Tempus 2009 v 45

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45

Kommunismens fall och mirakelåret 2009

Skulle muren någonsin ha fallit om det inte först hade hänt lika otroliga saker på andra platser? Europas öde avgjordes i öst: ungrarna skrev om sin historia, polackerna valde bort sin regering, och ganska tidigt stod det klart att Moskva inte tänkte intervenera.

WALTER MAYR, CHRISTIAN NEEF, JAN PUHL
Berlin, Moskva och Budapest
I nästan 20 år förde Anatolij Sergejevitsj Tsjernjajev noggrann dagbok varje dag. Så fort han kom hem till sin våning från partihögkvarteret eller från Kreml satte han sig vid skrivbordet. Han skrev utförligt om sina upplevelser och framför allt om det, som inte gick att säga högt bland kamraterna på arbetet: det som handlade om frustration, besvikelser och fåfänga förhoppningar.
Det som Tsjernjajev, Michail Gorbatjovs förtrogne, skrev i dagboken 10 november 1989 är kort och lakoniskt: ”Berlinmuren har fallit. En epok i det socialistiska systemets historia går mot sitt slut”, noterade Tsjernjajev, som denna fredagskväll fortfarande var rådgivare till den sovjetiske stats- och regeringschefen.
”Efter det polska och det ungerska arbetarpartiet har även Honecker fallit, idag kom besked om Sjivkovs avgång. Nu har vi bara våra ”närmaste vänner” kvar: Castro, Ceausescu och Kim Il Sung. Dessa tre hatar oss”.

Hela världen jublade

Dagboksnoteringen speglar inte bitterhet utan bitande hån. Tsjernjajev hade länge anat att denna dag skulle komma: ”Detta är slutet på Jalta och det stalinistiska arvet”, fastslår han.
På bordet framför honom ligger Moskvatidningen Pravda, partiets organ, som i tidningshuvudet fortfarande uppmanar ”Proletärer i alla länder, förenen er!.
”Idag är det den sovjetiska polisens dag!”, lyder huvudrubriken på förstasidan 10 november 1989. Pravda missade den historiska händelsen i Berlin.
Annorlunda låter det i resten av Europa. Där firar och jublar man. Det kommer en uppsjö av fotografier från Berlin, där öst- och västtyskar omfamnar varandra. ”Tyskland gråter av glädje, Berlin är Berlin igen!”, skriver en tidning.
Det som har hänt i den sedan 28 år delade staden orsakar stora rubriker långt bort i den västaustraliska öknen, där filmregissören Wim Wenders (”Man kunde inte vara längre från Berlin än vad jag var i detta ögonblick”) träffar på en eremit, som lever i en grotta. ”Det var tidigt på morgonen och eremiten var kraftigt berusad. Han var litauer och talade lite tyska. Han skålade ideligen för Berlin och försökte överrösta dånande Wagnermusik med ramsan: Ingen mur mera, ingen mur mera, inga murar någonstans i hela världen!”.

Allt var redan bestämt

1989 beskrivs i de tyska historieböckerna som året då muren föll och en fredlig revolution ägde rum i DDR. Detta är tyskarnas version. De gillar den, och det gjorde även Helmut Kohl till en början. ”Vi skriver världshistoria, ännu en gång, kan man tillägga”, sade kanslern 9 november, när han var på statsbesök i grannlandet Polen.
Men varför föll muren så sent. Och vem var det egentligen som slog sönder den?
Var det berlinarna, som stormade gränspassagen vid Bornholmer Strasse? Och som sedan hackade hål efter hål i betongmuren tills den rasade ihop? Eller var det de, som redan hade jämnat marken för att människorna i Leipzig, Plauen och Dresden skulle kunna demonstrera på gatorna under hela oktober?
Hade muren någonsin fallit, om det inte först hade inträffat många otroliga händelser i Moskva, Warszawa och Budapest? När exakt passerades den punkt varefter Östeuropas befrielse blev oundviklig?
Den som fördomsfritt söker svar upptäcker att gränsöppningen i Berlin förmodligen var den mest spektakulära händelsen i den stora omvälvningen, men den var inte den verkligt avgörande händelsen 1989.
Man behöver bara bläddra lite i tidningarna från 1988 och 1989 för att upptäcka att ”vi har reducerat den heroiska bild, som vi i efterhand har av 1989”, säger historikern Karl Schlögel. Han förbinder epokens slut med andra datum, andra platser och andra personer. ”Natten då muren föll, så vansinnig och kaotisk som den var, bekräftade bara det som redan var bestämt någon annanstans”, säger han.

DDR var sist ut

Den fallande muren är naturligtvis en stark symbol för omvälvningen – fotografierna från händelsen är storartade, erkänner också den polske expresidenten Alexander Kwasniewski. ”Vi åstadkom vår omvälvning i Polen i mödosamma, segslitna förhandlingar”, tillägger han. Vad han menar men inte säger är, att hos er i Tyskland började revolutionen först när den var nästan avslutad hos oss och Polen redan hade en icke-kommunistisk regeringschef.
F d aktivister i Solidaritet är ännu tydligare och understryker att muren aldrig hade fallit om det inte hade varit för Lech Walesa.
Att händelser runt om i Östeuropa kom att tjäna som blåkopia för omvälvningen i DDR verkar de flesta tyskar ha glömt, om de ens någonsin har insett det.
Idén om rundabordssamtal, som började i Bonhoefferhaus i Berlin i december, var importerad: Polackerna hade inlett sådana överläggningar tio månader tidigare. I Polen ledde samtalen till maktskifte.
Den som gör en resa bakåt i tiden till ödesåret 1989, läser hittills okända dokument och träffar den tidens huvudpersoner kan, än idag 20 år senare, förbluffas av sakernas tillstånd.
Till exempel hade det ungerska kommunistpartiets maktmonopol krossats redan i januari 1989; vid denna tid framstod Honeckers SED som stabilitetens hemvist, det fanns ingen reformrörelse inom partiet och ingen bred medborgarrättsrörelse i landet.
Underligt är också att det polska Solidaritet, efter sin enorma valseger i juni 1989, inte förstod att det hade chansen att verkligen ta över regeringsmakten; eller att Gorbatjov i januari 1989 hade det så besvärligt på hemmaplan att ett militärt ingripande på andra sidan gränsen var fullständigt uteslutet.

