 |
---Sweet Old World--------- Barbara Lynn. Vad som är speciellt hos henne är lite svårt att förklara. Precis som hos merparten av alla sångerskor från de amerikanska sydstaterna så sjunger hon om relationer, ofta sådana som har gått så långt som till giftermål. Kort sagt så är hon inte så speciellt originell. Det är inte förrän man gräver lite djupare som man inser att hon är lite mer än de flesta andra. Det kan ju inte finnas många soulsångerskor som spelar gitarr själva och det kan bara finnas en som också spelar vänsterhänt gitarr. Det var egentligen inte ens meningen att hon skulle börja sjunga överhuvudtaget. Som tonåring hade hon börjat skriva dikter och också börjat ta pianolektioner. Det gick lite trögt med både diktandet och pianospelandet och det var inte förrän hennes syster lärde henne några ackord på gitarren som alla pusselbitar föll på plats.
Hon tonsatte sina dikter och märkte att texterna smittade av sig på
musiken. Helt plötsligt tog musiken i sig fram alla de där
nyansskillnaderna som hon hade haft så svårt att uttrycka på papper.
Musiken blev poesi. | Tydligast märks det här på "(until then) I´ll suffer" som också är Barbaras största och mest magiska ögonblick. Det är sån där låt som får allt annat att bara stanna. Det är inte längre toner som kommer ut ur högtalarna, det är något mycket större. Något som man blir alldeles varm av. Det är en låt som vänder upp och ner på allting man någonsin känt. Det är en låt som lämnar spår. Djupa spår. Det är en uppgiven berättelse om en relation som, trots att man har gett allt, inte fungerar. En relation som man stannar kvar i trots att den bara orsakar lidande. Man stannar för att man inte har något bättre. Men det är också en låt om hopp. Om att byta lidande mot erfarenhet. En dag så skadar man inte varandra längre och det här är sista chansen att inse det. Sista chansen att inse att man behöver varandra. Och som hon sjunger den. Det hörs i rösten att texten nästan är skrämmande självbiografisk. Det hörs att hon var tvungen och skriva den för att kunna fortsätta. Med en låt av den här kalibern är det klart att alla andra låtar hamnar lite i skymundan. Det tar tid att ta sig förbi "I´ll suffer" men när man väl gjort det så blir man inte besviken. "Take your love and run" har en nästan överdriven Motown-tamburin men den svänger också därefter, "You´ll lose a good thing" är en stolt lillasyster till "I´ll suffer" . Om man bara ger dem tid så är det här också låtar som känns, som man längtar hem till när man sitter på bussen eller i skolan. Efter sin storhetsperiod mellan 68 och 72 så har inte skrivit så mycket på egen hand. Hon har tagit hjälp av olika låtskrivare och resultatet har blivit därefter, ojämnt men med höjdpunkter. Hon har också fallit i fällan som nästan alla gamla soulhjältar gjort. Att göra nyinspelningar av alla sina gamla hits i ett desperat försök att höja kvaliteten på det nya låtmaterialet. Vad hon gör nuförtiden har jag faktiskt ingen som helst aning om men jag läste någonstans att hon fortfarande spelar in skivor och att de säljer i Japan. Det spelar i och för sig ingen större roll vad hon gör nuförtiden - inte så länge jag kan lyssna på hennes gamla skivor. Det är ju genom dem hon lever. Det är ju tack vare dem jag lever. Jonas Markbäck
| | ||