Prologue

Characteristique

Almanaque

Låtförteckningue

Inte bara en spelningue

Covered by Sealingue

Inspiringue Sealingue

Genealogique

Epilogue

Vid Sealingues premiärgigg i april 1981 skriver lokalblaskan att Sealingue ”spelar ganska blandad musik beroende på medlemmarnas skilda musiksmak”. Och det var helt riktigt. Någon gillade country (ja, det är svårt att fatta), andra pop i allmänhet och Beatles i synnerhet. Somliga tyckte å andra sidan särskilt illa om just den gruppen. En del lyssnade på reggae, någon på soul och disco – genrer som andra föraktade. Svensk progg. Engelsk ska. Postpunk. 50-tals rock. Senare kom medlemmar som gillade hårdrock. Bleckblås. Glamrock. Norska nationalsången. Exempel på medlemmarnas tämligen divergenta musiksmak kring 1980 kan höras på spellistan Inspiringue Sealingue.

Denna oförmåga att – som finurliga band – samlas kring en gemensam genre, en stil, ett uttryck, visar sig i vad Sealingue spelade. Det fanns ingen tydlig linje i vare sig egna låtar eller i valet av covers. De egna låtarna kunde vara lite vad som helst. Från lätt country-folk-touch till punkanstrykningar. Om Beatles kunde göra All Together Now följt av Hey Bulldog kunde Sealingue också svänga sig vilt i sina originallåtar tänkte kanske Beatlesanhängarna (vilka onekligen hade visst inflytande över spelprogrammet). Därför kunde gruppen ge sig på nästan vilken typ av låt som helst bara den lät kul nog och var möjlig att spela. I val av covers märks samma schizofreni. Och covers valdes sällan pga att alla i bandet älskade en särskild låt eller artist. Snarare tvärt om. Ingen ville slakta sina hjältar, även om det fanns undantag som att bandet spelade ett antal Beatlescovers (med tre fans i bandet) och ett par Bob Marley-låtar (med minst tre fans i bandet). Det som styrde val av covers var åtminstone i början snarast om de hade det som krävdes: få och enkla ackord. Därför kunde fransk chanson varvas med 60-talets pop- och rockklassiker, barnprogramssignaturer klämmas in mellan nästan aktuell independent-pop. Vem som kom med förslag på covers är i de flesta fall höljt i dunkel. Det tycks som att de plötsligt bara fanns där på låtlistan som harvades i replokalen. De låtar som Sealingue obekymrat och oansat försökte covra är samlade på spellistan Covered by Sealingue. Fyra låtar saknas eftersom de tyvärr inte finns på streamingtjänsten

När det handlar om Sealingues originallåtar finns det emellertid ordning på vilken eller vilka som plockade fram låtar att spela. I början handlade det ofta om samarbeten mellan två eller flera gruppmedlemmar. Ja, det var en klar ambition att alla – gärna tillsammans – skulle bidra till låtproduktionen liksom att sångare skulle varieras. Den här ordningen kom med tiden – ganska snabbt om man ska vara ärlig – att ändras och Byström och Uhlin framträder som gruppens låtskrivare, ibland tillsammans men senare allt mer var för sig. Oftast, men inte alltid, var det den som gjort låten som sjöng. Musikaliskt var det alltjämt blandad kompott. Ett kvalificerat tips är emellertid att övikspubliken under stora delar av gruppens livstid skulle kalla Sealingue för ett band med åtminstone ena benet i reggae- och skafacket. Eller som Örnsköldsviks Allehanda skrev i november 1983: ”Öviks svängiga svar på Dag Wag" [sic!].

Nog finns det visst fog för att påstå att Dag Vags ande till delar svävade över Sealingue och kanske var en mer eller mindre påtaglig förtjusning i Dag Vag Sealinguemedlemmarnas minsta gemensamma nämnare. Gruppen försökte aldrig på allvar spela någon Dag Vag-låt men visst fanns en dragning mot den reggae och ska som Dag Vag spelade. Det fanns det förvisso också andra band i tiden som gjorde, som Specials, Madness och Selecter för att nämna några. Istället handlade det dagvagska möjligen om arrangemang, spelglädje och en ohipp attityd. Dag Vag kan kallas mycket men knappast hippa. Dock tillräckligt för att Sealingue självt hellre såg sig som Öviks svar på det betydligt ohippare bandet Aston Reymers Rivaler. Och det är en attityd signifikativ för gruppen: det skulle absolut inte vara hippt, modernt eller populärt vare sig när det gällde t ex personlig stil eller när det handlade om musik. Att hela bandet vid en spelning bar grå collegetröjor (kallade ”brorsatröjor”) är om inte annat en ohipphetens manifestation.