Ingen såg vad som var på gång

I början av 1989 började två östeuropeiska stater söka nya vägar. De var Polen och Ungern. I Budapest började omvälvningen i kommunistpartiet; i Warszawa var det fackförbundet Solidaritet som satte i gång reformationen.
Men inte ens i dessa länder anade någon resans mål. Det var ”en revolution utan revolution”, minns den f d polske dissidenten Adam Michnik, som i maj 1989 grundade oppositionstidningen Gazeta Wyborcza och sedan blev ledamot i den fritt valda senaten. ”Ingen marscherade på gatorna, det fanns inga barrikader och inga väpnade kravallpoliser”, säger han. Han kallar 1989 för mirakelåret: ”Det som bara var en möjlighet i januari blev verklighet i februari, och i mars kunde man ställa ännu större krav. Ingen av oss begrep riktigt vad som hände”.

Kommunism passar inte Polen

Kollektivet i den kooperativa finsnickerifabriken i Henryków hade arbetat övertid ända sedan i november 1988. Man hade nämligen fått en jätteorder från Warszawa. Regeringen hade beställt en ovanlig möbel: ett runt bord av kompakt ek. Snickarna tillverkade bordet i 14 segment och svarvade 28 ben. Bordets diameter skulle vara 8,8 meter. Bordet skulle användas i förhandlingarna mellan å ena sidan statsmakten, som företräddes av bl a inrikesminister Czeslaw Kiszczak, den statliga landsorganisationens chef, Alfred Miodowicz, och kommunisternas ungdomsminister, Aleksander Kwasniewski. På den andra sidan skulle Solidaritetsledaren Lech Walesa och dissidenter som Jacek Kurón och Adam Michnik sitta samt exempelvis den katolske publicisten Tadeusz Mazowiecki – män som för inte så länge sedan hade suttit i fängelse.
I slutet av januari är bordet färdigt. Regeringen transporterar det till Namiestnikowskipalatset i Warszawa, där man 1791 antog författningen för Polen och Litauen, som var Europas första moderna grundlag. Att bordet placeras i den sal, där man i maj 1955 undertecknade Warszawapakten är en tillfällighet.
Ingen anar att östblockets första rundabordssamtal kommer att skaka den socialistiska militäralliansen. Ingen anar heller att kommunisterna i Polens förenade arbetarparti kommer att besegla sin egen avgång vid detta bord – 40 år efter maktövertagandet.
Till saken hör att kommunisterna i Polen aldrig kände sig politiskt säkra. Redan Stalin lär ha varit övertygad om att kommunismen passar lika illa i Polen ”som en sadel på en ko”.

Polackerna alltid i främsta ledet

Polackerna vet bättre än de flesta hur man organiserar sig mot främmande herrar. Mot de nazistiska ockupanterna inrättade de en komplett underjordisk stat med skolor, universitet och en egen armé. Vetskapen om detta hindrade inte Stalin från att förvandla Polen till en socialistisk satellitstat efter andra världskriget. Följden blev att så fort det mullrade i det sovjetiska maktområdet stod polackerna i första ledet.
1956 demonstrerade arbetare i Poznan mot den dåliga tillgången på mat, 1968 gjorde studenter uppror, 1970 slog statsmakten brutalt ned ett arbetaruppror på varven i Gdansk. Men 1980 kände sig de kommunistiska ledarna tvungna att tillåta det första, oberoende fackförbundet, Solidaritet. När general Wojciech Jaruzelski införde undantagstillstånd i december 1981 sade hundratusentals polacker upp medlemskapet i partiet.
Sedan följer strejk på strejk. 1988 har inflationen nått dramatiska höjder, och utlandsskulden har vuxit till 40 miljarder dollar. Partiet måste ge vika: sedan i augusti 1988 pågår diskreta överläggningar med Lech Walesa, elektrikern från Gdansk. Under överläggningarna föds tanken på rundabordssamtalen.

Tabubrytaren Imre Pozsgay

Innan dramat i palatset i Warszawa börjar händer det något oerhört i Budapest, och det sker när ingen är i tjänst.
Károly Grósz, ledare för Ungerns socialistiska arbetarparti (USAP), åker på morgonen 28 januari till Davos i Schweiz för att delta i Världsekonomiskt forums möte. Premiärminister Miklós Németh sitter hemma och grunnar på hur han ska komma till rätta med Ungerns hyperinflation och miljardskulder.
Klockan är fyra på lördag eftermiddag, och i radion börjar programmet ”168 timmar”. Németh hör med egna öron en man, som med några få ord river ned fundamentet som det ungerska kommunistpartiet vilar på. ”Det som hände 1956”, kommer det från radion, ”betecknas efter aktuella forskningsrön som ett folkuppror, ett uppror mot ett oligarkiskt och för nationen förödmjukande herravälde”.
Så direkt har sovjetmakten aldrig attackerats i någon av de socialistiska satellitstaterna. Anklagelsen om ”förödmjukande herravälde” riktas direkt mot Öst- och Sydosteuropas underkastelse under Moskva. Och det som i radion kallades för ”folkuppror”, betecknas bland parti- och Moskvatrogna ungrare som en ”kontrarevolution”, som plikttrogna kamrater var tvungna att slå ned.
Mannen som denna eftermiddag bröt mot alla skrivna och oskrivna regler var inte vem som helst. Imre Pozsgay är inte bara en mycket högljudd reformkommunist på 55 år, utan han är också politbyråmedlem och partiets ideolog och ifrågasättare. Hans avhandling 1968 om ”Demokratins möjligheter inom socialismens ramar” hamnade i giftskåpet, men Pozsgay behöll ändå lusten att bryta tabun.

