(Version 2001-02-02)
Pontus Fall
Inledning
Min huvudsakliga frågeställning är vad orsakade
folkmordet och min huvudsakliga tes är att förbittringen
mellan tutsier och rwandier skapades genom den moderna rwandiska
statsideologin, som har sina rötter i koloniseringen av landet.
För att kunna besvara min frågeställning och driva
min tes ger jag en ordentlig historisk bakgrund. (När jag
började med det här arbetet tänkte jag också
skriva om världssamfundets misslyckande med att förhindra
folkmordet. Av brist på utrymme har jag hoppat över
den infallsvinkel. Det är synd och skam).
Rwanda, ett litet land på drygt 26.000 kvadratkilometer, i storlek motsvarande Skåne, är beläget på ett bördigt höglandsområde med gynnsamt klimat (Prunier s. 1-2, Keane s. 11-12). Området var ursprungligen befolkat av pygméfolket twa. De blev senare undanträngda av hutu- och tutsi-folket och utgör idag endast 1% av befolkningen.
Hutu var den folkgrupp som näst efter twa hittade till Rwandas bördiga jord. De efterföljdes av det långa och smala herdefolket tutsi. Trots att tutsi var i minoritet, ca 14% av befolkningen (McCullum s. 27), kom det politiska livet i Rwanda domineras av de starkaste tutsiklanerna. (Keane s. 11-12, Prunier s. 5)
Skillnaden mellan tutsi och hutu i det förkoloniala Rwanda var inte okomplicerad. Tutsi och hutu hade med tiden förvärvat ett gemensamt språk, kinyarwanda, och många gemensamma seder och bruk. De levde sida vid sida och de delade samma religion, en religion som t o m omfattade det förfördelade twafolket. Det fanns i huvudsak bara två bestående skillnader: hutu och tutsi såg överlag något annorlunda ut, även om skillnaderna med tiden minskade något p g a de förekommande blandäktenskapen, och tutsi ägde i stort sett all boskap, något som sågs som ett tecken på välstånd. (Keane s. 12-13)
Även om vissa inom tutsiadeln hävdade att deras längd var synonymt med överlägsenhet var det den andra skillnaden som spelade någon egentlig betydelse; en hutufamilj som lyckats förvärva boskap kunde med tiden, en eller två generationer senare, betraktas av sig själv och andra som en tutsifamilj. På motsvarande sätt kunde en tutsifamilj sjunka socialt och med tiden komma att identifiera sig med den fattiga och jordbrukande hutumajoriteten. (Newbury s. 12-13)
I det förkoloniala Rwanda växte sig ett slags feodalt system allt starkare. Samhällets elitskikt utgjordes till stor del av tutsier, och botten bestod till stor del av hutuer. När européerna kom till Rwanda fanns där en kungafamilj med gudomlig status som tillsammans med tutsiadeln resolut styrde landet och slog ner varje form av uppror med järnhand. (McCullum s. 28)
Rwanda koloniserades 1898 av Tyskland (Newbury s. 53). Under åren som föregick kolonisering hade statens makt ökat. Denna strävan hos den Rwandiska härskarklassen passade de tyska kolonisatörerna utmärkt, och faktum var att de tyska kolonisatörernas närvaro inte störde den tutsiska adeln, som brydde sig mer om att bevara sina privilegier än om nationellt självbestämmande. Tyskarnas närvaro hjälpte statsmakten att expandera, men de tyska kolonisatörerna i Rwanda var få till antalet och ändrade inte samhället på djupet. (Prunier s. 23-26, Newbury s. 53-54)
Rwanda var som gjort för att ses genom kolonisatörernas ideologiska glasögon. Det fanns tre folk och deras maktställning gick direkt att relatera till deras längd. Aldrig tidigare hade kolonisatörernas rasteorier känts giltigare. Tutsierna sågs som en naturlig härskarras, och man la ner stor möda på att förklara deras ursprung. En teori, som kom att fastna i det rwandiska medvetandet trots att den senare motbevisades, gjorde gällande att tutsierna kommit från Egypten. Vad en belgisk doktor skrev är typiskt för kolonisatörernas syn på hutuerna: "de är negrer, med de sedvanliga negeregenskaperna? de är barnsliga till naturen, rädda av sig, och är i hälften av fallen extremt smutsiga" (Keane s. 14). (Prunier s. 5-7, Keane s. 13-15)
Tyskland förlorade kolonin i samband med förlusten i första världskriget. Belgien fick mandat av Nationernas förbund att styra kolonin 1918. (Prunier s. 25-26)
Det dröjde till 1926 innan belgarna genomförde några egentliga förändringar i den nyvunna kolonin. 1931 fick Rwanda en katolsk kung och den katolska kyrkan vann många nya "troende" som helt riktigt misstänkte att kyrkan kunde vara en genväg till makt i det nya Rwanda. Mer individuell äganderätt av europeisk modell infördes i landet. Mellan 1920-1940 ökade skatterna och arbetskraven så mycket att folk utvandrade till de brittiska kolonierna, speciellt Uganda (Prunier s. 35).
