 (Onsdag 2 september 1998) På Sticky Fingers i Göteborg har Rocket From The Crypt just gett mig den dos rock'n'roll jag behöver. Svetten har klistrat fast skjortan mot min kropp och det känns som om jag inte druckit vatten på flera dagar. Jag går ner till toaletterna på källarvåningen. På vägen ser jag Henrik Berggren sitta och trycka i ett mörkt hörn. "Jävla miserabla sophög", tänker jag, "måste han vara här och se ledsen ut när The San Francisco Dance Party är i staden?". Jag köpte Broder Daniels senaste till min flickvän, hon tycker om dem. Hon skall få den på fredag och jag hoppas att hon blir glad. Själv har jag aldrig förstått Broder Daniel. De är ju bara för mycket, det går inte att ta på allvar. Och de som säger att de gillar dem gör det för att det är kitsch. Sorg. Skrik. Smink. Stjärnor. Skywalker. Strunt. (Fredag 4 september 1998) Jag förstår inte varför och jag förstår inte hur. Men jag vet att jag inte längre är tillsammans med min flicka. Allt är bara ett jävla helvete och jag vill inte vara med längre. Och plötsligt går jag där, i Fucking Göteborg, som en zombie och det enda jag gör är att lyssna på Broder Daniel och att tycka synd om mig själv. Plötsligt förstår jag allting. Det var ju inte på låtsas. Varenda lilla sekund av den där förbannade presenten gör det möjligt att andas. Jag har spelat "No Time For Us" nio gånger i rad nu. Jag vet inte om det är något jag gör för att jag måste, eller om det bara är sådana idiotier jag hittar på för att det är "häftigt" att berätta om efteråt. Det enda jag vet är att "No Time For Us" är det vackraste jag någonsin hört. (Onsdag 11 november 1998) Jag har inte vågat lyssna på den där skivan sedan allt det där hände. Som det känns just nu vill jag aldrig mer lyssna på Broder Daniel Forever. Årets bästa skiva. Sebastian Suarez-Golborne [ Christian recenserar "Broder Daniel Forever" här. ] |