Ungrarna befarar bannor från Kreml

Det är i rollen som ordförande i en historiekommission som Pozsgay deklarerar att hans parti har legitimerat sin ledande roll i drygt årtionden med en lögn, nämligen antagandet att partiet återställde lag och ordning i landet efter oroligheterna 1956. Detta sprängstoff låter han explodera just den dag, då partichefen Grosz befinner sig utomlands.
Intervjun i radion har knappt slutat innan Németh tar sin telefon och ringer upp Gyula Horn, statssekreterare i utrikesministerdepartementet. Horn betraktas som den som har bäst kontakter i Kreml, vilket inte bara beror på att han har studerat fyra år i Sovjetunionen. Németh ber Horn att utan dröjsmål rapportera om reaktionerna i Moskva på Pozsgays uttalande de närmaste dagarna eller veckorna. Németh är nämligen väl medveten om att det finns 200 000 sovjetiska soldater i Ungern. Runt Balatonsjön finns kärnladdade stridsspetsar.
Men det hörs ingenting från Moskva. Pozsgay hör rykten om att Honecker och Ceausescu försöker uppmana sovjeterna att ingripa. Men Kreml verkar ha andra bekymmer.
Den unge regeringschefen Németh, som bara har varit på sin post i drygt två månader, betraktas som västvänlig. Som sekreterare i centralkommittén med ansvar för ekonomin har han gästspelat i Franz Josef Strauss villa i München, och 1987 förhandlade han om miljardlån till Ungern, och 1988 träffade han Helmut Kohl i Bonn.
Han är en reformsinnad regeringschef i ett land, som under en tid har brutit mot det ena tabut efter det andra. Förberedelserna för införande av ett flerpartisystem är nästan avslutade, och man har öppet diskuterat nedmontering av gränsskyddet.
Allt detta utan ett enda varningsord från Moskva. Men Németh känner ”att man aldrig kan vara hundraprocentigt säker när det gäller ryssarna”.

Katastrofen står för dörren

Om ungrarna hade vetat vad som sedan i januari pågick i kulisserna i Kreml, hade de sovit lugnare.
Det är lördag kväll 15 januari, och Gorbatjov sammanträder med tre av sina närmaste rådgivare för att diskutera nästa veckas dagordning. Men först läser han upp ett chiffrerat telegram från en KGB-agent med placering i Prag. Agenten meddelar sovjetledaren att den tjeckoslovakiska kommunistpartiledningen hatar hans perestrojka och befarar att broderlandet Sovjetunionen kommer att gå under i kaos.
”Ett rövarband som tog makten 1968 och fjantade sig för Brezjnev & Co”, skriver Tsjernjajev på kvällen i sin dagbok om den tjeckiska ledningen. Han kallar det tjeckiska kommunistpartiets generalsekretare, Milos Jakes, för ”en tvättlapp”.
Nu har det gått så långt att ortodoxa och liberala i det socialistiska lägret har blivit ärkefiender. Gorbatjovs perestrojka, försöket att införa lite marknadsliberalism och politisk öppenhet i Sovjetområdet, är inne på fjärde året. Men perestrojkan är inte framgångsrik överallt, och motståndarna varnar ständigt för att det kommunistiska världsrikets undergång är nära.
I Sovjetunionen står en katastrof för dörren. Vid årsskiftet finns ingen bensin att köpa; te och tandkräm saknas i butikerna liksom rakblad och strykjärn. Smör och socker kan bara köpas mot kuponger. Samhället, som är hopplöst intrasslat i debatten om den politiska förändringen, har slutat att arbeta.
Den dramatiska situationen har dock en annan sida: medan nöden växer där hemma kastar Gorbatjov och hans medarbetare den utrikespolitiska ballasten överbord. Det kommer på sikt att gynna Ungern, Polen och småningom också Tyskland.

Vänder Najibullah ryggen

För sovjeterna gäller det nu att förhindra att Sovjetunionen blir helt isolerat. Där finns t ex Gorbatjovs sedan länge planerade resa till Fidel Castro på Kuba. Resa eller inte resa?, det är frågan i detta besvärliga läge. Castro tycker att perestrojkan är ett förräderi mot socialismen, påpekar rådgivaren Tsjernjajev, som får medhåll av politbyråmedlemmen Alexander Jakovlev. Att fortsätta att hjälpa och stötta Kuba är meningslöst, argumenterar de. ”Vi har inte råd att ge Castro vare sig tio eller tjugo miljarder dollar, och något annat vill han inte ha av oss”, säger de till Gorbatjov, som åker till Kuba i alla fall.
Men bara några dagar senare ger Gorbatjov upp i en annan fråga: Afghanistan, vilket blir en avgörande händelse för hela året 1989.
Egentligen var frågan redan avgjord. Den sovjetiska utmarschen pågår, och den 15 februari lämnar den siste sovjetiske soldaten Afghanistan. Efter nio års krig och 14 450 stupade sätter Kreml punkt för äventyret i Hindukush.
Men sedan några dagar tillbaka kommer det en ström av telegram från Kabul med panikslagna rop på hjälp. Reträtten måste avbrytas, den afghanske statschefen Mohammed Najibullah kräver en sovjetisk brigad om 5 000 man och en flygplansdivision. Han behöver dem för att bryta blockaden mot Kandahar och Jalalabad och stoppa Mujaheddin.
Najibullahs krav leder till en sista, bitter Afghanistandebatt i den innersta kretsen i Kreml. Diskussionen fortsätter sedan mellan politbyråmedlemmar, som har kallats till Gorbatjovs datja i Novo-Ogarjovo. KGB-chefen Vladimir Krjutsjkov och utrikesminister Edouard Sjevardnadze vill hjälpa Najibullah. Man får inte överge sina vänner, det skulle skicka farliga signaler till länderna i tredje världen, framhåller de.
Men reformvännerna värjer sig. De anser att det är viktigare att rädda unga, ryska mäns liv än att hålla Najibullahs regim under armarna, eftersom den ändå inte kan räddas.
Gorbatjov lyssnar och tiger, men sedan exploderar han: hade de inte redan fattat vad som skulle hända i Afghanistan så fort sovjetstyrkorna gav sig av? Han har själv förutsett vad som skulle ske, men han är ändå ”kategoriskt” emot nya militära insatser. ”Så länge jag är generalsekreterare tillåter jag inte att vi bryter vårt löfte att dra tillbaka militären”, sade han.