Belgarna fortsatte att favorisera tutsierna i något som kan liknas en blandning av genuin respekt för deras ursprung och vanlig realpolitik (d v s härska genom att söndra). Hutuerna nekades utbildning i stor utsträckning. (Prunier s. 26-35) 1933 delades befolkningen in efter etnisk grupp. På varje medborgares ID-handling gick det att avläsa etnisk tillhörighet. Alla som ägde mindre än tio kor klassificerades som hutu (Peterson s. 259). Detta cementerade skillnaderna mellan folkgrupperna och gjorde de statiska. Tidigare hände det att en hutu eller tutsi bytte etnisk identitet. Nu förblev en hutu en hutu. Den definitiva uppdelningen mellan hutuer och tutsier kom att hårdna motsättningarna dem emellan och stärka det etniska tänkandet. (Keane s. 16-17)
Belgarnas kärlekshistoria med tutsierna varade inte för evigt. Över hela Afrika höjdes röster för frigörelse. Belgarna var tvungna att hålla huvudet kallt för behålla sin koloni. Under 50-talet rådde missnöje och social oro i Rwanda. Det fanns två huvudsakliga politiska krafter i landet: Union Nationale Ruandaise (UNAR) vilket var ett tutsiskt parti med siktet inställt på frigörelse från belgarna och PARMEHUTU (partiet för hutuernas frigörelse) som mestadels riktade sitt missnöje mot det tutsiska förtrycket. Belgarna gjorde en helomvändning och allierade sig med den sida som inte hotade deras ställning, d v s hutuerna. (Prunier s. 42-50, Peterson s. 259)
Den 1 November 1959 samlade sig Hutuaktivister och anföll tutsiledare och kända UNAR-medlemmar. I stridigheterna, som varade i två veckor, dog 300 människor, mestadels tutsi (Prunier s. 49). Belgarna var under stridigheterna, helt i enlighet med sin nya policy, partiska gentemot hutuerna, och bevittnade passivt hur hutuaktivister satte eld på tutsiers hus. Vid nedbrännandet av husen gjordes det ingen skillnad på högättade tutsier och fattiga tutsier. (Prunier s. 49-50)
Oroligheterna fortsatte efter november 1959. Tutsierna utsattes för det största våldet. Tutsier fick se sina hem eldas upp och riskerade att dö i de pogromer som sporadiskt förekom fram till 1964 (Peterson s. 259, Keane s. 19-20). En majoritet av tutsierna flydde landet under denna period. 1964 var de 336.000 stycken. De hade först och främst flytt till Burundi och i andra hand till Uganda. (Prunier s. 61-62)
Mellan 26 juni och 30 juli 1960 ordnade belgarna val. PARMEHUTU vann en jordskredsseger. Rwandas styre omorganiserades. Tutsierna hade förlorat greppet om den statliga administrationen, och en ny hutuisk elit tog över administrationen. Dessvärre var den inte mer motståndskraftig mot korruption än den förra, och den hade inget intresse av att gå till botten med diskrimineringen. (Prunier s. 51-57)
Rwanda blev självständigt den 1 juli 1962. (Prunier s. 54)
Flyktingarna i Burundi organiserade en befrielsearmé som lyckades ta sig en bit in i Rwanda i december 1963. Attacken utgjorde inget allvarligt hot eftersom den var dåligt planerad och de tutsiska soldaterna var dåligt utrustade, men den nya regimen använde den som en förevändning att våldsamt förtrycka de tutsier som fanns kvar i landet. Mellan december 1963 och januari 1964 dödades uppskattningsvis 10.000 tutsier tillsammans med hela den tutsiska oppositionen (Prunier s. 56). Blodbadet stärkte regimen, och det var inte sista gången som våld mot tutsier användes som ett medel för att hålla kvar makten. (Prunier s. 55-58)
