|
Prologue
Characteristique
Almanaque
Låtförteckningue
Inte bara en
spelningue
Covered
by Sealingue
Inspiringue
Sealingue
Genealogique
Epilogue
|
Under
våren 1985 fick medlemmarna i Sealingue fullt upp med andra
aktiviteter. Sealingue – som överlevt t o m ett förlorat år – tänktes
klara det mesta men kom vid den här tidpunkten något i kläm. Dock fanns
inga planer på att ”lägga ner”. Istället drogs riktlinjerna upp för en
andra singel. Inspelningen blev av men det kom aldrig någon singel. Och
sommaren 1985 flyttade Byström till Stockholm medan Uhlin samma höst
drog till Umeå en sväng. Framtiden för Sealingue var oviss men de
upplöstes aldrig formellt. På Musikhusets julfest 1985 samlades bandet
och gjorde en utmärkt spelning, en värdig grand finale ty alla förstod
att det skulle bli den sista spelningen även om orden inte heller då
uttalades.
Två år senare, 1987, uppträdde Sealingue Review på samma evenemang. Det
var ett koncept ihopdraget på initiativ av Uhlin bestående av
kvarvarande
sealinguemedlemmar i övikstrakten - Uhlin, Edlund och Lundblad - och
delar av det som då blivit stockholmsbaserade Peking Review (se nedan)
med Rösnes, Byström samt Gunnar Berg. Även Eriksson anslöt. På
konserten spelades covers på ”hits” av öviksband. Urval av låtar skedde
via telefon som de lokala sällskapen sedan repade på var sitt håll. Med
den spelningen är det punkt för den mer enhetliga historien om
Sealingue. Men det var inte helt slut för det.
Peking Review
I slutet av Sealingues existens spelade Rösnes (sång) och Byström (bas)
tillsammans i Peking Review, ett band som drog åt glamrockhållet och
blandade original med covers. Övriga medlemmar var Gunnar Frick och
Börje ”Bölla” Svensson. Det var ett tight litet band som gjorde ett
antal spelningar och en omsusad portainspelning. Senare, när både
Byström och Rösnes flyttade till Stockholm, skapades genast en
stockholmsupplaga av Peking Review, då de också återförenades med
sealinguetrummisen Lindholm samt med Gunnar Berg på gitarr – också han
en öviking i exil. Stockholms-Pekings repertoar bestod av mer
poporienterat, i huvudsak eget, material. Stockholmsupplagan av Peking
gjorde inte fler än två spelningar, varav en i Övik 1987. Dock hann de
med en studioinspelning och en portainspelning innan bandet ”fadade
ut”. Den sista tiden var bandet förstärkt med ex-övikingen Nils
Sundström på keyboard.
Efter Peking spelade Rösnes ett tag bas i covergruppen Station to
Station. Lindholm flyttade ganska snart efter Pekings borttynande till
Helsingborg och i dessa trakter ingick han som trummis i flera olika
band, bl a Simon Says. Byström hade ett lågfrekvent samarbete med gamle
Sealinguearen Eriksson under perioden 1991-1993 samt 1999/2000 då de
gjorde inspelningar med dator och sampling, bl a under namnet Bob
Martin & Co.
Working
Class Heroes
Sommarhalvåret
1991 hade Örnsköldsviks museum en stor utställning om Beatles och i samband med
det ordnade Musikhuset flera hyllningskonserter till Liverpool-bandets ära.
Eftersom Beatles alltid varit en stor inspirationskälla för flera av gossarna i
Sealingue återsamlades nu Edlund, Uhlin och Lundblad för att vara med på ett hörn.
Roberts bror Reine hade i oktober 1983 gästspelat i Sealingue som dragspelare
(se Almanaque) men hoppade nu in på gitarr. Med
bandnamnet Working Class Heroes uppträdde gossarna inför bland andra Cynthia Lennon
i en stor invigningsgala i Nolaskolans aula (då med gamle legendariske öviksmusikern
Greger Wikberg som vikarierande
gitarrist) samt med flera andra MH-band på en kort men sägenomspunnen turné till
Leningrad. Femte medlem var inledningsvis Lars-Håkan "Lalla" Andersson
men inför den ryska resan hoppade rutinerade övikssångaren Jörgen
Edlund in. Denna sättning fortsatte spela fram till 1995, bland annat
ett par gånger i Härnösand. Beatles-låtarna byttes gradvis ut mot egna
låtar där Reine gjorde musiken och Uhlin texterna men WC Heroes skakade
även liv i Sealingue-låtar som Är det värt det och Skapa
helgon.
Inte heller WC Heroes upplöstes formellt och efter att bandet tog ”en
paus” har Edlund spelat bas i flera olika konstellationer.
Högt
spel i Baltimore
Byström och Uhlin gjorde
under åren 1987-95 några portainspelningar tillsammans med Uhlins synt
som grund. Det påbörjades t o m ett projekt där Byström och Eriksson
med sin dator i Stockholm samplade beats som de skickade till Uhlin som
lade på ett keyboardarrangemang. Projektet färdigställdes aldrig men
med den instrumentala skiss som i efterhand döpts till Högt
spel i
Baltimore kan vi säga att cirkeln slöts:
Byström-
Eriksson-Uhlins mer eller mindre seriösa musikinspelningar under slutet
av 1970-talet med ostämt piano, tomma kaffeburkar och leksaksgitarr
avslutades ca 15 år senare med datorer, samplingar och synt.
|
Peking
Review
fr v Lindholm, Frick, Berg, Byström och Rösnes
Working
Class Heroes
fr v Lundblad, Uhlin, Robert, Reine och Jörgen
|
