|
I'll put on a movie, I'll play something groovy, as a matter of service I'll chuckle when you smile, as a matter of love 'cause you know it's not my style to be giving up now This pain in my side, I've had enough -"Instant Street", dEUS En akustisk gitarr lägger ut ett par melankoliska ackord. En banjo spelar en liten repetitiv melodi innan Tom Barmans brutna engelska börjar berätta en liten historia om dig och mig, om kärlek och om att inte ge upp. Det är mjukt och melodiskt. Det är stiliga stråkar och små försiktiga toner som flyter omkring i rymden. Det är musik som skulle kunna spelas före ett Belle & Sebastian-gig.
Men efter fyra minuter går allting sönder, den där fina gitarristens hud blir helt grön och hans Ben Sherman-skjorta spricker i sömmarna. Och det känns väldigt onödigt, det kunde ju få vara en liten söt popmelodi att somna till. Men efter ett par lyssningar känns inte den något bombastiska avslutningen, med disharmoniska melodier och distgitarrväggar, dum längre. Det tar bara ett tag att inse att det här är ett band som inte gör som man vill att de skall göra.
dEUS är tillbaka.
| Det är verkligen inte lätt att tro att belgisk musik skulle betyda särskilt mycket, men faktum är att två av de artister jag lyssnat mest på de senaste åren kommer från just Belgien. Den ena är Jacques Brel och de andra är dEUS. Historien om broder Jacques har jag velat berätta för dig ganska länge nu, men jag är inte riktigt redo för det än. Däremot har jag inga problem med att skriva om ett avigt popband med så krokiga låtar att de lyckas slingra sig ända in. När bob hund först kom fram fnissades det åt dem, det var "tokroligt" och de sjöng lustiga sånger om gräslök och att ha glömt bort sin första fotboll. Thomas hoppade högst och det var (och det är fortfarande) många som inte begrep någonting. För oss som förstod förändrades våra liv för alltid. När Pavement först kom fram utsågs det till lofi-rockens kungar, de var obotliga slackers som inte kunde ta någonting på allvar. Men för oss som lyssnade på "Here" från Slanted & Enchanted visste vi att det där var fel. dEUS har aldrig gjort det särskilt lätt för sig. Det räckte inte med att bara vara ett popband från Belgien, de var dessutom tvungna att bygga sin musik på skivor som är svåra att få tag på om man bor i, säg, Ronneby. Det var skivor av Tom Waits, Velvet Underground, Captain Beefheart och, vilket jag motvilligt tvingas acceptera, Frank Zappa. Men för oss vars hjärtan slutade slå när de i låten "Via" från debuten Worst Case Scenario citerar Michael Stipes bästa rad från Out of time, "I skipped the part about of love". För oss var det självklart att dEUS inte är ett olyssningsbart art rock band som inte vågar prata om det som är viktigt. dEUS har modet att stå emot frestelsen att hoppa över delen om kärlek. Känslan av att gå längs Avenyn en fredagsnatt med dEUS i öronen är väldigt märklig. Medan hockeyramsor från goa grabbar ljuder i natten så stänger jag dem ute med hjälp av min walkman. Det är rökig jazzklubbskänsla i "W.C.S"., en slags Nick Drakelik skörhet i "Right as rain", kicken av att öka tempot när Klaas Janzoons frenetiska violinspelande kommer in i "Via". Det är bilder från de två söta älskarna i som ligger och pussas i badkaret i Hotelloungevideon. "You move me, You move me round and round I guess...". Det är "Fell off the floor, Man" där Jon Spencers "2kindsa Love" försöker överrösta Stone Roses "Fool's Gold" i ett trångt omklädningsrum. Efter ett tag tröttnar de på att bråka och går ut på centercourten och spelar disco. Och sedan kommer Tom Waits-orgien "Theme From Turnpike". Och de svarta stråkarna i "Gimme The Heat". Och den lågmälda b-sidan till "Instant Street", "There". "There is beauty here"... Jag är inte särskilt snäll mot dig va? Här står jag och gör skriver värsta Piff & Puff-på-julafton-artikeln...jag pratar liksom lite för snabbt och jag säger en massa saker som du antagligen inte förstår, inte än i alla fall. Jag kan hävda att förvirrande musik ger förvirrande artiklar. Men okej, jag kan lugna ner mig, jag kan berätta om "Little Arithmetics". Hold me now, I'm hoping that you can explain Little Arithmetics Got me down, they're fooling me again and again Little Arithmetics... Got me down För en stackars matematiker som mig har jag haft väldigt lätt till att relatera till den där refrängen, även om jag nu inte har någon koll på vad Tom Barman egentligen vill säga. Så länge han slår in sina förvirrade små rader i det finaste pop-presentpapperet så är jag nöjd. Det är Little Arithmetics som jag använder oftast för att övertala folk om dEUS förträfflighet. Det är ju klart ingen kan stå emot en melodi som "Evan Dando" skulle kunna lägga som glasyr på sina tårtor. Det är klart ingen kan stå emot de lätt studsande trummorna och de sorgsna gitarrerna. Alla behöver vi ju hjälp med några av våra läxor. Speciellt de som handlar om att inte hoppa över delen om kärlek. 
dEUS nya singel heter "Instant Street" och är det första smakprovet från skivan The Ideal Crash som kommer om två veckor. De har tidigare släppt skivorna Worst Case Scenario och In a bar, under the sea, samt My Sister=My Clock som man bara gick att beställa via postorder. Den 21/4 och den 23/4 kan du se du se dEUS i Stockholm respektive Malmö. Om ni ser till att köpa CD1-singeln istället för som jag av misstag köpa CD2 så misstänker jag att ni kommer att få en version där hulkengitarristen håller sig lugn. En "radio edit" av en låt är nästan alltid att föredra i dessa tider där CD-formatet fått poplåtlängder på över 5 minuter att anses vara normala. Ett tydligt exempel på detta är Hurricane #1:s singel "Only The Strongest Will Survive" som var rätt trevlig i sitt korta format - och urtråkig i niominutersversionen. Kanske något att diskutera?
| | ||