Expansionismen skrotades

Det lät väldigt moraliskt, men det fanns förstås ett välgrundat motiv. Gorbatjov hade låtit utreda i vilken mån de utländska militärinsatserna i Ungern och Prag, Angola, Vietnam och Afghanistan hade lönat sig. Resultatet av undersökningen var att militära insatser var lika bortkastade som de ekonomiska miljardbidragen till stater utanför Sovjetunionens gränser.
Diskussionen inom politbyrån ledde till att Moskva slutgiltigt eliminerade ”det expansionistiska elementet” i den sovjetiska utrikespolitiken, konstaterade Tsjernjajev något senare.
Diskussionerna på datjan i Novo-Ogarjovo hade stor betydelse för 1989, eftersom det var där som Moskva beslöt sig för att inte blanda sig i andra staters inre angelägenheter för att hjälpa makthavarna där att behålla makten.
Det verkliga startskottet för Östeuropas befrielse kom i Novo-Ogarjovo, där Brezjnevdoktrinen begravdes.

Rundabordssamtalen börjar

Rundabordssamtalen i Warszawa börjar 6 februari 1989. Det är en märklig föreställning. Märklig därför att oppositionen är väldigt irriterad och illa förberedd på seger.
Vid dörren in till förhandlingssalen står inrikesminister Czeslaw Kiszczak för att välkomna delegaterna från Solidaritet. Varför just Kiszczak? Det var han som införde krigslagar 1981 och senare genomförde tillslaget mot oppositionen. Vintern 1989 är det svårt att hitta en mer hatad makthavare än han.
När dissidenten Adam Michnik styr mot dörren tänker han på att mötet mellan honom och Kiszczak sänds live i tv, och på att hans hyresvärdinna kommer att slänga ut honom, om hon ser honom skaka hand med Kiszczak. Men han hälsar på inrikesministern i alla fall.
Kwasniewski slår sig ned mitt emot Michnik vid det runda bordet. ”Jag kände igen honom från tv”, berättar Michnik, ”och jag hade sämsta tänkbara intryck av honom. Jag såg honom som en pratsam karriärist”. Kwasniewski, å sin sida, tänkte: ”Här sitter en hop kommunistätare, som agerar fullständigt ansvarslöst”. Det var bara en sak, som båda sidorna var eniga om, och det var att förhandlingarna antingen skulle lyckas eller sluta i katastrof.

Oppositionen blir positivt överraskad

Första punkten på dagordningen var frågan om Solidaritet skulle bli lagligt igen. I denna fråga viker sig kommunistpartiet snabbt, eftersom samtalen i annat fall skulle ha kollapsat direkt. ”Vi ville övertyga partiet om att rundabordssamtalen låg i dess intresse”, säger Michnik. Detta var chansen att förhindra nya uppror och kanske till och med en chans för arbetarpartiet att behålla makten. Oppositionen hade ännu inte kommit på tanken att själv gripa makten.
De ekonomiska reformerna orsakar inga allvarligare meningsutbyten; omvälvningar pågår lite här och var.
Kommunisterna lägger fram ett förslag om ändring av val till parlamentet, enligt vilket 35 procent av ledamöterna ska väljas fritt av folket. Övriga platser ska även fortsatt reserveras för partiet. Lech Walesa har svårt att acceptera denna formel, och ändå tycker många av hans anhängare att han är alldeles för eftergiven. En siffermässigt svag Solidaritetsfraktion i parlamentet skulle inte kunna uträtta särskilt mycket. Samtalen riskerar att bryta samman, överläggningar mellan fyra ögon i Warszawaförorten Magdalenka gör ingen nytta.
Då är det faktiskt Kwasniewski, som räddar situationen. Han är flexibel, vilket leder till att hans fiender beskyller honom för att vara en hänsynslös opportunist. Men i detta sammanhang gagnas alla av Kwasniewskis flexibilitet. Utan att först diskutera med sina kamrater föreslår han att man inrättar ytterligare en kammare i parlamentet, där alla ledamöter ska vara fritt valda. Senaten, som avskaffades 1946, ska återinrättas. Det är en kompromiss, som Walesa kan godkänna. Dessutom lovar kommunisterna att avskaffa censuren. Solidaritet får ge ut en egen tidning. Oppositionen är förbluffad, den har redan fått mycket mer än den hoppades på. Alla aktivister, som har förlorat sina jobb sedan 1981, ska få dem tillbaka.

Némeths planer godkänns

3 mars kommer den ungerske premiärministern Németh till Moskva. Det har gått fem veckor sedan radiointervjun med Pozsgay i Kreml. När Németh tas emot av Gorbatjov i Kreml får han en tillrättavisning för att händelserna 1956 har fått betecknas ”folkuppror” utan efterräkningar. Men Németh möter för övrigt inget motstånd mot sina förslag, vilket är avgörande för den fortsatta, dramatiska händelseutvecklingen omvälvningsåret 1989. Németh talar om nedmontering av gränskontrollen mot väst och om de sovjetiska styrkornas tillbakadragande från ungerskt territorium.
Tre veckor senare kommer partiledaren Grosz till Moskva för att informera Gorbatjov om att det ungerska kommunistpartiet avstår från sitt maktmonopol.
Moskva har ingenting emot pluralism i andra socialistiska länder, antyder Gorbatjov. Han försäkrar på nytt ungraren att utländska stridskrafter inte får användas för att intervenera i andra länders inre angelägenheter.
Grosz känner sig lättad. Ungrarna gör ju egentligen bara samma sak som ryssarna, rättfärdigar han sig inför sovjetledaren. Han uppmanar också denne att hugga av partiets betonghuvud och upplösa politbyrån.
Men den stora Sovjetunionen har inte kommit lika långt som det lilla Ungern. Så fort Grosz har rest påpekar Gorbatjov för sina medarbetare att det med sittande centralkommitté är omöjligt att upplösa politbyrån. Han är ju redan i färd med att försöka bryta upp det politiska systemet. 26 mars planeras halvfria val till parlamentet. Bara detta verkar vara ett steg för långt för partiapparaten. Den lokala partiledningen beskyller Gorbatjov för att ”utsätta sig för ödets makter”.

