 Det börjar med gitarr. Gitarristen spelar ett inte alls originellt riff. Riffet skulle kunna vara, och är säkert också, stulet från vilket låt som helst med Sex Pistols. Det intressanta är hur det låter, ljudet av gitarren tar över dig helt och det enda du märker är hur du har slutat andas. I bakgrunden hör du några syntljud när plötsligt någon börjar sjunga. I am the edge defender, they let me out in the summer I think I was in a coma, I didn´t know what to do Du har börjat andas igen. Andningen blir allt häftigare, pulsen börjar slå snabbare och passerar tvåhundra när refrängen plötsligt kommer. Go out, go out, I watch myself hang on, looking for the bugman Du börjar svettas, allting börjar klia och i bröstet känner du någonting du inte riktigt kan placera. Svetten rinner och du börjar känna dig väldigt obekväm. Nästa vers börjar och slutar. Nästa refräng börjar och slutar. Allting börjar skaka, musiken trasas ihop till en massa brus. Det påminner om när du har radion på högsta volym utan att ha ställt in rätt frekvens. Det börjar tjuta i öronen när plötsligt en synt som låter som en pitchad motorsåg kommer in och tar över, massakrerar det som återstår av låten. Allting mynnar ut i oljud, ett vackert oljud du aldrig har hört förut. Allting har gått sönder. Äntligen kan du placera den där känslan du haft i bröstet under hela låten, det är ilska. Ren energi, du vill slå sönder saker, förstöra. Du vill, precis som de där små Aphex Twin-dvärgarna i "Come to Daddy"-videon, ta ett järnrör och bara mangla. Inte någonting speciellt, utan allting du ser. Du har blivit primitiv. Gitarren, som inte helt har gett upp trots att den har slagits sönder och samman, bryter sig in igen. Plötsligt är det Jon Spencer på syra som kommer ut ur högtalarna. Det varar dock inte länge, snart är (o)ordningen återställd och sångaren kommer tillbaks, till en början utan ord men snart börjar du utskilja något. Space is the place Dessa ord upprepas likt ett mantra och det dunkar i tinningarna. Du är ute i rymden, du är Big Bang. En siren bryter sig in och plötsligt är låten slut. Du är tillbaks på jorden, du har gjort dig av med all din energi och alldeles andfådd ser du dig omkring i rummet, allting är en enda röra. Lampan ligger sönderslagen. Du behöver sortera din skivsamling igen. Någon minut senare, din puls har gått ner till sextio igen och du öppnar försiktigt ögonen. Rummet är helt, ingenting är sönderslaget. Det här är bara andra låten av tretton på skivan men det struntar du i, du struntar i resten av skivan, du struntar i allt annat. Du vill ju bara höra låten igen, du hoppar tillbaka till början av låten och plötsligt är allting i en enda röra igen. Blurs "Bugman" är årets bästa låt. Hittills. 
Gästbok |