1960-talet tillhörde PARMEHUTUs starke man Grégoire Kayibanda, som lyckats klättra till toppen via kyrkan. Hans ledarstil var mycket auktoritär och han utsåg alla viktiga poster i administrationen. Propagandan poängterade vikten av att ha en huturegim. Det var den rwandiska versionen av demokrati; eftersom en majoritet av befolkningen var hutuisk måste en demokratisk regim också vara hutuisk. Den etniska tillhörigheten togs inte bort ifrån ID-handlingarna och helt i överrensstämmelse med ovanstående resonemang infördes ett slags kvotsystem. Eftersom tutsierna, enligt regimens officiella siffror, inte utgjorde mer än 9% (Prunier s. 75) av befolkningen borde de inte utgöra mer än 9% av någon yrkesgrupp. Dessa lagar användes godtyckligt för att rensa ut tutsier från viktiga befattningar. (Prunier s. 54-66)
1973 var ett våldsamt år. Tutsier rensades ut från utbildningsväsendet och förföljdes, och i norr revolterade bönder mot lokala myndighetspersoner. General Juvenal Habyarimana kunde utnyttja sitt stöd han åtnjöt i norr och genomföra en oblodig statskupp. Den nye diktatorn lovade att ge tutsierna säkerhet. (Prunier s. 75)
Habyarimana gav viss stabilitet åt landet. Trycket mot tutsierna minskade något och kvotlagarna tillämpades inte lika hårt (Prunier s. 75). Men att säga att Habyarimana ansträngde sig för att skapa ett Rwanda fritt från etniskt förtryck är helt felaktigt. Resonemanget om vikten av att ha en regering baserad på etnisk majoritet basunerades ut av den statsägda radiokanalen lika flitigt som under Kayibandas tid. Inte heller skiljde sig Habyarimanas ledarstil från sin företrädare. Han var minst lika auktoritär. Direkt efter sitt maktövertagande förbjöd han alla partier. 1974 bildade han sitt egna: Mouvement Révolutionnaire National pour le Développment (MRND). Rwanda förblev fattigt, men den ekonomiska situationen förbättrades något, mycket tack vare det bistånd som fortsatte strömma in. 1986 utgjorde biståndet 11% av landets BNP (Prunier s. 79). (Prunier s. 76-82)
Precis som sin föregångare utsåg Habyarimana sina regeringsmedlemmar från sin släkt och vänskapskrets. Den nya regimen dominerades av hutuer från norra Rwanda. Kretsen kring presidenten kallades först "Clan de Madame" och sedan "Akazu". Det första namnet syftade på Habyarimanas fru, Agathe Habyarimana, som kom från en mäktig familj. Hennes bröder och kusiner hade viktiga positioner i regeringen och själv satt han på mycket makt som rikets första dam (inte minst tack vare sin förmåga att manipulera maken). Akazu betyder litet hus och syftar på hela kretsen kring president Habyarimana. (Prunier s. 85-87)
Habyarimanaregimen mellan 1973-1989 vilade på en farlig ideologisk grund, men var mer human än regimerna i grannländerna. Akazu kunde göra sig en förmögenhet på biståndspengar och landets två exportvaror: kaffe och tenn. Runt 1986 sjönk världsmarknadspriset på de båda varorna nästan samtidigt. Prisfallet slog väldigt hårt. 1989 var Rwanda ett land i ekonomisk kris. 1990 förekom svält i delar av landet (Peterson s. 249). Den ekonomiska krisen kompletterades med en politisk kris för MRND-regimen. Missnöjda rwandier började kräva demokrati. (Prunier s. 82-84)
Bland barnen till de tutsiska flyktingar som flydde från Rwanda fanns en dröm om att återvända till fäderneslandet. Exilrwandierna bildade Rwandas Patriotiska Front (RPF) 1986. Den 1 oktober 1990, när Rwanda redan kunde betraktas som ett sjunkande skepp anföll RPF Rwanda från Uganda, med Ugandas president Musevinis passiva stöd. Syftet var att få till någon slags maktdelning med MDR-regimen (McCullum s. 34). (Prunier s. 90-92)
MRND-regimen bad om stöd från Belgien och Frankrike. Frankrike lovade att sända 150 man och Belgien 400 (Prunier s.101). Habyarimana var ändå inte riktigt nöjd och iscensatte en falsk "RPF"-attack mot Kigali. Frankrike lät sig luras och lovade att sända 600 soldater (Prunier s.102). Mobutu, Zaires diktator, skickade också flera hundra soldater som en vänskapsgest mot Frankrike (Prunier s. 101). De Zairiska soldaterna gick dock lös mot lokalbefolkningen och våldtog många av Rwandas kvinnor, så Habyarimana fick senare be Mobutu att ta hem dem (Prunier s.109).
