|
20/3 - 1999 Archie Shepp sitter framför ett halvt nermonterat piano och går igenom några notblad. Med cigarett i mun och svetten i pannan ser han så stenhård ut som bara någon som inte har tid att posera kan göra. Det lilla rummet där han sitter är inte på något vis en fotostudio, det är en arbetsplats. Shepp sitter med ryggen vänd mot ett fönster som inte vetter någonstans, till vänster om sig har han en bokhylla med alldeles för många skivor, böcker, affischer och en massa skrynkliga papper. På sin vänstra sida har han en kaffekopp, ett par flaskor öl och en plansch föreställande de två svarta atleter som tog guld och brons vid Mexico-OS 1968 och manifesterade sitt stöd för Black Power genom att stolt sträcka upp en svart näve i luften då "Star Spangled Banner" spelades. Längst fram i bilden blänker saxofonen. Att kameravinkeln lutar betydligt ökar bara på den lätt febriga och avsevärt klaustrofobiska stämningen i fotografiet. Bakom Shepp står titeln skriven, i rött, med sluttande bokstäver, "Attica Blues" |
|
Jag satt på spårvagnen på väg hem den dagen jag hittade skivan, och jag kunde inte sluta titta på den, fingra på den, lukta. Det är det tuffaste skivomslag jag någonsin sett.
1971 skedde ett upplopp i fängelset Attica. Ett fängelse som styrts med järnhand och där fångarnas mänskliga rättigheter sedan länge gömts långt ner i byråkratins pappersarkiv. Men en människa som blir behandlad som ett djur, som får duscha en gång i veckan och serveras kall soppa, blir desperat. En sådan människa slutar vara rädd för sina handlingars konsekvenser. Upprorets dödsoffer sände ut en våg av elektricitet. Ett framförallt svart Amerika i chocktillstånd och en förtvivlan som vändes till ilska. Attica Blues är ljudet av 30 människor i en inspelningsstudio i totalt samförstånd. Ett rop på hjälp från musikens mörkaste vrår, musik som är ursinnig, sorgfull men i sin passion slutligen hoppingivande. 10/4 - 1999 Den här artikeln skulle egentligen handla om hur musik kan ge kraft, tro och hopp. Men det är omöjligt att skriva den artikeln nu. Inte när vi är helt lamslagna av apatins lömska cancer, som verkar ha raderat bort alla tankar om handlande från våra hjärnor. Det finns vissa som säger att musik och politik inte hör ihop. De har inte hört Attica Blues. Ta de depraverade dekadensrockarna i Suede som exempel, youandmeallwewanttobeislazy, "Vi tar ställning genom att inte ta ställning" som något Mod sa för ett tag sedan. Det är en inställning som är väldigt tilltalande, att bara bry sig om sitt liv och ägna sina år att vara ung och vacker. Men om det innebär att jag måste upprätthålla ett förljuget Laissez-faire-ideal tänker inte jag vara med. Då sätter jag hellre på mig min Bonomössa och ser otroligt fånig ut. På sin senaste skiva har Suede en låt som heter "A Crack in the Union Jack". Det får mig att undra hur Brett kommer att se ut med Bonomössa (även om det är Richard Oakes som behöver den, för att dölja sin tragiska frisyr). Kanske har de också hört Archie Shepp. Att NATO bombar sönder ett land som redan var i kris, hur de låter hyreshusen explodera i Pristina, är faktiskt riktigt upprörande. Att de gör det för att ge sig själva och vapenindustrin ett existensberättigande gör det ännu värre. Och att jag inte kan göra något åt det är frustrerande. Men vi ställs inför val varje dag, små ställningstagande för att motarbeta främlingsfientligheten, klasskillnaderna och uppgivenheten. Jag vet att jag är ute på väldigt djupt vatten när jag skriver det här. Jag är ofta pretentiös, men det här är väldigt, väldigt "rock". Men har man börjat något får man avsluta det också. Skicka någon en tanke som räknas. 
| |
|
| |