 Känner att jag har en jobbig period framför mig. Cranberries nya singel "Promises" har just börjat cirkulera och nej, den är inte så kul. Jag tror inte jag kommer känna något behov av att försvara den. Att Dolores O'Riordans post-anorektiska uppenbarelse smälter väl in i den "trollkarlen från oz" möter "det våras för västern"-miljön får mig på något sätt att pusta ut. Jag kommer kunna hålla med dem som sågar det utan att förråda min kärlek. Jag är dock rädd att det inte kommer vara så enkelt. Om någon ens kommer kommentera videon kommer det sätta igång en sågning av allt de nånsing gjort. Och då vill jag inte vara med. Jag satt och fikade för några dagar sedan när introt till "I still do" började. Omisskännligt börjar magen värka och ögonen tåras. De första tonerna får en hel sommars magont att mystiskt återuppstå. Utöver det klappar hjärtat snabbare av en annan känsla. Oron för att aldrig igen kunna lyssna på en skiva så som jag gjorde då. Jag satt där i en gammal fotölj med mitt kaffe helt förlamad av det faktum att jag den här skivan kan jag. Framlänges, uppochner och baklänges. Känner den, som vilken annan kroppsdel som helst. I'm not ready for this Though I thought I would be I can't see the future Though I thought I could see I don't want to leave you Even though I have to I don't want to love you I still do Minns en höst av körtelfeber. MTV underhöll mig med tre videor i mitt flickrum. Det var Take That med en ung, tårögd Mark Owen som i videon finner sin borttappade son bakom en kristallkrona, Kylie Minouge i en alldeles för liten klänning med ett alldeles för rosa läppstift uppbackad av psykedeliska bilder av gröna piller och kakor med texten "eat me". Och så var det Cranberries. Dolores O'Riordan som guldmålad bondbrud, svartvita barn med svartvita gevär och en refräng som gnagde sig in i min feberyra med sin desperation. Att alla inte upplevde det så, det har jag förstått, men instängd i mitt rum utan gränser mellan dag och natt gav hon mig ett hopp om en värld jag längtade ut i. 'Cause if I died tonight Would you hold my hand, oh, Would you understand. And if I lied in spite Would you still be here, no, Would you disappear? Så jag köpte "Zombie" på singel. Lyssnade på "Away" en regnig kväll på Kungsholmen (och det är inget stilistiskt grepp, det regnade verkligen). Det är svårt till och med för mig att förstå vad som var så sensationellt, men jag visste inte då hur gigantisk galaxen av bedövande musik är. Jag hade inte hört Cure och Tori Amos, visste ingenting om Smiths och Suede. På sin höjd visste jag väl vem som arrangerat "Vintern Rasat" och hur Olivia Newton-John led i "Hoplessly Devoted To You". Det här var nåt helt annat. Det kröp under mitt skinn, in i mitt medvetande, ut ur min mun. turn away, turn away from me and I pray, yes I pray for thee another world wrapped up inside another place and I hope and I pray that the pain goes away yes I pray, yes I pray, yes I pray... Fick hela skivan på band av nån tjej i parallellklassen och hela våren levde jag den. Satt med fingret på bandspelarens pausknapp och skrev ner texterna såsom jag hörde dem och så de ville bli hörda. Undrade länge om "Daffodil Lament" var en eller två spår, var tvungen att läsa alla dikter av Yeats jag kom över och trodde varje gång Kärleken talat till mig att det ändrat mitt perspektiv. För hon säger ju så, "all the things you said to me today changed my perspektive in every way". Och då är det ju så det ska vara. Framåt sommaren hade jag råd att köpa "everybody else is doing it so why can't we" och var förlorad igen. Jag hade träffat en vän jag ville tillbringa resten av mitt liv med. Nu visste jag det säkert. Det är den sista sucken av hopplöshet. Desperationen precis innan resignationen. Det är stunderna när man fortfarande kan gråta, när man fortfarande tror att det hjälper att skrika. Ett flämtande hat sprängfyllt av kärlek. Det är en yrvaken, fjortonårig alicelinnea. Kanske blir jag nån gång (hemska tanke) vuxen, skäms över pretentiösa kärleksdikter och finner en styrka i mognaden och framtiden. Än så länge vilar jag tryggt i minnen av naivitet. You're spinning me around My feet are off the ground I dunno know where I stand Do you have to hold my hand "To the faithful departed" är inte alls oumbärlig. "When you're gone" fick vara med på mitt sommarband97 men längre än så sträcker den sig inte. Jag får en tillfällig flashback när Dolores kvider "I try to remain, I'm trying not to go insane" men tror henne bara nästan. Borderlinefallet O'Riordan har nog bättre koll än så. Sjunger man övertygande om Bosnien, krigsbarn och heroin är man nog rätt stadgad i sin vuxenroll. Är man tvungen att göra en hel låt om hur det var att vara 16 och dricka cider med Dr Martens känns det lite tveksamt att börja någonslags hotfull viskning om "I am not more acceptable than then". Efter att ha hört "Promises" känns det som att Bell, Book & Candle kommer få lite upprättelse genom att deras dåliga efterapning tydligen inspirerat orginalet. Men oavsett detta är "Linger" fortfarande en av de texter jag citerat mest, "Put me down" en av de längsta andningspauser jag haft och "Everything I said" det vackraste requiem jag någonsin hört. Det räcker. If you, if you could return Don't let it burn,don't let it fade I'm sure I'm not being rude But it's just your attitude It's tearing me apart It's ruining everything I swore, I swore I would be true And honey so did you So why were you holding her hand Is that the way we stand Were you lying all the time Was it just a game to you? But I m in so deep You know I'm such a fool for you You got me wrapped around your finger Do you have to let it linger? Oh, I thought the world of you I thought nothing could go wrong But I was wrong, I was wrong If you, if you could get by Trying not to lie Things wouldn't be so confused And I wouldn't feel so used But you always really knew I just wanna be with you 
|