Precis som 1963-74, då Rwanda blev attackerat av tutsiska flyktingar, passade den rwandiska regimen på att förtrycka obekväm opposition och utse tutsierna som syndabock i propagandan (Keane s.23). 10.000 människor arresterades strax efter krigsutbrottet (Prunier s.108), mestadels välutbildade tutsier och hutuer med obekväma åsikter. 348 tutsier mördades i Kibilira i en massaker organiserad av de lokala myndigheterna (Prunier s. 109). Flera liknande massakrer utspelade sig de närmaste åren, som en försmak av vad som komma skulle.
De franska soldaterna hade inte tillstånd att delta själva i kriget, även om det går att styrka att några förband deltog i vissa stridigheter (Peterson s. 281). Frankrikes stöd till MRND-regimen var ändå mycket betydande. Delar av vapenupprustningen finansierades, liksom det enorma budgetunderskottet som var en direkt följd av massmobiliseringen. Rwandas armé gavs grundlig träning av fransmännen. (Peterson s. 281-282)
Massarresteringarna skrämde inte oppositionen. Flera partier bildades. De fyra viktigaste var Mouvement Democratique Républicain (MDR), Parti Social Démocrate (PSD), Parti Libéral (PL) och Coalition pour la Défense de la République (CDR). MDR var ett populistiskt parti som lanserade sig som någon slags arvtagare till PARMEHUTU. PSD var ett parti som stod lite till vänster om mitten, och vann sympatier bland lärare, tjänstemän och akademiker. PL var, som namnet antyder, ett liberalt parti som också var liberalt vad det gällde den etniska frågan. PL fick nästan enbart stöd i städerna. CDR bildades 1992, ungefär ett år senare än de andra partierna, och var ett rasistiskt hutuparti som bildats av utbrytare från MRND. CDR behöll sina goda kontakter regeringspartiet och erhöll personligt stöd från Habyarimana. (Prunier s. 121-126, 128)
Den 5 juli 1991 gjorde Habyariman en symbolisk eftergift mot demokratistämningarna och adderade "Démokratie" till sitt partinamn (Prunier s. 127). "Jag vet att vissa människor förespråkar flerpartisystem, men vad mig beträffar, har jag aldrig tvekat att välja ett enpartisystem", sa Habayiriama i en öppenhjärtig intervju 1982 (Prunier s. 76), och det fortsatte vara hans egentliga mening. Habayiriama försökte förhala och sabotera demokratiprocessen så gott han kunde, bland annat genom att låta våldshandlingar passera obestraffade och personligen beordra mord (McCullum s. 35).
1991 bildades milisstyrkan Interahamwe ("De som står tillsammans"). Den var knyten till CDR och extremistpolitikerna i MRND(D). Interahamwe fick tillsammans med den rwandiska armén träning av fransmännen. (Peterson s. 281, McCullum s. 35)
Habyarimana var trängd ifrån två håll. På ena sidan hade han RPF och på den andra PSD, MDR och PL. CDR och Interahamwe, som var lierade med akazu och madame Habyarimana, var en joker i leken (Prunier s. 166). De bekämpade demokratirörelsen precis som Habyarimana, men kritiserade regeringen för att vara för vek mot tutsierna och RPF. Habyarimana spelade ett farligt spel där han ibland närmade sig demokratirörelsen och ibland närmade sig CDR. (McCullum s. 35)
Den 7 april 1992 tvingades MRND till maktdelning. MDR, PL och PSD tog plats i regeringen, men MRND(D) var fortfarande det största partiet. (Prunier s. 145)
I februari 1993 genomförde RPF en lyckosam offensiv och skulle kanske kunna ha intagit Kigali om inte fransmännen ingripit (vid det här laget hade Belgien tröttnat på att försvara en fallande diktator och skickat hem sina trupper. Fransmännen återvände sedan en sista gång i krigets slutskede för att upprätta en "humanitär zon"). Offensiven hade hursomhelst förbättrat RPFs förhandlingsposition och tryck inifrån och utifrån släpade Habyarimana till förhandlingsbordet. (Keane s. 25) Arusha-avtalet tecknades i augusti 1993 och gick ut på att dramatiskt minska presidentämbetets makt och integrera RPF-styrkorna med Rwandas reguljära armé (Keane s. 26-27). Rwanda inväntade FN-styrkor för att avtalet skulle kunna övervakas och genomföras (Prunier s. 192-193).
