 Well if you do you'll know I'm thinking of you and all the miles in between And I'm just calling one last time not to change your mind But just to say I miss you baby, good luck goodbye, Bobby Jean (Bruce Springsteen, 1984) Har sjungit den här sången för länge nu. Det har blivit något mantra som ekar i mitt huvud och gnager och jag känner mig som en Mark Kozelek dränkt i självömkan och ett förljuget vemod. Kärlek gör dig dum. Kärlek gör dig naiv. Kärlek gör dig vacker. Det är så det är och det är så det kommer att förbli. I Springsteens "Bobby Jean" sjunger Bruce om hon som åkte iväg någonstans, hon som försvann men han glömmer inte, ville bara säga jag saknar dig och lycka till men han vet egentligen inte varför för ingenting kommer att förändras. Mark Kozelek i Red House Painters kommer aldrig sluta sjunga om henne, Katie eller Annie eller vad hon nu hette, och ni som hört en Painters skiva vet det och det är ju det ni vill höra. Cures "Apart" om och om igen. Samma intensiva kärlekslängtan som jag själv skrev i en gammal fin pappers-Rubbersoul. Det var länge sedan. Ingenting har förändrats. Det gör aldrig det. Man inbillar sig ibland att man hittat något fint, någon som man vill dela allt med och hör man en ny gullig b-sida med Kent så måste man bara ringa Henne och berätta för Hon ska bara få reda på det först. Det här handlar inte om Red House Painters eller Bruce. Det handlar inte om dig. Naturligtvis handlar det om mig själv. Hur musiken spelar roll då någonting gör ont och hur alla dessa söndagskvällar inte skulle vara så behagliga utan Tindersticks, Nick Drake, Ian Curtis, Painters, Cure. Det finns inga förklaringar, det finns inga ord som känns riktiga då det gäller att beskriva 1998. Att säga att det musikmässigt var ett "skitår" är naturligtvis att ljuga för det har varit som vilket år som helst (som Sebastian skrev). Jag köpte Dylans Desire skiva i år och den slår ut alla dessa skivor som jag handlade 98 och man upptäcker hela tiden nya saker och jag skulle själv helst gjort som Sebastian och sagt att "jag inte tror på listor" för listor bara ljuger och säger ingenting om allt det där som är fantastiskt med musik. Min skojigaste och "viktigaste" stund 1998 var inte Belle & Sebastian. Det var Cornershops Brimful Of Asha som var den bästa låt jag någonsin hört i tre dagar. Sedan hatade jag den men just där mitt i explosionen var Asha det mest oemotståndliga jag någonsin hört. Sedan hamnar den inte ens på topp-tio. Jag tror aldrig att det går att "förstå" musik. Det är precis som ett förhållande som kraschar och "jag fann att människor ändrar sig så enkelt utan skäl..." som Johan Kinde sjöng. Ingenting är finare än det där explosionen vi ständigt tjatar om. Först tomheten. Först ingenting och så Goddag & Adjö med Bob Hund och man är kär igen. Slå hål på meningslösheten, bli lycklig, sluta skriv om "Henne". Fast det där kommer jag inte att hålla ändå. Det vet jag.  i embrace the moment i'm in love with a dream and toy with ideas that burn deep inside me cause a picture is all you are to me a picture is all you'll ever be (från den där Red House Painters skiva med den fina bron på...) |