Kalla kårar vilar över [Long Way Blues 1996-1998]. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men på nåt sätt känns hela skivan väldigt mörk. Albumet inleds med ett obegripligt ljudcollage för att sedan övergå i "Or was it just a dream?" där Don Howland kvider över sin hoppande bluesgitarr.
"Did I really kill my wife, or was it just a dream?"
Bassholes sound är så nära en taskig demokassett man kan komma. Avskalat till max med bara trummor, gitarr och sång, ibland bara sång och gitarr. Don Howland låter ibland som Bob Dylan på syra. Titelspåret "Long Way Blues" är en svängig men mörk blues om en pojke som vaknar upp nånstans efter en fest utan att veta var i USA han befinner sig.
"I’m a long, long way from Ohio"
"Cabooseman blues" är en makaber historia, men samtidigt en oerhört skön blues som endast bygger på gitarr och sång. Ekon från riktig rootblues uppblandade med Bob Dylan kan inte bli fel.
"but I could not sew her head back on"
Don Howland är en självutnämnd "art-fag" och är egentligen lärare när han inte spelar med sin vän Bim Thomas i Bassholes. Förra året var enligt honom själv ett rent helvete. Hans mellanstadieklass var galen. Flera elever var kriminella och han hade svårt att sova på nätterna. Allt detta har fått sitt utlopp genom Bassholes, det hörs.
Före det att Bassholes bildades spelade Don Howland med sitt Gibson brothers där även Jon Spencer varit med för länge sen. Skrammel till max var deras varumärke. Bandet lades sedemera ned och Don Howland skapade Bassholes istället. Jag upptäckte dem under Fanclub festivalen 98. Vi gick förbi ett av tälten mitt i natten och därinne stod en ensam kille med en gitarr och det var så intensivt att jag föll direkt. Faktiskt en av de starkaste upplevelserna under den festivalen. När man kom lite närmare såg man även att det satt en rakad kille bakom sångaren och piskade på trummorna.
[Long Way Blues 1996-1998] är liksom deras övriga album ej utgivna i Sverige utan kan endast fås genom import, men de är värda större uppmärksamhet än de fått. Är man lite trött på Jon Spencers finpolerade blues och hans ständiga flirt med dansmusik så kan man ge Bassholes en chans även om de kanske känns lite väl mörka ibland.
"so save all your bullshit, ‘cause I’m the Angel of death"
Det här är modern, skruvad punk-blues från Ohio som är så jävla skitig att du vill tvätta händerna efter att ha lyssnat på den.
