|
Kapitel 16 Dont cross the yellow line! Planet var på inflygning mot den amerikanska östkusten man passerade strax New Fondland. Resan hade varit på både gott och ont. Tvåhundra passagerare trängdes framför toaletterna och bildade långa köer. Man klagade på servicen och besättningen verkade helt slutkörda. Man försökte uppmana till lugn genom att säga" vi landar om ett par timmar". Situationen för besättningen var kaotisk i vissa lägen. Barns skrik och spring i mellan gångarna var irriterade. En del äldre som hela tiden ville ha uppmärksamhet och en form av så kallad v.i.p.-service fick besättningen att gå på knäna. Värdinna tog tag i en mikrofonen som hängde på mellanväggen och gick ut med information att det var en timme kvar till landning. Nu började kapten planera för inflygningen genom att ta kontakt med flygledartornet. Kaptenen fick order om att ligga kvar på niotusenfemhundra meter. Han kontrollera att instrumenten för landnings systemet var påslaget och radiofyren visade indikation. GPS visade att man höll kursen och om femtio minuter skulle kärran stå på amerikansk mark. Planet började nu närmar sig destinationen och på c:a 100 km avstånd börja det att sjunka. Värdinnan började nu att packa ihop inför landningen och kaptenen tände fasten seatbelt-skylten. Nu meddelade värdinnan till kaptenen att hon hade gjort klart för landning i kabinen. Nu hade det blivit mera lugnare om bord för nu satt ju folk fast i sina bälten. Nu fälldes klaffar och hjul ut och med landning systemet kunde kaptenen lotsa ner planet. Med detta system kan han hitta en 30 m bred bana i 750 m sikt och en molnbas på 30 m. Efter som en sändare står i bortre ändan av banan och ger horisontell information till piloternas instrument och en sändare står på sidan av banan i höjd med sättningszonen. Den senare ger information i vertikalled till piloternas instrument, så att piloten kan hålla en konstant glidbana ner till sättningspunkten. Från flygledartornet var det klart för landning på bana fem. Nu kände Markus hur planet förlorade höjd och det var alldeles tyst i kabinen. Genom sitt fönster kunde han nu se land och byggnader som blev tydligare i en rasande fart. Planet landade mjukt och behagligt och lade nosen i rätt läge. Nu vände kaptenen jetstrålarna framåt för att hjälpa till med uppbromsningen som gjorde att det dånade kraftigt och dom låsningsfria slog till. Efter att man har avverkat halva banan så guppade det tunga planet fram som en pingvin och man började intaxningen. Man svängde in mot den stora terminalen där man hade blivit anvisat en plats på sin gates för att sen bli hopkopplad med luftgången. Nu äntligen fick Markus gå av planet och passerade "besättningen" som stod uppradade och tackade för en trevlig resa. Han trängde sig fram i kön för att kunna snabbt komma till tullen. Där hade det redan bilats köer framför dom små tull stationerna. Han ställde sig i kön och väntade på sin tur. Snart var det hans tur och en turist stod framför honom och pratade i luckan med tulltjänstemannen. Markus var ivrig att komma iväg så han ställde sig bakom den manlige turisten. En patrullerande vakt kom i mot Markus och pekade på en gul linje som låg bakom honom samtidigt som han sa. - Dont coss the yellow lines, sade vakten och försökte sätta respekt i sin omgivning. - Va då, sa Markus och så lite bortkommen ut. Vakten såg då ingen annan möjlighet än att ta tag i Markus och mota tillbaka honom över det gula sträcket. - Det var en grinig fan, tänkte Markus och tittade lite moloken tillbaka. Nu äntligen blev hans tur till slut och fick förklara varför och vilket syfte han hade i åtanke att besöka det här landet till en tullofficer som hade blick som kunde döda. Nu var det värsta över och han gick mot bandet där alla resväskorna kom ut. Dom landade på en karusell som cirkulerade och väntade på dess ägaren skulle själv plocka av den. Han fann sin axelväska på en av karusellerna som han snabbt tog. Han gick igenom en säkerhetskontroll utan besvär och begav sig till utsläppet där Anna skulle möta upp honom. Det kändes nervös att möta henne igen efter så lång tid. Vid det stora utsläppet stod en skara människor väntade på sina anhöriga och vänner. Han tittade sig omkring men kunde inte hitta Anna i folkvimlet. En färgad man i chafförs uniform i handen hade en kartongbit. På det stod det " Mr Fletwood " skrivit med svart text. Det var ett smart sätt att fånga uppmärksamheten till rätt person man sökte och det fanns flera som uppehöll sig med samma idé. Markus letade och letade i folkskaran då han plötsligt fick se någonting i all hast skymta förbi i ögonvrån. Det var hans namn som var textat på en skylt som hade måttet två gånger en meter i fyrkant. " Mr Halvarsson " var skrivit i alla olika färgnyanser och var dekorerar med ballongerna och serpentinerna gjorde att det så mycket festligare ut. Skylten var fast spikad på en lång träpinne och Markus kunde inte se vem som höll i den. Han blev ivrig och tryckte sig genom den kompakta folk massan. Nu kunde han urskilja ett bekant ansikte som hade ett stort leende på sina läppar. Det var Anna som vinkade och ropade åt honom. - Markus, Markus här är vi, skrek och skrattade Anna. - Hej, jeppe her am comes, sa han och sprang fram till