Gorbatjov måste bromsa

När de sovjetiska valresultaten tillkännages några dagar senare utbryter en indignerad storm i politbyrån. Alla partiaktivister och militärledare i Leningrad har lidit förödmjukande nederlag; partiledarna i ytterligare 30 områdes- och stadskommittéer förlorade sina platser i parlamentet. Valen var ”en attack mot sovjetmakten”, klagar en politbyråmedlem.
Detta är en paradox: reformatorn Gorbatjov ger Ungern och Polen fria händer att demokratisera sina system, men hemma tvingas han trampa på bromsen.
Men i praktiken kunde han inte längre påverka händelseförloppen i Östeuropa. Hemma i Sovjetunionen råder inte bara ekonomisk nöd, utan sovjetriket är i upplösning. I början av april slår armén ned en demonstration i Tbilisi, och balterna ropar också efter frihet.
”Ryssland måste sluta upp med att vara ett imperium”, skriver Tsjernjajev i sin dagbok. ”Men vilken form ska Ryssland då ha?”, undrar han.

Fria val i Polen

Sal nr. 252 i domstolen i Wojewodshaft i Warszawa är fylld till brädden 16 april 1989. 500 Solidaritetsanhängare har infunnit sig, och klockan 10:57 brister de ut i frenetiskt jubel: deras fackförening är åter laglig, förkunnar domstolens kvinnliga ordförande.
Professor Bronislaw Geremek, som ledde arbetsgruppen för politiska reformer vid rundabordssamtalen, Tadeusz Mazowiecki och prästen Henryk Jankowski från Gdansk tar emot domstolens utsaga. ”Gud, håll din hand över Polen!”, sjunger människorna.
Tre veckor senare, 8 maj, kommer det första numret av Gazeta Wyborcza ut i Warszawa. Tidningen har åtta sidor och har tryckts i 150 000 exemplar. De 20 redaktörerna håller hus i en f d barnkrubba i stadsdelen Mokotów.
Gazeta Wyborcza (valtidning) är den första lagliga, oppositionella publikationen i hela östblocket. Egentligen skulle den heta något i stil med Dagens nyheter, men sedan bestämde sig chefredaktören Adam Michnik för det programförklarande namnet i stället. Hans nästa mål är valen. ”Det spökar i Europa”, löd rubriken i utgåvan 9 maj: ”Spöket representerar totalitarismens död”.
Michnik är urtypen för en dissident. Som ungkommunist och historiestudent väcktes hans entusiasm för reformer på 1960-talet, och när studierna var avklarade var han en övertygad reformvän. Han blev en av kommunistpartiets värsta fiender och satt många år i fängelse. Frågan om Michnik och hans vän Kurón skulle tillåtas sitta med i rundabordssamtalen vållade häftiga diskussioner mellan kommunistpartiet och oppositionen.
Detta är nästan glömt i maj 1989. Nu står de första halvfria valen sedan 1939 för dörren. Dagen D är 4 juni. Solidaritet klistrar upp plakat överallt. De föreställer Gary Cooper, som i en västernfilm går till attack mot ”ondskan”. Ovanför sheriffstjärnan bär han ett Solidaritetsmärke, och i stället för revolver har han en valsedel i handel.

Upprorsungar finns överallt

Polens parti- och statschef, Jaruzelski, har för säkerhets skull åkt till Moskva för att känna Gorbatjov på pulsen. Kan man verkligen lita på den mäktiga grannens tolerans? Reformatorn i Kreml och generalen från Polen kommer bra överens. Jaruzelski, som är son till en adlig godsherre, känner ryssarna väl. Hans familj deporterades till Sibirien 1940, och där arbetade Jaruzelski som skogsarbetare i ett arbetsläger tills han fick en officersutbildning av Sovjetunionen.
De senaste månaderna har han personligen försökt driva igenom reformer, men nu befarar han att han har förlorat kontrollen. I Krakow har det varit oroligheter; studenter förklädda till rödgardister har kladdat ned ett minnesmärke tillägnat den sovjetiska armén med yoghurt, satt på sig papphjälmar med sovjetvapnet och burit ett porträtt av Gorbatjov som skottavla genom staden. Det förekom sammanstötningar. Jaruzelski kände inte till något annat sätt att bemöta protesterna än att hota med militären.
Gorbatjov lugnar honom. Man ska inte vara rädd för folket och inte ta illa upp, säger Gorbatjov. Men därefter känner sig Jaruzelski manad att ändå rättfärdiga den militära metoden, ”som vi har använt vid vissa tillfällen”.
Jaruzelski klagar lite över att Polen på sätt och vis har blivit ett försöksområde för reformer. Gorbatjov är på mycket gott humör, och han tror att Jaruzelski skämtar, skriver Tsjernjajev i sin dagbok: ”Gorbatjov har satt i gång en oåterkallelig process som raserar det förfall, som gömde sig bakom kommunismens hjärnspöken, den proletära internationalismen och den socialistiska gemenskapen. Socialismen i Östeuropa försvinner…”
Att socialismen urholkas även i Sovjetunionen tycks Gorbatjov inte märka. Kommunistpartiets motståndare hänger en dag upp porträtt av tsar Nikolaj II i Moskvas gamla stadsdel, och i tv visas bilder från tsarens kröning 1896. Detta är inte nostalgi utan ett bildmässigt budskap: oktoberrevolutionen och bolsjevikernas maktövertagande 1917 var bara en episod i Rysslands historia.

