 Are you going to drop the bomb or not?... Dekorerad skolmatsal, förväntansfullt fnitter, rosa läppstift, "Step back in time" med Kylie Minouge och så alla tryckares tryckare, "Forever Young". Rotade lite förstrött i kassettlådan på "Små Smulor", hittade ett litet vitt band för en krona. "Super Sound" överstryket med spritpenna: A L P H A V I L L E. Visst, tänker jag. Mer nostalgi åt folket. Så finner jag mig promenerande till detta manifest över det glada åttiotalet. "Neon on my naked skin, passing silhouettes Of strange illuminated mannequins Shall I stay here at the zoo Or should I go and change my point of view For other ugly scenes" Ett par veckor senare får jag reda på att de ska till Stockholm. Hit och ge min generation en möjlighet att leka mellanstadiedisco igen. När mannen i biljettkassan särskilt framhöll hur många biljetter han sålt till konserten (i ett desperat försök, antar jag, att få mig att känna mig mindre generad...) undrade jag stilla vilka dessa många människor var. Lite förvånad blev jag över den unga-synthare-majoriteten som häskade i publiken. Flanellskjortorna och jeansvästarna kändes på något vis mer adekvata. Det rådde en underlig stämning i foajén på Allhuset i Frescati. I högtalarna spelades Cures "Let's go to bed" medan vi försökte urskilja vilka som var där i nostalgiskt syfte... Så kom de då tillslut. In på scen kliver en gammal, lönnfet Marion Gold och viskar: "I'm your best friend, a dream", och sedan försvann tiden. Det är som sekunden i luften över ett hinder på en hopptävling, som ögonblicket då bowlingklotet släpper taget om fingrarna, stunder i total dimma. Inga perifera tankar rymms, ingen påträngande obejktivitet som stör. Att hålla sig upprätt i en vinglande, studsande, skrikande publik. Att ta in varje ton och njuta av den regression jag genomgår i discoljuset, syntljuden och röken. Vänligt och professionellt ger dem oss vad vi vill ha, där är "Summer in Berlin", "Sounds like a melody" och en "The Jet Set" som får oss att välta. "If she's a liar, I'm her lover If she's a priestess, I'm her cover If she's a lady, I'm her man If she's a man, I'll do what I can" In emellan en och annan okänd eurotechnowannabe så vi kan hämta andan och efter ungefär en och en halv timme börjar slutligen ett komp som får alla övergivna syntpojkar att slita upp mobilen, slå den älskades nummer och hålla upp luren mot scenen. "Let's dance in style let's dance for a while..." Jag står i en sfär av minnen och Marion låter oss sjunga: "Forever young, I want to be forever young..." Och jag tror sällan jag menat något så mycket som den raden den dagen. Det var ju just det det handlade om. Att han, trots bristande omfång och falnad berömmelse, att jag, trots livets stegrande komplexitet, vill vara evigt unga. Som det enda viktiga. "And the music's played by the madmen..." alice-linnea [ Vet inte vad mina maxisinglar med "Forever Young", "Big In Japan" och "Sounds Like A Melody" tog vägen men jag saknar dom, jag saknar "Seeds", "The Nelson Highrise" och den sorgsna "Welcome To The Sun". ] "come to the summer welcome to the sun come to the summer welcome to the sun...." Christian. |