|
Inger Edelfeldt, Det hemliga namnet (Norstedts) Inger Edelfeldt har länge varit den unga svenska litteraturens stora stjärna, omskriven och prisbelönt. Hon gjorde en brådmogen debut - Duktig pojke - redan 1977 och har därefter gett ut ett tjugotal titlar; romaner, noveller, bilderböcker, seriealbum. Höjdpunkter har för mig varit novellsamlingen Rit, romanerna Kamalas bok och Den täta elden. Ofta handlar det om unga, känsliga människor som tvingas förvandla världen på sitt eget symbolladdade sätt. De befinner sig nära den gräns där ett starkt hävdelsebehov blixtsnabbt kan slå över i självdestruktivitet. Huvudpersonen i årets roman har dock vuxit till sig, liksom Edelfeldt själv har hon passerat de fyrtio. Helena är konstnär, 46 år, singelmorsa till en vuxen son. Vi möter henne i ett gotländskt sommarhus, ifärd med att försöka fästa en inre bild, en slags uråldrig sommargrönska, på duk. Men allt går åt pipan, Helena tvingas snart iväg bara för att upptäcka att den man som hon hoppas fördjupa en kärleksaffär med, bedrar henne. Det är nu inget ovanligt. Hennes liv visar sig bestå av ett pärlband av trassliga kärleksförbindelser. Trots det fördrar hon tålmodigt sina nederlag, i egna ögon är hon inte värd annat. Under detta år ska hon återigen bli sviken i kärlek, sonen ska ockupera lägenheten, hon ska halvsvälta och hanka sig fram på sina ströjobb, bara för att få nåden att rymma in i det onyttiga målandet. Den inre bilden av sommargrönska visar sig vara en kuliss, eller en dörr, som både skyddar och leder in till Helenas stora hemlighet. Som sjuåring kom hon till Sverige från Ungern med sin far, efter upproret mot stalinismen 1956. Fadern dog tidigt och flickan hamnade hos styvföräldrar som bytte ut hennes ursprungliga identitet; namnet, det förflutna, språket. Modern och systern blev kvar i Ungern, hon har aldrig återsett eller haft kontakt med dem igen. När hon sent omsider möter Jan, möter hon inte den stora passionen, men väl en ledsagare som inte sviker. Han mer eller mindre tvingar henne tillbaka till Budapest, där sökandet efter den förlorade familjen börjar. Det är där, i verkligheten, inte i måleriet, som sjuåringens sorg tar gestalt i den vuxna kvinnan. Det hemliga namnet borde ha möjligheter att hitta en bred publik - den är underhållande. Men nån betydande samtidsroman är den inte. Edelfeldts försök att socialt underminera de new-age-fernissade kulturmänniskokretsar som Helena lever i känns pliktskyldigt och ofullbordat. Det hindrar inte att romanens huvudspår, porträttet av en medelålders flickkvinna, har stora förtjänster. ©Tony Samuelsson |