man valde att samexistera med naturen och alla livsformer fritt, utan någon restriktion. I Lemuria valde man att hålla allting enkelt. De kläder som folk bar, var lösa och böljande. Ingenting var tungt eller åtsittande. Det var naturligt att allt böljade.

Under Lemurias tid upplevde man medvetandets skönhet i existensens nu. Bara att veta att man var en medveten varelse som kunde interagera med allt annat medvetande, det var skönheten med livet. Det fanns inget behov av att omstrukturera någon form av medvetande till en mer komplicerad eller utsirad form för att njuta av dess skönhet. Man förstod och uttryckte skönheten i all skapelse precis som den existerade.

Livet i städerna

Eftersom medvetande kunde förändras när man ville, fanns det inget behov av något transportsystem. Vem som helst kunde bli till ljus och i det medvetandetillståndet kunde man färdas med ljusets hastighet från en plats till en annan. Därför fanns det inget behov av något transporteringssystem eller befordringsmetod av något slag för att kunna resa.

Det fanns ingen valuta. Det försiggick inget av det slaget. Allt som man hade behov av skapades helt enkelt ur ett mycket naturligt medvetandetillstånd. Ägandeskapets individualitet existerade heller inte i Lemuria. De kände inget behov av ägandeskap, eftersom de inte var rädda att de skulle bli utan.

Lemuria hade stadscentra där städer möttes och delade med sig till varandra. När människor träffades delade de många idéer. Individernas medvetande färdades bortom ert kända solsystem. När de kom tillbaka delade de med sig av de upplevelser som de haft med andra under sina färder. Kom i håg att detta var högt utvecklade själar. Detta var själar som fokuserade sitt medvetande. De var väsen som kunde bli till ljus. De var väsen som kunde resa med ljusets hastighet. De valde också att uttryckas i en fysisk form, men endast en sådan med mycket hög vibration.

Den heliga trädgården

Vi vill dela med er den vackraste och underbaraste delen av Lemurias medvetande, den heliga trädgården. Vi skulle vilja likna den heliga trädgården vid medvetandets mest idylliska paradis som någonsin skapats i er värld. Det fanns aldrig någon tanke på att placera en struktur formad av människor i den heliga trädgården. Den heliga trädgården var en plats som gudarna beträdde. Den heliga trädgården var en plats dit människor gick för att förnya sin egen andlighet. Det är även den plats dit de gick för att sammanbinda sitt medvetande med all existens, dock utan att tvinga sitt medvetande på denna union.

Den heliga trädgården var en plats där man, när man trädde in, gick in i sina egna tankars tysthet. I den heliga trädgården störde man inte någon annans medvetande. Varken växtlivets, djurlivets, vattnets, fåglarnas eller andra människors. Man gick in i sina egna tankar och stannade där, eftersom det var umgänge med en själv, ens Gud-Essens, helighet, det var umgänge med Allt Som Är. Den heliga trädgården var en oerhört kraftfull plats. Oerhört kraftfull. Oerhört vacker. Trädgårdens färger var en del av en själv, ens medvetande. Färgernas djup, livligheten, skönheten, energin, hela ljusessensen flödade fram. Du kan inte ens i din vildaste fantasi, eller den vackraste plats du någonsin sett, börja känna dig in i den heliga trädgårdens skönhet. Det var bortom allt som du minns i ditt nuvarande medvetande. Varför är det så? Jo, för att den heliga trädgården var helt och fullt andlig.

Medvetandet hos allting i den heliga trädgården var fullständigt andligt. Om någon livsform var oförmögen eller ovillig att gå in i den heliga trädgården i en mindre än totalt andlig vibration, så blev trädgårdens energi en osynlig vägg som inte tillät någon entré. Vibrationen hos allt som trädde in måste ha en hög andlig avsikt innan man kunde få tillträde. Lemurianerna ägnade en tid av förberedelse innan de gick in i den heliga trädgården, trots att livet vid den här tiden var mycket andligt på er planet. De tillbringade tid i sin egen tystnad, de sökte inom sig själva och sina hjärtan och energier, de letade efter någonting som inte var andligt innan de gick in i trädgården. Normalt hade de tillbringat från flera veckor till kanske sex månader eller ett år eller mer där, innan de gick in i trädgården.

Man tog inte bara en promenad genom parken. Man trädde in i den heliga trädgården för att uppleva den högsta formen av andlighet i en fysisk aspekt som den här planeten någonsin känt till.