Under tiden hade den inhemska situationen i landet tagit en något underlig vändning. Med viss inverkan av händelserna i Burundi (se "tvillingstaten Burundi") hade det i Rwanda bildats ett informellt nätverk som kallats hutumakt. I nätverket ingick MRND- och CDR-medlemmar samt partimedlemmar eller f.d parimedlemmar från PSD, MDR och PL(!) som börjat sympatisera med hutuextremisterna. (Prunier s. 188)
Arusha-avtalets genomförande blev ett fiasko. Det saknades goodwill och Habyarimana fortsatte sätta sig på tvären. Och för att ytterligare försvåra saker och ting gjorde PSD-, MDR- och PL-medlemmar ur hutumaktsalliansen anspråk på platser i regeringen som skulle tillhöra deras respektive parti (Prunier s. 204).
Den 6 april sköts Habyarimanas jetplan ner klockan 20.30.
Det är ännu inte klarlagt vem som gav order om att mörda presidenten. Det är dock mycket troligt att personen eller personerna i fråga kom från akazu. Männen runt Habyarimana, som senare otvivelaktigt var med om att leda folkmordet, hade allt att förlora på Arusha-avtalets genomförande. De riskerade sin ställning, sin makt, sina inkomster och de riskerade också att ställas inför rätta för begångna brott. (Prunier s. 222-223) Överhuvudtaget går det att karakterisera folkmordet som någonting en pressad elit iscensatte för att bevara sina privilegier.
Presidentens död blev startskottet till folkmordet. Presidentgardet (också utbildat av fransmännen) och Interahamve gav sig in i Kigali och mördade i första hand de oppositionspolitiker som fanns med på de dödslistor (McCullum s. 46) som florerat de föregående månaderna. (Prunier s. 230-231)
Den 9 april bildades en provisorisk regering som kontrollerades av hutumaktsalliansen. Regeringen hävdade att den försökte stävja våldsamheterna, men i själva verkat kontrollerade de dem och beordrade borgmästare i Rwandas alla prefekturer att organisera massmördandet på lokal nivå. (Prunier s. 233)
Hur gick massmördandet till? I städer och på landsvägarna satte Interahamve och presidentgardet upp hundratals vägspärrar. Folk som passerade vägspärrarna var tvungna att uppvisa pass. Om folk låtsades ha tappat bort passet, eller om passet var märkt "tutsi" mördades man. På landsbygden var det allmänt känt vilka som var hutuer och tutsier, så där underlättades arbetet. Interahamve, presidentgardet, den reguljära armén och civilbefolkningen deltog alla i folkmordet. Det är naturligtvis svårt att veta hur många som var delaktiga i folkmordet, men 80-100.000 rwandiska hutuer kan ha mördad någon med egna händer (Prunier).
Större delen av folkmordet i Rwanda genomfördes med panga, ett slags machete som används i jordbruket. Utomlands såg vissa personer detta faktum som en intäkt på att folkmordet i själva verket inte var någonting annat än ett primitivt stamkrig. Den teorin faller om man betraktar det faktum att Chillington Company, östafrikas största pangaproducent, sålde mer pangas i februari 1994 än de gjorde hela året 1993 (Prunier s.243). Enligt vittnesrapporter togs dessa och andra vapen fram från gömda lagerlokaler (McCullum s. 44). De som ansvarade för folkmordet ville att civilbefolkningen skulle delta, förmodligen för att man skulle uppnå någon slags enighet genom kollektiv skuld. Men man ville inte se befolkningen fullproppad med "riktiga" vapen. Pangan blev lösningen.
RPF hade startat en ny offensiv den 8:e april. Ca 100 dagar senare, i det som kallats hundradagarskriget, hade den provisoriska regeringens styrkor besegrats. Då hade 800.000 tutsier och upp till 30.000 regimkritiska hutuer mördats (Prunier s. 265).
1. Den rwandiska ideologin. Visst är det sant att
Rwandaoligarkin fram till 1959 till överväldigande del
utgjordes av tutsier. Men man får inte glömma bort
att en majoritet av tutsierna delade samma livsvillkor som hutuerna.