Från samtal till revolution

Kommunisterna led ett svidande nederlag i valet i Polen. De förde knappt någon valkampanj, utan de förlitade sig på att Walesa och hans anhang överskattade sin popularitet och därmed misstolkade folkets sanna vilja. Solidaritet erövrade förutom den tillåtna tredjedelen av mandaten i Sejmen 99 platser av hundra i senaten. Polackerna söker ”en grundläggande förändring” skriver Michnik i sin tidning.
För de sittande makthavarna kunde nederlaget inte vara mer tillintetgörande. Reformarbetet vid runda bordet hade vuxit till en revolution.
Den chockade partiledningen sammanträdde. Posten som statschef hade kommunisterna reserverat åt sig själva, och Jaruzelski var den tilltänkte. Men efter valfiaskot kunde de inte vara säkra på att generalen skulle få tillräckligt många röster – inte ens kommunistiska ledamöter och parlamentariker tillhörande kommunisternas traditionella block var att lita på längre.
Och kunde kommunisterna verkligen göra anspråk på presidentposten, när majoriteten av väljarna hade röstat emot dem? I centralkommitténs sekretariat inser man det otänkbara: att en person som inte tillhör Enade Polska Arbetarpartiet faktiskt skulle kunna ta makten.
Även oppositionen börjar ana möjligheter att ta över regeringsansvaret. Men männen runt Lech Walesa är osäkra på hur militären och underrättelsetjänsten ställer sig till detta. Dessutom saknar de ett koncept för hur Polen ska räddas ur den ekonomiska misären.
Än en gång uppstår strejker och demonstrationer, men nu riktar de sig mot oppositionen. Människorna, som dagligen måste köa i timmar utanför matbutikerna, har ingen förståelse för dissidenternas taktiska överväganden.
3 juli publicerar Adam Michnik i Gazeta Wyborcza ett förslag om maktdelning. ”Er president och vår premiärminister”. Moskva signalerar positivt. Tre dagar senare går Gorbatjov ännu längre när han inför Europarådet i Strasbourg säger: ”Om det i framtiden händer att länder ändrar samhällsordning, då är det deras ensak – varje intervention utifrån är oacceptabel”.

Allt händer i svindlande fart

Det är 6 juli, en dag kvar till Warszawapaktens toppmöte i Bukarest. Den ungerska delegationen, med Németh och den nya partiledaren Rezsö Nyers i täten, förbereder sig på kritik från de alltjämt ortodoxt styrda broderländerna DDR, Tjeckoslovakien, Rumänien och Bulgarien.
Järnridån vid den österrikiska gränsen har ungrarna just tagit bort – efter att först ha sonderat terrängen noggrant. Inrikesminister István Horváth tyckte sig under ett besök hos KGB-chefen Krjutsjkov i Moskva ha förstått att ”Ungerns gränskontroller är Kremls minsta problem just nu”.
Statsrådet Imre Pozsgay har tidigare, 26 maj i Västberlin, begått ännu ett tabubrott genom att på en presskonferens kalla DDRs ”antifascistiska skyddsmur” för ”en skam”. Tre veckor senare flyttas kvarlevorna av Imre Nagy och andra ledare i upproret 1956 till nya gravar under pompa och ståt.
Men denna tisdag, 6 juli, blir Pozsgay uppringd på sitt kontor. János Kádár är död – Moskvas man, som sedan det ungerska upproret har lett partiet i 33 år. Han dog på intensivvårdsavdelningen i partisjukhuset i exakt det historiska ögonblick, när Ungerns högsta domstol överväger att revidera domarna mot Imre Nagy och hans vapenbröder.
Tiden tycks rusa i Ungern.
Premiärminister Németh tar emot beskedet om Kádárs död på sitt kontor i parlamentet och åker genast tillsammans med Pozsgay och två ledande partikamrater till ”den gamles” villa för att kondolera änkan Maria Kádár. Det är hans första besök hemma hos arbetarklassens mångårige ledare, och han har svårt att inte visa sin förvåning över hur puritanskt ”farbror János” har levt.

En etappseger för reformvännerna

Dagen därpå anländer de till Bukarest. Hettan i den rumänska huvudstaden är tryckande. Stats- och partichefen Nicolae Ceausescu dyker upp på flygplatsen och välkomnar ungrarna med ett kyligt handslag. Regeringschefen Németh tilltalas med ”herr” trots att han befinner sig bland ”kamrater”. Det är nästan som en dödsdom.
Sprickan i Warszawapakten är oöverskådlig: Där finns betongfraktionen med DDR i spetsen, företrädd av Honecker, Krenz och Stoph. Östtyskarna väntar, liksom kamraterna från Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien, på en signal från Kreml mot dissidenterna, d v s Ungern och Polen.
Var står sovjeterna egentligen? Gorbatjov låter Ceausescu vänta i en hel timme på flygplatsen, skämtar senare med framför allt de reformsinnade och tar i sitt anförande inför det samlade auditoriet som ende talare upp ”chansen att sätta punkt för det kalla kriget”.
Det som sedan följer är de sista kapitlen i ett tvångsäktenskap. Honecker varnar oförtrutet för ”imperialismens krafter” och dess försök att ”destabilisera socialismen”. Ungraren Nyers kräver däremot ”fritt meningsutbyte” med tyngdpunkt på ”mänskliga rättigheter” och demokratisering. Värden för tillställningen, Ceausescu, hävdar att den, som ”i de mänskliga rättigheternas namn”, äventyrar den gemensamma saken, kommer att dömas skyldig av historien. ”De socialistiska ländernas enhet är en historisk nödvändighet”, säger han.
Gorbatjov bevärdigar ledaren för den ungerska delegationen en timmes samtal mellan fyra ögon. Han visar utan åthävor vem som är ceremonimästare. Han pratar med vem han vill när han vill, och i plenisalen tiger han eller grimaserar när något misshagar honom.
I avslutningskommunikén från mötet i Bukarest har sovjetledaren, och därmed också den ungerska partiledningen, vunnit en etappseger. I kommunikén fastslås ”strikt respekt för nationell oavhängighet, suveränitet och alla staters jämlikhet samt alla folks rätt till självbestämmande”.

Kommunisterna förlorar makten

19 juli blir Jaruzelski ”alla polackers president”. Men på vilket sätt! Generalen får bara en rösts övervikt, och det beror bara på att några av oppositionens företrädare lägger ned sina röster. En månad senare ger Jaruzelski Tadeusz Mazowiecki uppdraget att bilda regering, och denne tillträder sitt ämbete med enormt starkt stöd. 379 ledamöter i sejmen röstar 24 augusti för honom, bara fyra röstar emot. Därmed har en bekännande katolik blivit regeringschef i ett av östblockets länder.
Mazowiecki propagerar för försoning: ”Vi ska stryka ett tjockt streck över det förflutna; vi ska tillsammans bära ansvaret för det vi har gjort för att hjälpa Polen att avvärja ett hotande sammanbrott”.
Kommunistpartiet, som har misstagit sig så grovt, är nästan lättat. Partiet slipper ta ansvar för den bedrövliga ekonomin. Stämningen i centralkommittén är ”avspänd”, till och med Internationalen låter muntrare än förr, skriver f d premiärministern Rakowski, som tillsammans med många kamrater har förlorat sin plats i parlamentet.

