Kapitel 14

Det ringer

Det hade gått en vecka sedan Markus besökte arbetsförmedlingen. I dag mekade han med sin bil i garaget i källaren. Det var direktinsprutningen som spökade. Men han blev tvungen att ge sig då det fodrades ett avancerat elektroniskt mätinstrument.
- Jävla skit, sa han med hög röst så det hördes ända upp i huset.
Plötsligt for källardörren upp och en röst hördes i trappan.
- Vad vill du? Jag hörde att du ropade, sa hans mor.
- Nej, nej, det var ingenting. Jag råkade bara prata högt med mig själv, svarade han tillbaka.
- Du lät så arg, sa modern.
- Äh, det är den jäkla insprutningen, mer hann han aldrig säga förrän telefonen ringde.
- Jag svarar! ropade modern. Jag är hans mor. Jaha, jaså, det var tråkigt att höra. Det skall jag hälsa honom, sa modern och lade på luren.
- Vad var det där om? frågade Markus sin mor.
- Det var bara Ulla på arbetsförmedlingen som ville tala om att det inte blev något Alu på kommunen. Det berodde på att arbetarna hade blivit förbannade då en del skulle fått sparken nu till sommaren. Så Ulla skulle försöka hitta på något annat i stället, sa modern till sin son som nu hade kommit upp från källaren.
- Du sa väl att jag nog skulle bli väldigt ledsen, sa Markus och flinade mot son mor som hade kommit upp ur källaren.
- Jo, jag sa att jag får nog trösta dig. Med nybakade kanelbullar och nybryggt kaffe som jag precis har dukat fram, sa hans mor humoristiskt.
- Oh, det lät gott, sa Markus och tog plats i köket.
Markus stoppade i sig goda kanelbullar och drack det goda kaffet. Sedan gick han ned i källaren och fortsatte med sitt skruvande.

Efter tio minuter gav han upp och bara stirrade på insprutning som ville något helt annat. Han hörde att telefonen ringde igen och att hans mor svarade.
- Det skulle inte förvåna mig om det är den där Ulla som har kommit på något sattyg nu igen, sa han tyst för sig själv.

Nu åkte källardörren upp och hans mor ropade högt.
- Nu får du skynda dig upp för du har telefon, sa modern stressat.
- Jaså är dom så snabba på arbetsförmedlingen nu för tiden!
- Nej, nej, det är telefonsamtal från Amerika. Telefonisten frågade om "collect call", ropade modern.

Markus blev helt förstummad. Han stod vid källartrappen och visste inte vad han skulle tro.
- Är det Anna, tänkte han medan han sakta började gå uppför trappan.
- Ja, för helvete lägg inte på för guds skull, skrek Markus som nu rusade uppför trappan.

Karin stod nu i telefonen och lät samtalet komma fram.
- Hej Anna! Hur är det, har du det bra? Ja då, han står här bredvid mig och trampar, sa modern och skrattade när hon lämnade över luren till sin son.
- Hej Markus, sa Anna. Hennes röst lät så klar och tydlig fastän hon stod tusen mil ifrån honom.
- Hej, va’ kul att du ringer! sa Markus lite lågmäld i rösten, han skämdes ju för sitt senaste uppträdande.
- Du, jag hann aldrig prata med dig innan jag for, så det är en del som jag gärna skulle vilja prata om, sa Anna lugnt.
- Förlåt att jag var lite tjurig förra gången. Det blev så mycket på en gång. Med mitt jobb och så med dig. Jag hoppas att du inte är sur på mig än? sa Markus och kände att han blev alldeles varm i kroppen.
- Nej, det är jag inte, men jag saknar dig mycket. Jag vet ju inte vad du tycker och tänker. Det skulle var så roligt att träffa dig igen, sa Anna med sprucken och ledsen röst.
- Ja, jag har tänkt mycket på dig, men det är ju inte lätt att träffas nu, sa Markus.
- Jo, jag har tänkt på det. Jag har frågat min familj som jag bor hos ifall det var möjligt att någon anhörig eller kär vän kan få komma hit på besök. Det var inga problem sa dom eftersom det finns ett gästrum i källaren, sa Anna glatt.
- Det hade varit kul om man kunde komma över, det finns ju så mycket att se, sa Markus.

Markus mor som hade stått och tjuvavlyssnat bakom dörren kom fram och ville prata med Anna igen.
- Nog ska vi fixa det, sa hon och tog telefonluren ifrån Markus.
- Va då? sa Markus förvånat och tittade på sin mor.