I mitten av 50-talet genomfördes en inkomstundersökning
av 1201 familjer (914 hutu, 287 tutsi) (Prunier s. 50). Den visade
att i genomsnitt var tutsifamiljerna enbart 5% rikare än
hutufamiljerna. Eftersom en majoritet av tutsierna levde precis
som hutuerna med allt vad det innebar av förtryck och fattigdom
borde det ha varit möjligt att bilda en politisk allians
över den etniska gränsen. Men 1959 var Rwanda redan
förgiftat av etniskt tänkande. Det fanns ett mindervärdeskomplex
hos hutuerna (Keane s. 13), medan många tutsier - de må
ha varit fattigare och hjälplösare än sina hutuiska
grannar - hade börjat ta till sig den ideologi som sa att
de var överlägsna hutuerna.
Från och med kolonisatörernas ankomst till Rwanda till
folkmordets dagar finns det en röd tråd i den officiella
statsideologin. Under loppet av drygt femtio år skapades
två rivaliserande stammar av två grupper som delade
mer än tillräckligt för att tillsammans kunna utgöra
ETT folk. Att hutuer och tutsier verkligen skulle kunna vara ETT
folk, givet andra politiska förhållanden, bevisas av
de Rwandiska flyktingar som utvandrade till Zaire före rasförbittringen,
d v s före de våldsamma utbrotten 1959 och framåt.
De ser sig själva i första hand som rwandier, inte som
hutu eller tutsi (Newbury s. 11). Kolonisatörerna förde
rastänkandet till Rwanda, och dessvärre lyckades inte
rwandierna att göra sig fri från det. En förtryckande
tutsielit byttes ut mot en förtryckande hutuelit. De fortfarande
lika fattiga och maktlösa (och också, i de flesta fall,
illitterata) hutubönderna duperades att tro allt var väl
så länge deras regering förblev en huturegering.
Den rwandiska ideologin fick folk att känna lojalitet till
sin folkgrupp.
2. Många gamla myter från kolonisationens dagar levde kvar i rwandernas tankevärld och påverkade deras handlande. När man under det pågående folkmord valde att kasta ett stort antal av tutsiliken i en flod som flöt nordöst var det en slags sjuk politisk markering. Vanförställningen att tutsierna hade sitt ursprung i Egypten omfattades av delar av båda folkgrupperna, och med flodens hjälp tänkte man skicka tillbaka dem dit. Ett annat exempel: när fransmännen återvände till Rwanda strax innan krigets slut för att upprätta en "humanitär zon" (ett ingripande som inte helt förvånande enbart hjälpte den folkmördande provisoriska regeringen i Kigali), hälsades de som hjältar. Radiostationen RTLMC uppmanade hutuflickorna "att tvätta sig och sätta på sig finklänning för att välkomna våra allierade. Alla tutsiflickor är döda så nu har ni er chans" (Prunier s. 292). Förutom att vara ett ångerlöst erkännande av folkmordet, tyder uttalandet på en låg självkänsla. Man kan fråga sig om inte kolonisatörernas negativa bild av hutuernas utseende överlevt i hutuernas självbild. (resonemang om ideologins betydelse, Prunier s. 35-40)
3. Den yttre fienden. RPF spelade en stor roll i att hårdna attityden i Rwanda. RPF förordade inte etnisk dominans och kunde räkna ett antal hutuer i sina led, men till överväldigande del var dess medlemmar tutsier. I Rwanda sågs RPF, även bland liberalare politiker utanför Hutumaktkretsar, som en rörelse som ville återinföra tutsiiskt feodalvälde och trycka ner hutuerna tillbaks ner i smutsen. Även om de otaliga oppositionspartierna var motståndare till regimen, precis som RPF, var det en politisk belastning för ett rwandiskt parti att framstå som RPF-vänlig. Den yttre fienden, som i propagandan demonviserades till oigenkännlighet, var ett kort som regimen kunde spela på för att uppbåda hutuernas lojalitet. (Prunier s. 150-158)
Tvillingstaten Burundi. Burundi och Rwanda är två länder som är förbluffande lika. Samma folksammansättning och samma historia fram till 1959 då de gick skilda vägar. I Burundi lyckades nämligen tutsieliten sitta kvar eftersom tutsierna hade ett starkt grepp om militärmakten (Keane s. 19).