Den stora picknicken

En paneuropeisk picknick äger rum vid gränsen mot Österrike 19 augusti. Oppositionella från Sopron och Debrecen har planerat evenemanget sedan länge. Tabubrytaren Pozsgay ska vara tillställningens beskyddare. Redan 1987 stod han fadder åt det nybildade oppositionspartiet, Ungerns demokratiska forum. Det var på den tiden när man i Östberlin fortfarande sköt ihjäl människor, som försökte ta sig över till väst, och när man i Bukarest hyllade ”Geniet från Karpaterna”.
Men Pozsgay ställer med mycket kort varsel in sitt personliga deltagande i folkfesten på gränsen mellan Österrike och Ungern. Ett läger i Budapest och campingplatserna runt Balatonsjön är fullpackade med flyktingar från DDR, och Pozsgay vill undvika att reta upp Honeckers regim ännu mer. Den ungerska gränsskyddsmyndigheten meddelar att mängder av östtyskar väntas delta i picknicken och passa på att fly västerut, vilket har fått Pozsgay att vidta åtgärder.
Han kommer överens med sin vän, inrikesminister István Horváth, om att Ungerns stridsmakter, framför allt gränsförbanden, ska låta nåd gå före rätt om besvärliga situationer uppstår. Premiärminister Németh är också informerad. Han har sett flygbladet, som i flera dagar har uppmanat de östtyska flyktingarna att bege sig till picknicken i Sopron. I ett telefonsamtal till gränsskyddets befälhavare säger han också: ”Vi har ingenting emot om ett par hundra tyskar tar sig över gränsen under picknicken”.
Men den ungerska staten får inte uppfattas som medhjälpare. Den försöker framstå som det oskyldiga offret för den första, stora massflykten till väst sedan det kalla krigets början. Så tänker Pozsgay, och så uppfattar Németh det. I slutänden blir allt helt annorlunda än planerat.
Gränsvakterna har inte informerats, och ”någonstans hade det uppstått ett brott i befälskedjan”. Men tack vare att officerarna på plats var modiga och valde att titta bort, lyckades drygt 600 östtyskar ta sig oskadda in i Österrike.

Gorbatjov börjar tvivla

I Moskva noteras händelser och beslut i satellitstaterna utan invändningar. Ingen mindre än KGB-chefen Krjutsjkov reser i slutet av augusti till Warszawa och godkänner koalitionen med oppositionen. Regeringschef Mazowiecki är” en pålitlig man”, säger Krjutsjkov: ”Allt är bra, det finns ingen anledning till oro”.
Denna kommentar gör den rumänske statschefen Ceausescu mycket upprörd, därför att han har vid det laget uppmanat Warsawapaktens medlemsländer att intervenera i Polen (vilket uppdagades senare).
Östeuropeiska strukturer, som man trodde skulle vara för evigt, upplöstes så snabbt 1989 att man tappade andan: huvudpersonerna i Budapest och Warszawa kände det som om de spelade med i en film. Idag, när de blickar tillbaka, bör de vara glada över att det inte fanns tid för eftertanke.
Ty den man, som satte i gång alltihop, började i september 1989 tvivla på att han hade valt rätt väg. Det ska då dröja bara ytterligare några veckor innan Michail Gorbatjov plötsligt beskyller de polska kamraterna för att ”ha övergivit socialismens grundprinciper”.
Illusionisten Gorbatjov befarar att han inte längre är herre över sina lärlingar. På femtioårsdagen av pakten mellan Hitler och Stalin bildar tiotusentals människor en 60 mil lång mänsklig kedja mellan Tallinn och Vilnius, vilket är ett tydligt tecken på Baltikums separationsdrömmar.
Arbetarna i Ukrainas kolgruvor strejkar, i Baku rustar sig azeriska soldater för krig mot Armenien, och i Tbilisi skanderar folk ”Ned med det ruttna, ryska imperiet!”.
Plötsligt kräver chefen i Kreml ”stabilitet”. (”Stabilitet är detsamma som stagnation och slutet på perestrojkan”, skriver Tsjernjajev i sin dagbok). Gorbatjov beställer en artikel om ”Socialismen och dess förnyelse” i kommunistpartiets teoretiska månadsjournal. Tsjernjajev kommenterar ledarens tvivel med orden: ”Marxism-leninismen tillhör det förgångna. Gorbatjov förlorar inflytande i sitt land, och nu måste han bestämma om han ska bli perestrojkans eller nomenklaturans ledare”).

Östtyskland är redan förlorat

I denna stund blir DDR ett problem. Under de första nio månaderna 1989 spelar Östtyskland ingen roll alls i Moskva. Flyktingströmmar från DDR via Warszawa, Prag och Budapest tolereras mer eller mindre av Kreml. Man törs knappt föreställa sig vad som skulle ha hänt, om tiotusentals människor hade begivit sig västerut bara några få år tidigare.
Kreml har långt tidigare insett att man förr eller senare kommer att förlora Tysklands östra hälft. Om man ska tro Sjevardnadze avskriver den sovjetiska ledningen DDR redan 1986. 1987 deklarerar Moskvas f d ambassadör i Bonn, Valentin Falin: ”Tecknen på förfall i DDR är intensivare och större än vad vi trodde”. Och på våren 1989 diskuteras i politbyrån en PM, som handlar om en konfederation mellan två jämbördiga tyska stater.
När Gorbatjov i juni 1989 besöker Västtyskland anser båda sidor att en återupprättelse av den statliga enheten vore ”en dumhet”, men för övrigt ger Gorbatjov förbundskansler Helmut Kohl fria händer: ”Gör vad ni kan och vill med DDR”, säger han.

