Sin

Det märks definitivt att det är en hård kamp på spelfronten, och i synnerhet i Quake-genren, som förmodligen kommer att byta namn inom kort. Men kommer den att heta Sin-genren eller Half-Life-genren?

Det svåra med att recensera spel är att sätta ett rättvist betyg, och med Half-Life runt knuten blir det ännu svårare. Sin är ett mycket bra spel, inget tvivel om den saken. Men tyvärr stressade Ritual lite väl mycket för att kunna släppa spelet innan Valve hunnit bli färdiga med Half-Life, och det finns därför en mängd irriterande buggar, som till exempel extremt långa laddningstider. En patch har släppts, men den är hela 20 meg stor! Att det ska behövas en så enorm patch för att fixa någonting som inte borde behöva fixas över huvud taget är snudd på skandal. Den enda egentliga nyheten med patchen är att den även innehåller en ny deathmatch-bana.

Till skillnad från de flesta andra 3D-skjutare (Half-Life undantaget), så har Sin faktiskt något som liknar en story. Det står nästan ingenting om den i manualen förutom en mängd dunkla antydningar, men tids nog får man reda på det, öga mot öga. Och den är faktiskt rätt intressant.

Det hela börjar med ett bankrån. John R. Blade plockar på sig sin stora pistol, sätter sig i sin stora helikopter och laddar den stora kulsprutan som är monterad på den stora helikoptern. Första banan utspelar sig utanför banken, där man från helikoptern ska ge en hög terrorister kronisk blyförgiftning och därefter spränga några raketramper på bankens tak innan man kan ta sig in i banken.

Väl inne i banken blir det en hel del försiktigt smygande och kikande runt hörn tills man skaffat sig lite tyngre vapen och försvar. Ens grundvapen är en tegelstensliknande pistol som skäller värre än den bits. Några terrorister senare har man skaffat sig det obligatoriska maskingeväret, och innan man klarat banan även det obligatoriska hagelgeväret. Ingen 3D-skjutare är komplett utan dessa vapen.

Resten av arsenalen är inget speciellt märkvärdigt. En bandmatad chaingun med granatkastare, ett raketgevär, ett pulsgevär (som hittas bit för bit under spelets gång), samt ett prickskyttegevär. Det sistnämnda leder till en hel del skratt och svärande under vilda deathmatch-omgångar. Finns det något mer irriterande än att precis ha samlat på sig en rejäl arsenal bara för att få ett skott mitt i pannan och dö på fläcken?

Fienderna i Sin är faktiskt inte helt hjärndöda, förutom de som verkligen är det - biomekaniska mutanter. Fiender både duckar och slänger sig i skydd för att undvika skottsalvor. Tyvärr brukar de sällan inse att en trälåda inte är så där värst bra skydd mot en chaingun.

Spelets vanligaste fiender är soldater med varierande utseende och beväpning - de använder i stort sett samma arsenal som Blade själv. Inklusive prickskyttegeväret, vilket är extremt farligt på de senare nivåerna i spelet - det är mycket svårt att upptäcka var de sitter och skjuter på en.

Biomutanterna påminner helt klart om fienderna i Quake 2 - mänsklig överkropp, mekaniska ben och armar. De är dessutom extremt stryktåliga, vissa tål rentav ett skott i huvudet med prickskyttegeväret.

Banorna i Sin är mycket välgjorda och innehåller mängder med överraskningar och förvånande effekter. På en tidig bana kan man, om man är tillräckligt skjutglad, hitta en öppning till ett ventilationssystem. Kryper man in där står det "John McClane was here!" på väggen. Och det är inte det enda påskägget i spelet, Sin är mer eller mindre nerlusat med skämt om filmer och andra spelföretag.

Banorna har ett antal objektiv man kan klara av, och beroende på hur man klarar av dem så påverkas andra banor. På en bana kan man orsaka ett mindre vulkanutbrott, vilket leder till att det blir totalt kaos på nästa bana. De är dessutom mycket omväxlande. Det finns ett par udda banor där man bland annat ska smyga sig in i ett laboratorium utan att upptäckas, två undervattensbanor (med harpungevär och allt), samt en bana där man muterats till ett monster och dels ska rymma, dels ska bli människa igen.

Deathmatch-banorna förtjänar ett extra omnämnande - där finns en del guldklimpar vars like jag aldrig sett tidigare. Spry är en bana som utspelar sig i ett enda rum. Det udda är att rummet är ungefär 100 meter högt, och spelarna stora som insekter. Det blir en del hårda strider bakom bokhyllan, eller uppe på ramen på tavlan. Vill man inte slåss kan man alltid hoppa lite i soffan.

Paradox (banan som följer med patchen), är också en av de mer udda skapelserna jag sett. Den utspelar sig verkligen i tre dimensioner... spelarna springer nämligen även omkring på väggar och tak! Man måste verkligen hålla uppsikt åt alla håll, eftersom man aldrig vet om det står nån i taket rakt ovanför en. Banan i sig är mycket förvirrande, med trappor som sticker ut ur både golv och väggar. Det finns definitivt inget upp eller ner på den här banan.

På en punkt skiljer banorna i Sin sig från andra spel - det krävs en hel del akrobatik och hoppande över höga höjder, vilket man rätt sällan ser i liknande spel.

Kort och gott, Sin är ett mycket bra spel, även om det inte har så värst mycket nytt att erbjuda. Har man väl klarat av det i single player, kommer man antagligen inte att återvända till det. Men Sin är fördömt kul i deathmatch, och det lär bli ännu roligare när folk blir färdiga med diverse modifikationer till spelet.

Reportage:
VOODOO 2
Caesar III

Förhandstittar:
Tiberian Sun
Sim City 3000

Guider:
After math

Bilder:
Tiberian Sun
Sim City 3000
Fifa 99