- It's just like Hamlet said, "To thine own self, be true." - Ah, no, uh, Hamlet didn't say that. - I think that I remember Hamlet accurately. - Well, I remember Mel Gibson accurately, and he didn't say that. That Polonius guy did. Mitt första möte med Clueless minns jag faktiskt inte. Jag kommer inte ens ihåg huruvida det var kärlek vid första ögonkastet eller inte men sedan den där kvällen någon gång för drygt två år sedan har jag sett Chers små tonårsäventyr så oerhört många gånger att jag snart kan varenda scen utantill, droppar små Clueless-citat om situationen kräver det (och det gör den oftare och oftare...) och sist men inte minst så ser jag i stort sett alla mina vänner som små Clueless-stereotyper med allt vad det innebär. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som har drivit mig till denna enorma fanatism av något till synes så simpelt som en kärleksfilm på nittiotre minuter men tilläggas kan ju i alla fall att i min lilla subjektiva plastvärld är en romantisk komedi lika mäktig som Jesus och är den dessutom på en och en halv timme så kan man nog närmast jämställa den med Gud. Och det är givetvis exakt vad jag gjort med Clueless. Okej att jag gillar massor av filmer som ligger väldigt långt ifrån kategorin romantiska komedier men om man bara bortser från det så kan jag verkligen inte förstå varför man någonsin skulle vilja se något annat. Vem vill ha störande karaktärer såsom blodiga actionhjältar, misshandlade mödrar eller Jamie Lee Curtis när man kan få snygga skådisar i form av Alicia Silverstone eller Francoise Dorléac, av kärlek maniskt besatta unga herrar, Jean-Pierre Léaud, eller God´s creation himself; Martin Donovan. Varför se ett drama där flicka blir misshandlad av pojke som slutar med rättegång när man kan se en romantisk komedi där pojken (oftast) blir kär i flickan och som slutar med en kyss överöst av både regn och stråkar. Tillbaka till Clueless: En av de största anledningarna till att Clueless, i min bok, blivit en sådan milstolpe i filmhistorien är nog att den kvinnliga regissören Amy Heckerling (även "Titta han snackar" och "Ett päron till farsa") trodde att hon gjorde en lättsam film som, med en väldig ironi, bevakade den extremt bortskämda och själviska flickan Cher. Så är det givetvis inte. Filmen, som jag ser den, är inte ett dugg ironisk utan egentligen bara ett nedslag i Beverly Hills där en, på måfå, utvald flicka tilldelats ett utseende utom denna värld, ett antal one-liners värda att dö för ("So, the flannel shirt deal. Is that a nod to the crispy Seattle weather, or are you just trying to stay warm in front of the refridgerator?") samt kompisar som, i stort sett allihop, har soloscener mer klassiska än någonsin något från "Borta med vinden". Titta bara på hippie-skataren Travis och hans självmordsförsök vid mitterminbetygsutdelningen eller hans tacktal, i sann Oscarsanda, när han tilldelats flest antal sena ankomster i klassen ("This is so unexpected, I, uh, I didn't even have a speech prepared. Uh, but I would like to say this: Tardiness is not something you can do all on your own. Many, many people contributed to my tardiness. Uh, I'd like to thank my parents for never giving me a ride to school, the L.A. city bus driver for taking a chance on an unknown kid, and, uh, last but not least, the wonderful crew at McDonalds for spending hours making those egg McMuffins, without which I might never be tardy."). Jag tror verkligen att Amys naiva tro på att hon gjorde något så simpelt som en ironisk film är det största skälet till filmens klassikerpotential. Man får liksom inte vara medveten om att man gör något tidlöst medan man gör det, då blir det bara krystat. Se bara på James "en film är inte större än sin budget" Camerons "Titanic", varför spendera miljarder på båtscenerna när det ändå bara är kärlekshistorien som är intressant. Fast det är förstås extremt coolt med tokdyra filmer. Sen höll jag nästan på att glömma allas våran favvo-flicka Alicia Silverstone, utan henne hade filmen inte varit ens hälften av vad den är idag. Hennes utseende till att börja med; ingen kan se så barnsligt bortkommen men samtidigt så sexig ut. Ingen kan, som Alicia, säga "pleeease" och samtidigt ha huvudet sådär gulligt på sned med jättestora bedjande ögon.och sedan hennes röst, hon använder sig av något sorts barnsligt tonfall som man bara inte kan motstå. Skulle förmodligen hata det om jag kände henne och tvingades lyssna till det varje dag, men i små valfria doser (även kallade filmer) går det alldeles utmärkt. Att hon sedan medverkat i två filmer, "Clueless" och "Xtra bagage" (filmusik av Red House Painters!), med färggranna omslag och som båda slutar med kysscener mellan Alicia och pojken i fråga (Paul Rudd som Josh är oslagbar i Clueless) är förstås oemotståndligt. Att hon privat är engagerad i miljöfrågor och inte bryr sig om sin vikt har jag framgångsrikt försökt bortse från, Alicia ÄR Cher. ...det sägs att det kommer en uppföljare snart... 
Viktigt att påpeka att Alicia faktiskt kan spela underbart galen också. Titta på "Svart Oskuld" och se den pilske journalistens svettdroppar när Alicia klär av sig för att duscha och mycket väl vet att mannen gömmer sig i garderoben. Alicia gillar stora lufsande saker som kallas St Bernardshundar och hon finns alltid i mitt hjärta. En snäll flicka trots det där elaka med getingarna i nämnda film. Christian Gästbok |