I Rwanda heter årtalen för de blodiga händelserna: 1959, 1963-64, 1973 och 1994. I Burundi heter de 1965, 1969, 1972, 1988 och 1991 (Cervenka s. 15-17). Massakrer och blodbad i de båda länderna har samverkat och påverkat varandra. Det var exempelvis oroligheterna i Rwanda 1959-1964 som fick Burundiska tutsiextremister att utrota hela den hutuiska intellektuella klassen i landet 1972 (Prunier s. 198). I våldsamheterna i Burundi det året mördades 100.000-150.000 hutuer (Cervenka s.16). Det är en siffra så hög att om man skulle räkna bort 1994 års folkmord i Rwanda, skulle tutsierna allt som allt faktiskt ha mer blod på händerna än hutuerna. Blodbadet 1972 i Burundi inspirerade i sin tur president Kayibanda att iscensätta förföljelser mot tutsierna 1973 i tron att det hela skulle stärka hans makt (Prunier s. 198).
1988 försökte Burundis president Pierre Buyoya att demokratisera och eliminera diskrimineringen i landet. Det fick Habayiriama att känna sig otidsenlig och kan ha bidragit till att han inledde den s.k demokratiseringsprocessen i Rwanda (men mycket motvilligt, som sagt). (Prunier s. 198)
Det som utspelade sig i Burundi 1993 gav stora åtverkningar i Rwanda. I ett demokratiskt val fick Burundi sin förste hutuiska president. President Melchior Ndadaye motarbetade etnisk diskriminering, och kanske skulle han kunnat ha lett hutuer och tutsier till försoning. Istället mördades han av tutsiextremister 21 Oktober 1993. Mordet följdes av kraftiga våldsamheter. Hutuiska politiker uppmanade hutuerna att ta ut hämnd direkt på tutsiska bönder. 50.000 människor dödades i stridigheterna. Ca 60% var tutsier och 40% hutuer (Prunier s. 199). 300.000 hutuer flydde landet (Prunier s.199). De flesta av dem sökte skydd i Rwanda. Många av dem var fyllda av hämndbegär. De burundiska flyktingarna var mer villiga att delta i massakrerna än de lokala hutuerna, och deras särskilda sadistiska grymheter i förföljelsen är omvittnad. På så sätt kan man säga att de utgjorde en alldeles egen faktor i folkmordstragedin. (Keane s. 19)
Det som utspelades i Burundi flyttade Rwanda flera steg mot folkmordet. Ledande politiker och intellektuella som tidigare motsagt sig folkmord, flyttades närmare hutumaktalliansen. Extremister som tidigare förespråkat folkmord blev än mer övertygade, och i propagandan kunde man framställa det i ny dager: Det hela handlade om att döda för att själv inte bli dödad. Över gränserna vällde det in hutuer i tusental som alla kunde berätta om tutsiernas grymheter. Under de nya förhållandena kunde propagandan vinna gehör i bredare lager. (Prunier s. 201-204)
4. Den Malthusiska faktorn. Rwanda var ett litet land med mycket stor befolkning och kanske världens högsta födelsetal där den genomsnittliga kvinnan födde närapå nio barn under sin livstid (McCullum). Mellan 1934 till 1989 steg befolkningen från 1.595.000 till 7.128.000 och befolkningstätheten ökade från 85 människor per hundrade kvadratmeter odlingsbar mark till 380 (Prunier s. 4).
Det finns historiker som hävdar att nazistregimen skulle varit otänkbar utan världsdepressionen, och det går inte att förneka att den ekonomiska krisen i Rwanda bidrog till det hemska som kom att hända. Det var först efter krisen som eliten i Rwanda började förbereda sig för mord.
Bland folk fanns det en känsla, som inte var tagen från luften, att det fanns för mycket folk. Den känslan, tillsammans med vanligt personligt vinstintresse, (någon måste ju få de mördade människornas ägodelar!) bidrog till det nitiska utförandet av folkmordet. (resonemang om malthusiska faktorn, Prunier s. 3-4, 248)
5. Mäktiga vänner. Rwanda var ändå fram till (och en bit in i) folkmordet ett land som var omtyckt av västvärlden. 80% av befolkningen var kristna, vilket räckte för att den kristdemokratiska rörelsen i nordeuropa skulle ha ett gott öga åt landet och regimen. Kayibanda och Habyarimana var pålitliga anti-kommunister i kalla- krigetsammanhang, och landet hyste aldrig något agg mot den vite mannen efter självständigheten. Tvärtom! Belgarna sågs som hjältar för att de backat upp hutuerna i 1959 års revolution. Dessutom talade rwandierna franska, eller åtminstone landets elit, vilket räckte för att Frankrike skulle ge landet stort stöd. På 90-talet kände huturegimen och hutumaktsanhängarna att de hade Frankrikes stöd vad som än hände. Dessvärre hade de i stort sett rätt. Om de hade haft skäl att tro att de riskerade att förlora sina vänner, skulle de förmodligen tänkt till en extra gång innan de planerade och iscensatte folkmordet. (resonemang om regimenbs mäktiga vänner, Peterson s. 280-283)
6. Det auktoritära styret. Rwanda har en lång tradition av auktoritärt styre. En rwandier identifierar sig inte enbart med sin familj utan också med sin klan. I det rwandiska samhället fanns det en kollektiv identifikation, som tenderade att få folk att lyda dekret ovanifrån, vare sig de kom från klanen, kyrkan eller staten. Man kan förenklat säga att det 1994 i Rwanda rådde en lydkultur. Så när den provisoriska regeringen i Kigali skickade ut sina order om att starta mördandet till prefekturer ute i landet, löd alla utom en (som råkade vara den enda tutsiska borgmästaren), även om det var många av dem som inte deltog med själ och hjärta i uppgiften.
