|
Beach Boys - Surf's Up (1971) Don't go near the water Don't you think that's sand What's happened to the water? My water's going bad Beach Boys var i många avseenden en ganska hemsk samling människor. De hade ett geni i Brian Wilson, men hans bröder och pappa ägnade nästan all sin energi på att kväva hans experimentlusta. Man ville absolut inte riskera någon kommersiell framgång på Brians nyskapande.
Efter en lång rad historiska popsinglar som handlade om pojkar,
flickor och att åka till stranden, surfa och vara ung, började
Brians tankar bli större än det snäva popformatet. | På "Pet Sounds" fick Brian utlopp för sina infall och Beach Boys lyckades skapa en skiva som var både en kommersiell framgång och en konstnärlig triumf. Naturligtvis var det dock inte Brians låtar som blev hits och den fantastiska "Hang On To Your Ego" fick byta text till det betydligt tråkigare "I Know There's An Answer". Dessutom tog man med en ganska intetsägande version av "Sloop John B" eftersom bröderna var så rädda att skivan skulle bli ett fiasko att de tog med en klockren hit som lät som det gamla Beach Boys. Efter Pet Sounds blev Brian mer och mer förvirrad, trycket från bröderna var nu utökat till trycket från omvärlden och hans drogintag gjorde inte saken bättre. Han började arbeta på uppföljaren till Pet Sounds men som ni vet slutade det i en personlig katastrof för honom. Producenten Don Was (som också arbetat med Brian Wilson) har en teori om varför det outgivna Smile-albumet är rockhistoriens bästa. Eftersom man aldrig fick höra skivan i sin helhet utan bara små fantastiska fragment, som till exempel singeln "Good Vibrations", kunde man själv sätta ihop skivan till en enhet i fantasin. Smile vore isåfall helt i linje med John Cages teorier om att musiken man inte hör är minst lika vacker som den man hör. Efter varje inkomstmässigt nederlag blev Brians position i gruppen längre och längre bakflyttad. Alla dessa skivor som kom efter "Pet Sounds" - "Smiley Smile", "Wild Honey", "Friends", "Sunflower" - är bättre än sitt rykte, men ger oss bara antydningar om vad vi skulle kunnat få höra. Att Beach Boys valt att marknadsföra sig som ett helylle "American Band" ledde till samma sorts tragik som gjorde Elvis Presleys karriär så misshandlad. Brian fick helt enkelt inte lov att riskera gruppens framgång och image med popsymfonier större än livet. På "Surf's Up" från 1971 har Brian fått utrymme på tre låtar, men hela skivan präglas av gruppens låga sinnesstämning. Första sidan inleds med "Don't Go Near The Water" som börjar som en skrämmande suggestion om vad som hänt med bandet. Raden "My Water's Going Bad" skulle platsa på Primal Screams "Vanishing Point". Men snart så förändras låten och första sidan är ett enda långt comeback-försök med den radioanpassade "Long Promised Road" och den nostalgiska "Disney Girls" (1957) som främsta singelsläpp. Feel the wind burn through my skin the pain the air is killing me For years my limbs stretched to the sky A nest for birds to sit and sing But now my branches suffer and my leaves don't bear the glow they did so long ago ("A Day In The Life Of A Tree") De avslutande tre låtarna är Brians. De är inte bara de tre vackraste låtar Beach Boys någonsin gjort, de är dessutom tre av de mest sorgsna sånger jag hört. Mer än någonsin har Brians textförfattarhjälp lyckats hittat perfekta ord för att beskriva vad han ville åstadkomma. "A Day In The Life Of A Tree" är smärtsamt uppriktig , "'Til I Die" är uppgivet konstaterande att Brian är "A rock on a landslide, rolling over the mountain", en ensam kork flytandes hjälplös på ett stormande hav där vågorna och inte hans vilja bestämmer vart han skall. "Surf's Up" är värd ett helt eget stycke. När Brian fick höra att Beach Boys nästa skiva skulle heta "Surf's Up" efter den gamla låten från Smile-inspelningarna föll han ihop och grät hysteriskt. Han kunde inte förstå hur hans vänner skulle kunna vilja släppa ut den djävulska musik som gjort hans liv till ett levande helvete. Smile gjorde Brian till en skugga av sitt forna jag. Och nu ville de alltså rota fram den musiken igen? "Surf's Up" är renodlad eterisk skönhet. Saker har onekligen förändrats sedan ungdomen. Att Brian ändå väljer att återvända till stranden ger ett romantiskt skimmer som blänker med samma styrka som fyrljusets reflektion på vågorna sent en varm sommarnatt. Brian lyckades aldrig fullborda något mästerverk, det var alldeles för många stormar som gjorde att han aldrig fick veta hur långt ut i havet man kunde komma. Det fanns alltid vågor starkare än honom som drev honom tillbaka till stranden. Men precis som Don Was sade så blir Beach Boys något mycket större för oss som undrar hur det kunde ha låtat. Jag tror att Brian skulle bli ganska nöjd om han hörde det. Att hans musik är som vackrast när vi tar med oss den in i våra drömmar. 
| | ||