henne. Hon sträckte ut sina armar samtidigt som han omfamnade henne. Han tittade åt sidan och såg vem som höll i skylten han vände sig oroligt tittade på Anna. Det var en kille i hans ålder som gjorde att han kom av sig helt. - Hej, eller ska jag säga " hello ", sa Markus som kände att han måste morska till sig lite. - Hello and welcome to the state sir, sa killen med skylten samtidigt som han sträckte fram näven. - Ja, får jag presentera John Grant. Han är den älsta sonen i familjen som var så snäll och skjutsade mej ut till JFK. För någon skylt hade jag inte fått med mej på någon buss i den här sta`n, tror jag, sa Anna och skrattade. - Nej det tror inte heller, sa Markus. Anna tog tag och kramade Markus igen samtidigt som hon viskade honom i örat. - Vart du brydd eller får man inte någon kyss, sa hon väsande sensuellt i hans öra. Han kysste henne länge och väl i en så kallad långtradare som fick folk att vända sig om och små le. Det såg lite komiskt ut när dom stod där med skylten som var dekorerad med all pynt. Efter det ömma välkomnandet sade Anna. - John har lovat att skjutsa in oss till stan och när vi vill hem kan vi ta en buss. Alla dom tre började dra sig mot utgången och parkeringen. Där dom tog plats i Johns familjs bil som var en större herrgårdsvagn av en amerikansk modell. Nu ville Anna passa på att visa delar av staden som hon kände igen. John svängde ut på väg 678 trafiken var tätt och intensiv. Att köra här var igen lätt match om man kom från en små ort som Malung, men John var en erfaren New Yorksbo. Dom bytte till en ny väg nr 25 som ledde dom rakt in till Manhattan. Markus såg dom väldiga skyskraporna byggda högt mot skyn som stora betongklumpar. Det var två mil mellan JFK och Manhattan och snart skulle man passera Queens Bridge. Anna pekade på Chrysler Building som låg på mellan 42 nd och 43 rd street som var världen största byggnad med sina 319 meter fram till 1930. - Titta där har du Empire State Building den är 381 meter högt, sa Anna till Markus. - Fan vad häftigt. Är Empire högst här på Manhattan? frågade Markus till Anna - Nej det är World Trade Center som ligger på den sydliga delen som är 417 meter högt, sa Anna. - Vad du är påläst, sa Markus till Anna - Ja man har ju varit här ett par månader så har jag läst på hemma innan jag for, svarade hon. Dom körde ut på Queens Bridge och Anna guidade på som vanligt. - Titta ner till vänster där har du FN-byggnaden den som ligger där nere vid East River. Ser du det? frågade Anna till Markus. - Jo jo, jag ser det, svarade Markus som hade fullt upp att följa med i svängarna. Trafiken blev tätare och hårdare efter som det började bli eftermiddag. För nu slutade folk sina arbeten. – Nu ska du väl vill du käka på en McDonald`s. En äkta riktig Big Mac med mycket strips och en stor cola, eller hur? frågade Anna till Markus. - Ja va gott, jag fick en sån taskig middag på planet ni skulle inte tro att det var sant. Ska ni käka också? frågade Markus som var ganska så hungrig efter den långa resan - Ja det finns en Mcdonald`s restaurang mellan bron och Central Park, svarade Anna. Man åkte av Queens Bridge körde ner på 60 th street. John rattade bilen som en kung och den livliga trafiken verkade inte röra honom i ryggen. Han fickparkerade den stora herrgårdsvagnen mellan två bilar som fick Markus att haja till. - Det var inte illa pinkat, ett sånt här konststycke skulle man inte ge sig på fast man hade en Fiat, mumlade Markus över Johns suveräna skicklighet. - Va sa du? frågade Anna. - Jo jag sa att inte skulle jag klara av att köra i den här staden. Hur många bilar finns det i den här staden? frågade Markus. - Ja det är väl ingen som vet, men det finns tolvtusen taxibilar bara det säger väl allt, svarade Anna och skrattade till. Restaurangen låg en liten bit där i från och dom slog sig ner vid ett fönsterbord. Markus slukade en Big Mac som en hungrig gråhund. - Gud vad folk det är över allt. Hur många bor det här? frågade Markus - En och en halv miljon på själva Manhattan lägger man till dom andra stadsdelarna så kommer man upp i så där en sju och en halv miljon, så man behöver inte känna sig ensam, svarade Anna och log mot Markus.’ John ville åka hem för han skulle ut med sina kompisar till kvällen. Men Anna och Markus ville gå och titta på staden ett par timmar, så dom skulle ta en buss vid ett senare tillfälle. John åkte vidare hem och Anna föreslog att dom skulle gå in i Central Park som låg bara ett stenkast där i från. Parken är fyra kilometer lång och åtta kilometer bredd som sträckte sig från 59. till 110 street. Den är fylld med grönskande träd och buskar samt konstgjorda sjöar. Här tillbringar newyorksbon sin lediga tid med att jogga, solbada, cykla, eller att åka rullskriskor. I denna gröna oas mötts fattiga och rika som lever sida vid sida i sin betongdjungel för oss en konstlad värld. Vid parkens sydöstra hörn ligger ingången The Pond i höjd med E. 64 St. som dom passerade hand i hand. Dom gick från stadens alarmerade trafik och människor till ett grönt lugn paradis som har fått stått orörd från skyskrapornas frammarsch. Kärleksfullt omslingrade beträdde dom parkens golv av gräs där dom försvann längre in i parken sköte och lämnade sina skoavtryck på den nysådda gräsmattan... SLUT |