I andra delar av Afrika (exempelvis Sudan) har extrema våldsamheter blossat upp tillföljd av en stat som fallit sönder till obefintlighet. I Rwanda var situationen det motsatta. Det fanns för mycket stat (något som Rwanda för övrigt delar med andra länder där folk eller grupper blivit utraderade). Det var den stora, auktoritära och effektiva staten som garanterade att folkmordet kunde genomföras. Det var också den stora staten som stod för åren av hjärntvättning, vilket för oss till propagandan. (Prunier s. 238, 244-245)
7. Propagandans grepp över Rwanda var hårt. Det är inte felaktigt att tala om en hjärntvättning som pågick i tiotals ord. Redan 1960, när Rwanda blev attackerad av den tutsiska gerillan kallades angriparna för kackerlackor (Prunier s. 54)(vilket får en att tänka på judarnas situation i 30-talets Tyskland). Samma sak kallades RPF under hela kriget, och i propagandan gjordes det sällan eller aldrig någon distinktion mellan RPF och de rwandiska tutsierna. De var båda kackerlackor, del av samma konspiration som syftade till att omkullkasta Rwandas "demokratiska huturegering."
Madame Habayirama, presidentens fru, var med och grundade RTMLC. Mediasituationen förändrades något och var något märklig. Det fanns en statsägd Tv-kanal och en statsägd radiokanal. Båda var kanaler för regeringens chauvinistiska propaganda. Dessutom fanns nu RTLMC, den enda "fria" radiokanalen som staten tolererade. (Prunier s. 133) Den sände ut extremchauvinistisk propaganda och kritiserade regeringen för att vara för vek mot RPF och tutsierna. RTLMC profilerade sig som en ungdomlig kanal (mycket musik, vardagligt tal) och t o m många RPF-soldater föredrog att lyssna på kanalen framför RPFs egen radiokanal, som helt klart var mer politiskt korrekt, men något tråkig i jämförelse. (Prunier s. 189)
RTLMC sände ofta ut de s.k "de tio hutu-budorden" där det åttonde budordet löd: "hutuer skall inte längre visa någon barmhärtighet mot tutsier" (McCullum s. 159). När folkmordet utbröt skrek RTLMC dagarna i ända efter mer blod: "Graven är bara halvfull. Vem ska hjälpa oss att fylla den?" (Keane s.6).
8. Rwanda är ett land med mycket lågutbildad befolkning och har långt ifrån blivit av med analfabetismen (i sig två bidragande orsaker till den blinda lydnaden). 60% av befolkningen tros vara analfabeter (Prunier s. 133). Under sådana förhållanden är det inte konstigt att propagandan får ett stort genomslag. Folk svalde orimliga beskyllningar med hull och hår. Ett exempel: RPTLMC beskrev tutsierna i RPF som djävlar. Många hutuer trodde verkligen att RPF-soldaterna hade svans och horn, och blev mycket förbluffade när de fick se att så inte var fallet.
Källor
"Tragedin Rwanda-Burundi" Zdenek Cervenka, Utrikespolitiska institutet 1994
"We wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families" Philip Gourevitch, Picador 1999
"Season of blood" Fergal Keane, Penguin books 1996
"Änglarna svek oss" Hugh McCullum, Libris 1996
"The cohesion of oppression" Catherine Newbury, Columbia university press 1988
"Me against my brother" Scott Peterson, Routledge 2000
"History of a genocide" Gérard Prunier, Hurst & Company 1995
* * * * * * SLUT * * * * * *