Även om gruppens repertoar över tid var spretig kan man provisoriskt utkristallisera tre perioder: den första, stapplande perioden då vad som helst med enkla och få ackord hamnade på låtlistan och där repertoaren därför inte kan kallas annat än ”blandad”. Sedan följer en period, i hög utsträckning sammanfallande med blåssektionen, där reggae och ska kan betraktas som bärande inslag. När blåset lämnade drogs låtarna och arrangemangen mot en tredje period med ett funkigare och tyngre sound. Men... alltjämt, som framgår av den sista låtlistan som finns bevarad (från gruppens näst sista spelning) samsas barnprogramssignatur i boogierocktappning jämte popfunk, independentpophits och hembrygd ska. Så även om det i ärlighetens namn inte stämmer helt, så ligger det mycket i det som lokaltidningen skrev också i oktober 1983: gruppens musik ”är en blandning av alla upptänkliga musikstilar”.

Nå, så skapas sällan ett framgångsrikt popband. För det behövs en tydlig stil, en linje och åtminstone under 1980-talet någon slags hipphet. Sealingue saknade i stort sett allt detta. Ett band som vill ”bli något” måste också ha tålamod med sina låtar och ge dem tid att utvecklas. Inte heller det var Sealingues grej. Kändes inte låten tillräckligt bra efter ett par repningar slängdes den i papperskorgen. Gruppen tröttnade också hysteriskt snabbt på de flesta av sina låtar och tyckte alltid att de hade för få och för gamla låtar på repertoaren. I efterhand är det lätt att se att den känslan motsägs av låtlistornas föränderlighet. Låtarna byttes ständigt ut i en förvisso kreativ men rastlös och opreciserad process. Detta är inte heller rätt väg för ett popband om de skulle vilja ”bli något”. Men det är oförblommerat charmigt, det måste man säga. Sealingue var ett ganska uppsluppet gäng där många verbala och musikaliska tokigheter förekom på repen och däremellan. Men när det kom till texterna är det stora flertalet irriterande gravallvarliga. Scenframtoningen var också ytterst allvarstyngd. Av garagebandens vanligare texter om vuxenjävlarna, kärlek, sex, droger m m finns det ytterst få exempel i Sealingues textpärm. Istället handlar de om saker och företeelser som kan kokas ner till några återkommande teman: världsutveckling sedd genom dystopiska ögon samt en kritik av konsumtionssamhället och dess fåfänga ideal.
Jo.
Det är tunga grejer.

Förklaringen kan kanske hittas i attityden, ovan nämnd, där hipphet var något icke önskvärt. Men det handlade rimligen främst om i vilken värld gossarna växte upp i, det 1970-tal som var en tid med kallt krig, atomvapenhot, uppmärksamhet på en förorenad miljö och skadad natur (jo, den frågan fördes under det progressiva 70-talet) samt nynazism och rasism i ”Bevara Sverige Svenskt”. Allt det är bara några exempel på hotbilder som fanns runt omkring i vardagssamtal och i media. Dessutom var den svenska proggmusikens mer gravallvarliga sida inte så lätt att smita undan i proggpigga Övik när det kom till föreställningar om vad texter skulle handla om. Så det var minsann allvarliga tider för engagerade unga herrar. I efterhand har man kanske svårt att förstå varför det inte gick för sig att skriva texter om åtminstone lite coolare saker. Samtidigt är det teman som tyvärr är minst lika aktuella idag och även om texterna många gånger saknar finess och inte sällan är megafonpoesi har de ett budskap som det går att nicka instämmande till. Så texter med allt för pompöst allvar får väl ses som rätt överkomliga ungdomssynder.

Under ca 5 år, inräknat ett förlorat år med militärtjänst, gjorde gruppen 20 konserter. De spelade i runda slängar och lite frikostigt räknat 70 låtar i replokalen. De gjorde tre studioinspelningssessioner (åtta låtar). På Låtförteckningue listas alla titlar som Sealingue spelade (så vitt vi vet).