Maktmonopolet avskaffas formellt

Kvällen 7 oktober strålar och glittrar Republikens palats i Östberlin som ”Titanic” under dess sista minuter före kollisionen med ett isberg. Inte långt därifrån, intill den stora klockan på Alexanderplatz, hörs människor skandera ”Gorbi” och protestera mot resultaten av valen 7 maj. Stasiagenter och ordningsvakter tillhörande Freie Deutsche Jugend (FDJ) försöker tysta folkmassan med våld.
Den ungerska delegationen vid firandet av DDRs 40-årsdag mumsar samtidigt på kanapéer och annat smått och gott inne i palatset. Tillsammans med Honecker, Gorbatjov, Ceausescu och Sjivkov framstår den alltjämt oerfarne ungraren Bruno Ferenc Straub som en birollsinnehavare som har gått vilse på scenen.
Ungerns toppolitiker från parti och regering deltar inte i det östtyska firandet. De har i stället samlats i Novotel i Budapest till 14:e partikongressen för Ungerns socialistiska arbetarparti. Medan Honecker och Gorbatjov skålar i sekt i Östberlin och Erich Mielke, Honeckers minister för statens säkerhet, lämnar banketten för att personligen återställa ordningen utanför palatset, tar kamraterna i Ungern ytterligare ett steg bort från det gamla.
Klockan 20:24 denna lördagskväll förkunnar de i Budapest att partiet, som har haft maktmonopol i nästan 40 år, ska göras om från grunden. Ett nytt namn har också antagits: Ungerns socialistiska parti”. Nästan 84 procent av delegaterna stöder partiets frivilliga avskaffande av maktmonopolet.

Socialismen monteras ned

Dagen före festligheterna i Östberlin spjärnade Gorbatjov emot plikten att resa till DDR. Han ringde till Tsjernjajev två gånger och bedyrade att han inte skulle säga ett enda ord till Honeckers stöd under besöket.
”Vi hade information om att det fanns planer på att storma muren i Gorbatjovs närvaro”, påpekade Tsjernjajev, som säger att man i Kreml förutsåg murens fall. ”Sovjetiska styrkor kommer inte att ingripa”, försäkrade den förre ambassadören Falin under ett besök hos borgmästaren i Berlin, Walter Momper.
Men muren faller inte 7 oktober. Allt annat som Tsjernjajev skrev i sin dagbok 5 oktober besannas dock: ”Den ungerska partikongressen i Budapest kommer att leda till att den socialistiska ungerska folkrepubliken upplöser sig själv. Om Polen finns inte mycket mer att säga: partiet har inte bara förlorat makten utan kommer förmodligen inte att överleva till partikongressen i februari. Med andra ord: detta är en total nedmontering av socialismen”.
Och vad med SED-ledaren Honecker? Under Gorbatjovs besök protesterar han bara en enda gång, och det är när gästen från Moskva inför hela den polska politbyrån uppmanar Honecker att reformera sitt land. ”I de ryska butikerna finns inte ens salt och tändstickor”, svarar Honecker den ryske ledaren lite trotsigt.
”Han kommer aldrig att ge vika”, säger Honeckers kronprins Egon Krenz när han tar farväl av Falin. ”Vi kanske måste avsätta honom på partimötet 10 oktober. Annars går det nog inte att avvärja murens fall”.

Den tyska frågan

25 oktober får Bronislaw Geremek besök. DDRs ambassadör, Jürgen van Zwoll, har hos oppositionsledaren i parlamentet förhört sig om vad den nya regimen i Warszawa tänker om tyskarnas framtid.
DDR har alltid varit en garanti för att ”den tyska frågan” inte ska bli ett hot mot ”den polska nationen” smickrar Geremek ambassadören. Men han förutspår en ”integrationsprocess mellan förbundsrepubliken och DDR och en framtida konfederation mellan två tyska stater”.
Tyskland är ett känsligt ämne för polackerna. I flera årtionden har den statliga propagandan varnat för ”det tyska hotet”. Bara ett kommunistiskt Polen i förbund med Sovjetunionen kan förhindra att tyskarna återvänder till Schlesien.
Personer som Geremek har alltid värjt sig mot denna argumentation. De ser inte den tyska delningen som ett evigt tillstånd, utan som en följd av den maktuppdelning som segrarstaterna genomförde i Jalta 1945 och som det gäller att övervinna. Geremek anser, trots nazisternas grymma krig, att tyskarna har samma rätt till en egen stat som polackerna.
”Frågan nämndes inte ens i rundabordssamtalen”, berättar Aleksander Kwasniewski. Om förhandlarna hade anat att deras reformer skulle bädda för den tyska återföreningen ”skulle vi ha haft mycket svårare att komma överens. Vid bordet satt många som hade upplevt nazisternas ockupation”.

Som om ingenting har hänt

På kvällen när muren faller i Berlin är Németh tillsammans med sin spanske kollega, Felipe González. Imre Pozsgay, mannen vars mod kanske möjliggjorde allt som hände, är hemma när han ser bilderna från Berlin. Båda känner sig ”medryckta”, ”överväldigade” och bekräftade. Nu verkar det som om alla hinder i Europa har raserats.
Varken Németh eller Pozsgay anar i denna stund att den politiska tsunamin i Europas hjärta kommer att spola bort dem också. Bara elva månader senare, dagen för den tyska återföreningen, har de spelat ut sina roller i ungersk politik.
Och vad har Gorbatjov lärt sig av det som har hänt? Ingenting, verkar det som. I Moskva utspelar sig – med Gorbatjovs goda minne – 7 november på ett spökaktigt sätt exakt samma scenario, som Gorbatjov obekymrat hade avfärdat med ett leende en månad tidigare i Östberlin.
Sovjetunionen firar revolutionens 72-årsdag som om det under de gångna månaderna inte har hänt någonting alls mellan Kaliningrad och Vladivostok. Det arrangeras ståtliga processioner av traditionellt slag med pansarvagnar och raketer. Folket (utkommenderat) marscherar med blommor och ballonger bakom militären. De hyllar fortfarande ”den stora socialistiska oktoberrevolutionen”.
Tre kilometer från Röda torget äger en motdemonstration rum. ”72 år på vägen till ingenting!” står det på banderollerna. Och: ”Proletärer i alla länder – förlåt oss!”.
Det dröjer ytterligare två år tills Sovjetunionen imploderar.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel