 |
 David Robert Jones är nog den person som har betytt mest för mig och mitt musikintresse, i alla fall de senaste två åren. I am obsessed. Jag har hållit ett föredrag i svenskan om denne Bowie. Jag har under flera veckor i sträck bara lyssnat på "changesbowie" (samlingsplatta från 1990). Jag är galen. Jag har inte ens hört hela Ziggy-plattan i sin helhet, utan endast valda bitar på samlingar och blandband. Det är egentligen bara två Bowie skivor jag har hört i sin helhet, "Aladdin Sane" (A lad insane. Bowies halvbror Terry, som ledde in David i musikens katakomber, var manodepressiv och schizofren och tog livet av sig framför ett tåg i mitten av 80-talet.) och "Earthling". "Transformer" med Lou Reed (producerad av Bowie och Mick Ronson) är nog den bästa amerikanska plattan (förutom Elliot Smiths "Either/Or") jag äger. Jag slukar allt. Jag skulle kunna ge mitt lillfinger för Melody Maker numret där David sa att han var homosexuell eller nåt. Bowie förde mig in genom outgrundliga vägar in till tidiga Eno ("Here come the warm jets") och annan tidig 70-tals glamrock. Nyligen utökades min skivsamling med "Best of David Bowie 1969/1974". Och jag bara njuter. Njuter. Precis som Fucking Åmål bara måste vara den bästa film förutom Trainspotting som jag någonsin sett, så är David Bowie utan tvekan den person som jag har facinerats mest av under min livstid, som dock bara är blygsamma 15 och ett halvt år. Ok. Kort biografi: Född 1947. Första LP som soloartist "Love you till Tuesday" -67. Första singel med band "Liza Jane" The King Bees. Senaste skiva "Earthling" 1997. (läsartanke: åhhh! Den där biografin var alldeles för kort. Skribentsvar: jo. jag kunde ha gjort den längre. förlåt) 
(Christian säger bara "Drifter",Yvonne och "Fucking Åmål") |
|