Tempus 2009 v 45

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45

Karzais fuskseger är ett problem

Vita huset accepterade lite motvilligt att Hamid Karzai är segraren i Afghanistans omtvistade presidentval, vars andra omgång inte blir av, på grund av att Karzais utmanare, Abdullah Abdullah drog sig ur leken.

DAVID E SANGER
Washington
President Barack Obama har nu fått ännu en komplikation på halsen. Han måste försöka hjälpa en svårt fläckad partner att återerövra så mycket legitimitet att han kan hjälpa USA att vinna och avsluta det åtta år gamla kriget.
Det blir inte lätt. Under sensommaren förstärktes bevisen för att Karzais anhängare hade försökt vinna valet med hjälp av fusk och bedrägeri över utmanaren Abdullah Abdullah. I Washington gjorde man ingen hemlighet av avskyn och besvikelsen som valprocessen väckte. I Vita huset var det många som frågade sig hur man ens kan överväga att skicka ytterligare tiotusentals amerikanska soldater för att hjälpa en afghansk regering, som av sitt eget folk betraktas som illegitim.
Tanken var att svaret på frågan skulle komma i en andra valomgång. Nu hävdar administrationen i Washington att Karzais enda sätt att vinna legitimitet är att ändra sitt sätt att styra, och det ska han göra i en tid när han är politiskt svagare än någon gång sedan 2001.
”Inom tre till sex månader vet vi om han agerar annorlunda – om han verkligen förmår komma till rätta med korruptionen, om han kan etablera en armé, som på sikt kan ta över efter oss och som inte förlorar soldater i samma takt som vi utbildar dem”, säger en medarbetare i Vita huset. Han vill vara anonym på grund av det hemlighetsmakeri som omger administrationens interna debatt om en ny Afghanistanstrategi och general Stanley McCrystals begäran om ytterligare upp emot 44 000 soldater. ”Jag behöver väl knappast påpeka att vi hade hoppats ha kommit mycket längre än så här efter nio månader vid makten”.

Det var en kraftig underdrift. Under Obamas första tid sökte han och hans medarbetare desperat efter en möjlig ersättare till Karzai. De hittade ingen. Sedan i våras har knappt någon tvivlat på att Karzai skulle bo kvar i presidentpalatset efter valet. Frågan var om valet skulle demonstrera att ett tröstlöst land, som alltid har varit utlämnat till andra makters nåd och onåd, hade kraft att välja en egen väg.
Obamas beslut i våras att utöka styrkorna i Afghanistan med 22 000 man rättfärdigades delvis med behovet av att garantera ett relativt lugnt och fredligt val. Tanken var att man skulle stärka Karzais trovärdighet, så att hans auktoritet kunde nå utanför huvudstaden Kabul.
I USA började Obama sänka ambitionsnivån i Afghanistan. På inrådan från hans försvarsminister, Robert Gates, slopade han Bushregimens prat om att förvandla Afghanistan till en västerländsk demokrati. Han undvek nogsamt ordet ”seger”, som Bush hade använt flitigt. Han begränsade USAs militära mål till att krossa al-Qaida, som tros ha sina baser i framför allt Pakistan, och till att hindra talibanerna från att på nytt ta makten över landet. ”Det enda vi behöver göra är att försvaga talibanerna så mycket att den afghanska armén klarar av dem”, sade en av Obamas högsta säkerhetsrådgivare för en tid sedan.

James Dobbins, som försökte formulera en Afghanistanpolicy för Bushs administration, och som skrev om hur besviken han blev när allt ljus riktades mot Irak, sade inför kongressen tidigare i år att målet i Afghanistan bör vara att ”se till att färre oskyldiga afghaner dör nästa år än i år”.
”I ett kontrauppror”, underströk han, ”är detta skillnaden mellan nederlag och seger”, underströk han.
Men till och med Obamas mycket begränsade mål förutsätter en legitim regering i Kabul, en regering med auktoritet att hantera armén och bygga upp ett kompetent och ej korrumperat polisväsen. Den afghanska regeringen måste också kunna installera kompetenta guvernörer och använda västerländska biståndspengar effektivt.
Innan valets andra omgång i praktiken hade blivit onödigt på grund av att Abdullah drog sig tillbaka, bad Obama sina nationella säkerhetsrådgivare och UD att formulera en dagordning som man skulle kunna tvinga på Karzai. Denna inkluderar samarbete mellan honom och hans politiska motståndare, avsättning av de värsta guvernörerna och ministrarna och en officiell antikorruptionskampanj. Agendan inkluderar också allianser med de minst hängivna talibanerna – eller åtminstone med dem som inte har koppling till al-Qaida – med vilka medel som än behövs.
”Om detta ska bli en vändpunkt”, sade senator John Kerry, ordförande i senatens utrikesutskott, ”måste vi stärka den afghanska regeringens kapacitet och kräva att dess medlemmar antar hållbara reformer”. (Kerry var den som övertalade Karzai att acceptera en andra valomgång).

De afghanska talibanerna hävdar att den inställda valomgången bevisar att deras försök att störa valprocessen med hot och attacker lyckades.
Den islamistiska militanta rörelsen gjorde i tisdags ett uttalande innan president Hamid Karzai hade hållit sitt anförande i samband med att han utnämndes för ytterligare en femårsperiod.
Talibanernas kommuniké, som publicerades på en talibansk hemsida, konstaterade att ”Våra modiga mujaheddin lyckades störa hela processen”.
Talibanerna hävdar att deras attentat nyligen mot ett gästhus fyllt av FN-personal visade att ”inte ens FN kan känna sig säkert i Kabul”.

Afghanistan har redan kostat Amerika nästan en kvarts biljon dollar, och under hela tiden har man talat om reformer. Bushadministrationen varnade då och då Karzai för att hans egen familjs misstänkta kopplingar till korruption äventyrade Karzais regering. Bushs administration skickade delegation efter delegation för att lära ut gott styre. Somligt lyckades och somligt blockerades av det som förra utrikesministern, Condoleezza Rice, kallade för ”den afghanska allergin” mot att styras av utländska ockupanter.
USA och dess allierade har i åtta år försökt utbilda en afghansk armé. Den har för närvarande 90 000 man, men enligt amerikanska militärer är det bara 50 000 av dem som skulle kunna utkämpa en regelrätt strid.
Obamas väg ut ur Afghanistan är att det finns en afghansk armé, som förmår skydda landets centralregering. Om denna armé vinner förtroende i Afghanistan och förmår kontrollera stora delar av territoriet i samarbete med lokala stamledare, kan Obama kanske deklarera att Afghanistan inte längre hotas av militanta upprorsmän. Och först då kan han dra sig tillbaka från det som han i somras kallade för ”ett nödvändigt krig”.
© 2009 TEMPUS/The New York Times