Den regerande myndigheten och gudaliknande kungen

Det fanns en byggnad där den styrande strukturen i Lemuria huserade. Dock sågs den styrande myndigheten som ganska lös, eftersom det inte fanns några lagar att skapa. Denna bestod av människor från olika städer som verkligen, i en sann mening, gav upp sin egen individuella frihet för att tjäna folket. Denna myndighet var känd som Församlingen (The Assembly).

Det fanns alltid högt utvecklade själar som ägnade sig åt att bevara den lemurianska tidens livsstil. Detta var en myndighet som mer skapats för att organisera städernas angelägenheter och händelser. Ur församlingen valdes, av alla människor, en själ som fick titeln regent eller kung. Det fanns en medvetandets helighet som av befolkningen ständigt fokuserades på deras gudaliknande valde kung. Det verkar som om det, någonstans i den mänskliga själen, finns ett behov av en fysisk eller gripbar Gud. Ni önskar en singulär formtyp och säger att detta är det Stora Väsendet som mäter alla mina behov. Och sålunda placerades allt detta på denne ensamme härskare.

Varje person sände varje dag rena och vackra tankar till sin älskade regent för att bibehålla de lemurianska kvaliteterna personifierade i en person, deras kung. Därför blev den personen en devaliknande varelse i den kulturen. De regerade vanligen till sin död eller tills de lämnade planeten.

Livets cykel

I motsats till atlantianerna valde lemurianerna att ha en livslängd. Atlantianerna valde inte alltid det. Atlantianerna såg inte åldrande som något positivt. Lemurianerna ansåg att det fanns en cykel i all existens och de valde att uppleva varje cykel i livet. Barn föddes alltmedan föreningar bildades bland befolkningen.

Det fanns skolor i städerna för dessa barn, men inte som ni ser på utbildning idag. Varje själ lämnade ett intryck av sin livsresa i Lemuria innan den lämnade planeten. Barnen studerade sina förfäder eller kanske en tidigare tidsperiod då deras egna själar hade besökt Lemuria.

Skolorna var alltid runda och öppna tempel, med stora träd och vackra blommor som växte genom hela byggnaden. Barnen lärde genom osmos i kristallinjerade kammare. En mästare satt i mitten av byggnaden och vägledde varje barn. Barnen utbildades endast så länge de jade viljan att lära. Detta kunde variera stort med varje barn och hur gammal själen var innan den kom till Lemuria.

Sjukdomar var okända

Sjukdomar var okända i Lemuria. Det fanns inget som hette sjukdom i Lemuria. Främst åt man frukter och grönsaker i Lemuria. Man drack drycker oftast gjorda på löv, ungefär som ni brygger örtte idag. Mat var ingen behovsartikel, annat än att den tillät medvetanden att blandas. När du höll lövet i din hand eller när du vidrörde lövet och blandade ditt medvetande med lövets, var det inget problem att bli ett, fysiskt, eftersom både du och lövet expanderade i medvetande genom sammanblandningen.

I Lemuria ärades blommor för sin höga vibration. Blommorna var så otroligt vackra och gav alltid en berikning av den andliga naturen hos allt som fanns inom deras energifält.

Du måste inse att djurriket var annorlunda mot vad du känner till idag. Djurriket hade åldrandefaktorer och djur föddes och djur lämnade planeten. Men när en människa eller ett djur dog, så förföll de inte till jord som ni gör nu. De blev helt enkelt ett förångat energitillstånd. Deras medvetande höll bara inte längre en fysisk form. De var färdiga med den fysiska existensen. Därför lämnade de den fysiska formen, oavsett om den var djur eller människa. Det fanns inget förfall i Lemuria. Det fanns ingen sjukdom. Inget av det slaget var känt.

När det gjordes ett medvetet val att inte längre fokusera och vara fysisk, så lades alltid blommor runt den fysiska formen. Inget levande ting dog ensamt, om man väljer att kalla den här övergången för död. Det var en vacker övergångstid och avsikten för en övergång annonserades som en kommande händelse. Många själar, både mänskliga och djur, deltog vid en övergång. Kom i håg att vi pratar om medvetande och telepatisk kommunikation, så ett djur kunde meddela tiden för en övergång precis som en person. Blommor omgav alltid den här övergången, eftersom blommor bistod i transformationen till ett högre medvetandetillstånd än som varit känt när medvetandet trätt in i denna fysiska existens.

När lemurianerna lämnade planeten hade de ett högre medvetandetillstånd än när de kommit. Inte för att de hade lärt sig något utan för att det fanns sådan andlighet runt övergången och det fanns sådan kärlek och sådant givande av självet av alla livsformer. Livsformen lämnade det fysiska medvetandet i en vackrare, mer expansiv ljusform än den hade trätt in i Lemuria för så länge sedan, endast för att återvända vid ett annat tanketillfälle.