Vedisk civilisation |
|---|
Tvärkulturella spår av vedisk civilisation |
| Den gamle grekiske författaren Aratos berättar följande historia om stjärnkonstellationen Jungfrun. Jungfrun, säger han, kan ha tillhört stjärnrasen, de forntida stjärnornas förfäder. I urtiden, under den gyllene tidsåldern, levde hon bland människorna som rättvisan personifierad och brukade uppmuntra människorna att hålla fast vid sanningen. Vid den här tiden levde människorna fridfullt, utan hyckleri eller gräl. Senare, under silveråldern, gömde hon sig i bergen, men ibland kom hon ner för att läxa upp folk för deras elakheter. Till slut kom bronsåldern. Människorna uppfann svärdet och "de smakade på nötköttet, de första som gjorde det". Vid den här tidpunkten flög Jungfrun "till sfären"; dvs hon gav sig av till den himmelska världen. |
| Den indiska vediska litteraturen ger en väl genomtänkt beskrivning av universum som ett kosmos - ett harmoniskt, ordnat system skapat enligt en intelligent plan som en boning för levande varelser. Den moderna synvinkeln på universum är så pass annorlunda mot den vediska synen att den senare för närvarande är svår att begripa. I gamla tider var dock kosmogonier (uppfattningar om kosmos) liknande det vediska systemet vida spritt bland människor över hela världen. Dagens bildade människor tenderar att genast slå bort dessa tankesystem som mytologi, pekandes på deras mångfalld och deras underliga idéer som bevis på att de alla helt enkelt är fantasiprodukter. |
| Om vi gör detta kan vi dock förbise viktig information som skulle kunna sprida ljus över den vidsträckta bortglömda period som föregick den korta spännvidden av dokumenterad mänsklig historia. Det finns säkerligen många bevis på oberoende sägenberättelser i varierande kulturers traditioner, men det finns också många gemensamma teman. En del av dessa teman återfinns i en högt utvecklad form i den vediska litteraturen. Deras närvaro i kulturer över hela världen stämmer med idén att den vediska kulturen, i det avlägsna förgångna, utövade en världsomfattande påverkan. |
| I denna artikel ska vi ge några exempel på vediska idéer angående tid och människans livslängd vilka förekommer upprepade gånger i olika traditioner. Först ska vi undersöka en del av dessa idéer, och sedan ska vi diskutera några frågor om vad de innebär samt hur de ska tolkas. |
| I den vediska litteraturen anses tid vara en manifestation av Krishna, guden. Tid, som sådan, är en kontrollerande kraft som reglerar de levande varelsernas liv i enlighet med en kosmisk plan. Denna plan omfattar upprepade cykler av skapande och förstörelse av varierande varaktighet. De minsta och allra viktigaste av dessa upprepade cykler består av fyra yugas, eller tidsåldrar, som kallas Satya, Treta, Dvapara och Kali. I dessa succesiva tidsåldrar nedstiger mänskligheten gradvis från en hög spirituell plattform till ett degenererat tillstånd. Sedan, med början i en ny Satya-yuga, återskapas det ursprungliga rena tillståndet och cykeln börjar om igen. |
| Historien om Jungfrun illustrerar att i den gamla medelhavsvärlden fanns det en vitt utbredd trosuppfattning om en liknande serie av fyra tidsåldrar, kända där som guld-, silver-, brons- och järnåldern. I detta system börjar människan också i den första tidsåldern i ett avancerat medvetande-tillstånd och blir gradvis degraderad. Inte heller här evolverar de progressiva utvecklingarna i det mänskliga samhället endast genom fysiska processer, utan de övervakas av en högre kontrollerande intelligens. |
| Det är värt att notera att Aratos berättelse specifierar ätandet av kor som en syndig handling vilken skar av mänskligheten från direktkontakten med himmelska varelser. Denna detalj passar in fint med de gamla indianska traditionerna om kobeskydd, men det är oväntat i grekiska eller europeiska kulturers sammanhang. |
| En förklaring till likheterna mellan idéer som kan hittas i olika kulturer är att människor överallt har i grunden samma psykologiska uppsättning, och därför tenderar de att oberoende av varann komma på liknande begrepp. Dock pekar detaljer så som punkten om kodödandet på att vi har att göra med gemensamma traditioner snarare än oberoende påfund. |
| Ett annat exempel på likheter mellan kulturer kan man hitta bland nordamerikas urbefolkning. Sioux-indianerna säger att deras förfäder besöktes av en himmelsk kvinna som gav dem deras religionssystem. Hon påpekade för dem att det finns fyra tidsåldrar, och att det finns en helig buffel som förlorar ett ben under varje tidsålder. För närvarande befinner vi oss i den sista tidsåldern, en tidsålder av förfall, och buffeln har ett ben. |
| Denna berättelse är en nära parallell till redogörelsen i Srimad Bhagavatam om mötet mellan Maharaja Pariksit och Dharmatjuren. Där sägs Dharma förlora ett ben med varje succesiv yuga, vilket innebär att den har ett ben i den nuvarande Kali-åldern. |
| Enligt det vediska systemet är tidslängderna på yugorna Satya, Treta, Dvapara och Kali 4,3,2 och 1 gånger ett intervall på 432 000 år. Inom dessa ofantliga tidsperioder minskar den mänskliga livslängden från 100 000 år i Satya-yuga till 10 000 år i Treta-yuga, 1000 år i Dvapara-yuga och slutligen 100 år i Kali-yuga. |
| Den idén går förstås starkt emot den moderna evolutionära synen på det förgångna. I den gamla medelhavsvärlden ansåg man dock att den mänskliga historien hade sträckt sig över extremt långa perioder av tid. Enligt gamla historiska dokument sa t ex Porphyry (300 e Kr) att Callisthenes, en av Alexanders följeslagare i det persiska kriget, rapporterade till de aristotelska babyloniska förmörkelsearkiven och att dessa arkiv täckte 31 000 år. Likaså sa Iamblicus (fjärde århundradet), med den gamle grekiske astronomen Hipparchus bemyndigande, att assyrierna hade gjort observationer i 270 000 år och fört protokoll över alla sju planeternas återgång till samma position. Slutligen bestämde den babyloniske historikern Berosus att den totala regeringstiden för de babyloniska kungarna före översvämningen var 432 000 år. |
| Vi vill inte påstå att dessa uttalanden är sanna (eller att de är falska). Väsentligheten är att folk i den gamla medelhavscivilisationen uppenbarligen hade en mycket annorlunda syn på det förgångna än den dominerande synen idag. Och denna syn var vida samstämmig med vedisk kronologi. |
| Fastän bibeln är välkänd för att förorda en mycket kort tidslängd för den mänskliga historien, är det intressant att notera att den innehåller information som indikerar att folk en gång i tiden levde i ungefär 1000 år. I det gamla testamentet räknas följande åldrar upp för människor som levde före den bibliska översvämningen: Adam, 930; Seth, 912; Enos, 905; Kenan, 910; Mahaleel, 895; Jared, 962; Enoch, 365; Methusaleh, 969; Lamech, 777 och Noah, 950. Om vi bortser från Enoch (som påstods ha tagits upp till himlen i sin egen kropp), levde dessa personer i medeltal 912 år. |
| Efter översvämningen dokumenterades dock följande åldrar: Shem, 600; Arphachshad, 438; Selah, 433; Eber, 464; Peleg, 239; Reu, 239; Serug, 230; Nahor, 148; Terah, 205; Abraham, 175; Issac, 180; Job, 210; Jacob, 147; Levi, 137; Kohath, 133; Amaram, 137; Moses, 120 samt Joshua, 110. Dessa åldrar visar en gradvis tillbakagång till ungefär 100 år, liknande vad som måste ha hänt efter Kali-yugans begynnelse, enligt det vediska systemet. |
| Här bör vi i förbigående nämna att den bibliska översvämningen traditionellt anses ha ägt rum under det andra eller tredje årtusendet före Kristi födelse, och det traditionella datumet i Indien för Kali-yugans början är den 18 februari, 3102 f Kr. Just detta datum åberopas som tiden för över-svämningen i varierande persiska, islamiska och europeiska skrifter från det sjätte till det fjortonde århundradet e Kr. Hur kom det sig att översvämningen i mellanöstern associeras med starten på Kali-yuga? Den enda kommentaren vi kan ge är att den här historien visar hur lite vi egentligen vet om det förgångna. |
| Med stöd av den bibliska berättelsen om mycket långa mänskliga livstider i gamla tider, citerade den romerske historikern Flavius Josephus många historiska verk som fanns tillgängliga vid den här tiden: |
| Nu när Noah hade levt i 350 år efter översvämningen, och lyckligt hela den tiden, dog han, 950 år gammal. Men ingen ska, genom att jämföra de gamles liv med våra, få kortheten i våra liv i nutiden att bli ett argument för att inte heller de levde så länge. |
| Nu har jag till vittnen av vad jag har sagt, alla de som har skrivit forntida verk, både bland grekerna och barbarerna, för även Manetho, som skrev ned den egyptiska historien, och Berosus, som samlade de Chaldeanska monumenten, och Mochus, och Hestiaeius, och förutom dessa, egyptiern Hiernonymous och de som komponerade den Phoenisiska historien, instämmer med vad jag säger här: även Hesiod, och Hecataeus, Hellanicaus, och Acuzilaus, och förutom Ephorus och Nicolaus berättar att de gamle levde i tusen år: men i dessa ärenden, låt var och en tycka som det passar honom bäst. |
| Tyvärr existerar praktiskt taget inget av de verk som Josephus referrerar till, och detta visar återigen hur lite vi vet om det förgångna. Men i existerande norska sagor sägs det att folk i gamla tider levde i många århundraden. Dessutom beskriver de norska sagorna ett framåtgående i tidsåldrar, inklusive en tidsålder av fred, en tidsålder då olika sociala ordningar introducerades, en tidsålder med ökande våld och en förfallen "knivålder och yxålder med kluvna sköldar". Den senare följs av en period av tillintetgörelse, kallat ragnarök, efter vilken världen återställs till godhet. |
| Det norska ragnarök för med sig förstörelsen av jorden och hemvisten för de norska halvgudarna (Asgård), och därmed motsvarar det, i den vediska kronologin, tillintetgörelsen av de tre världarna som följer efter 1000 yugacykler, eller en dag av Brahma. Det sägs att under ragnarök förstörs världen genom eldflammor av en varelse som kallas Surt, som lever under den nedre världen (passande nog kallat helvetet) och som var inblandad i världens skapelse. Vid genomförelse uppger Srimad Bhagavatam att förödelsen äger rum i slutet av Brahmas dag "på grund av elden som kommer ur Sankarsanas mun". Sankarsana är en fullständig expansion av Krsna som är "belägen på universums botten", under de lägre planetsystemen. |
| Det finns många likheter mellan de norska och vediska kosmologierna, men det finns också stora skillnader. En viktig skillnad är att i Srimad Bhagavatam är alla varelser och fenomen i universum klart förstådda som en del av Krsnas gudomliga plan, den suveräna personligheten av gudaskapet. I motsats är Gud i den norska mytologin mystiskt frånvarande, och ursprunget samt syftet hos de större deltagarna i det kosmiska dramat är väldigt dunkelt. Surt, i synnerhet, är en "eldjätte" vars ursprung och motiv är oklara även för experter i den norska litteraturen. |
| Man kan fråga sig om vediska teman förekommer i många olika samhällen, hur kan man dra slutsatsen att de härstammar från en gammal vedisk civilisation? De kanske skapades på många av varandra oberoende platser, eller de kanske kom ner från en okänd kultur som också är fäderne till vad vi kallar vedisk kultur. Således kan paralleller mellan redogörelserna för Surt och Sankarsana vara ett sammanträffande, eller kanske den vediska redogörelsen härstammar från en berättelse liknande den om Surt. |
| Vårt svar på den frågan är tillgängligt ovetenskapligt bevis inte kommer att vara tillräckligt för att bevisa hypotesen om härstamningen från en gammal vedisk kultur, eftersom alla ovetenskapliga bevis är ofullständiga och föremål för varierande tolkningar. Men vi kan avgöra huruvida bevisen är förenliga med den här hypotesen. |
| Om det fanns en gammal vedisk världscivilisation, kunde vi förvänta oss att hitta spår av den i många kulturer över hela världen. Vi tycks kunna hitta sådana spår och många instämmer med vediska redogörelser i specifika detaljer (såsom platsen för Surts boning eller den heliga buffeln som tappar ett ben per världsålder). Sedan denna civilisation började tappa sin inverkan för tusentals år sedan, i början av Kali-yuga, skulle vi kunna förvänta oss att många av dessa spår var splittrade och täckta av många senare tillägg, och detta ser vi också. Således verkar de tillgängliga bevisen vara förenliga med hypotesen om ett vediskt ursprung. |