Modern och Anna pratade i flera minuter med varandra. De avslutade dialogen och modern lämnade över luren till sin son så att han skulle kunna säga farväl till Anna.
- Hur kan du lova Anna att jag skall komma och hälsa på? Jag har ju inga pengar till sånt? sa Markus.
- Jaså, har du inte det?! Har du glömt pengarna som du och Åsa fick av farfar? svarade modern
- Ja, jag och Åsa fick en varsin bankbok av farfar som vi skulle vara rädda om, svarade Markus och så undrande ut.
- Ni har ju sparat i flera år, så nu kan du utnyttja pengarna på ett bra sätt. Vill du träffa Anna igen så är det bara att köpa dig en flygbiljett, grabben! svarade hans som ville sätta lite fart på sin son.
- Jag trodde att jag inte fick röra pengarna förrän jag flyttade hemifrån!
- Nej så är det inte. Jag ska kolla om det finns någon biljett att få någon av dom närmaste dagarna. Du kan väl ringa upp Anna sen och fråga om när det går bra att komma?
- Javisst! sa Markus och kramade om sin mor.

Nu kände Markus sig lite lättare till mods. Han tog cykeln och åkte ner till centrum. Han tänkte fråga sin gamla arbetsgivare om han fick låna instrumentet för att justera insprutningen. På macken stod Pampen i kassan som vanligt.
- Hej Markus, vad du ser glad ut!
- Glad och glad, jag vet inte det jag! Går det bra att låna instrumentet för att justera insprutningen?
- Javisst, självklart! Har du bilen med dig?
- Nej, jag cyklar.
- Låna verkstaden efter fyra idag!
- Åh, tack så mycket!
- Hur är det annars då?

Markus berättade om telefonsamtalet med Anna och att han skulle åka över och hälsa på.
- Ja, du ska passa på nu när du är ung, sa Pampen.
- Det skall bli häftigt och spännande komma till USA. Tänk att få se dom gamla femtiotalsbilarna. Nä, nu cyklar jag hem och ser om jag får igång min egen bil, sa Markus och trampade iväg.

Hemma på balkongen i Grimasåker stod Karin och väntade med maten eftersom hennes man Ove skulle snart komma hem efter jobbet. Klockan visade kvart över fyra och nu såg hon ett stort moln som närmade sig längre bort på landsvägen. Det var Oves timmerbil som var på intågande. Han parkerade den tjugofyrameters långa ekipaget framför villan. Det dånade kraftigt från motorn och det pyste högljutt då tryckluftbromsarna slog till. Ove hoppade ur hytten och gick med snabba steg mot villa infarten. Han var klädd i jeans och rutig skjorta. Det ända som fattades var cowboy boothsen och stetsonhatten.

- Hej maten är färdig skall du köra mera idag eftersom du har bilen med dig hem? frågade Karin
- Jo, jag är tvungen att köra ett lass till i kväll. Det är ett special virke till bysågen i Transtrand, sa Ove.
- Jaså, då är det bäst du äter ordentlig, sa Karin.
Ove satte sig ned och åt sin efterlängtade middag. Karin berättade om vad som hade hänt under dagen.
- Så Markus skall till Amerika och fria. Ja han skall väl passa på och åka nu när det är läge. För något jobb lär det väl inte dyka upp just nu, sa Ove
- Och så tänkte jag att Åsa skulle få åka upp till Sälen på sportlovet med sina klasskompisar. Jag tror att det finns biliga ungdomslägenheter om målsman skriver på kontraktet. Till hösten när det blir säsong så får hon åka till Borlänge och köpa en snowbord.För det har hon snackat om hela tiden. Så nu får dom ta ut egna pengar på bankboken, sa Karin.
- Ja om Markus får åka till fjällan i New York. Då är det väl bäst att Åsa får göra något roligt hon också. Vart ska vi på semester förresten? frågade Ove och skojade sin fru.
- Vi, ja vi blir väl sittandes hemma här som några pensionärer medan ungdomarna roa sig, sa Karin.
- Nej helt allvarligt vart skulle du vilja åka om du fick bestämma? frågade Ove.
- Det blev nog ett varmt resmål tro jag. Kanarieöarna, det låter väl bra eller hur gubben, svarade Karin.
- Hade inte vi kunnat dra i väg någonstans. För vi åker ju aldrig i väg på semester. Är det inte dags att kosta på sig en resa? frågade Ove som verkade sugen.
- Vi har ju sparat undan lite varje år så det sitter ju inte i pengarna. Det är ju bara att kunna få ledigt samtidigt från våra jobb. På posten tro jag att det är inte några problem. Det är nog värre med dej som arbetsgivaren är beroende av hela tiden, svarade Karin.
- Jag ska höra med åkeriet. För ska jag ta över nästa år så får jag inte räkna med att få någon semester på länge, sa Ove.
- Tänk att få åka i väg och bara lata sig i en swingpool, sa Karin och nu började fantisera om hur det kunde vara.
- Kan du inte kolla upp priserna och vilka flyg som kan vara lämpliga i höst eller vintern? frågade Ove.
- Ska jag kolla Kanarieöarna först, frågade Karin.
- Ja, det är väl lika bra det, sa Ove och nickade åt sin fru som såg ut att spricka av glädje när som helst. Ove tog plats i den tunga timmerbilen som var lastad med grova timmerstockar som fick lov att använda hela växellådsregistret.
Kvar på balkongen stod Karin och drömde sig bort bland palmer och varma havsstränder.