|
Sedan var det en video och Robert Smith med hur mycket hår som helst låg i en säng och drömde vansinniga drömmar om att "the spiderman" skulle komma och hämta honom och det var hur otäckt underbart som helst.
Det var 1989 och jag hade ju ingen cd-spelare men så småningom hade jag det och jag köpte
skivan på cd och fick två fantastiska extralåtar "The Last Dance" och "Homesick" och det blev
sommar och jag åkte upp till min Mormor i Ångermanland och blev sjuk andra dagen eller så
och det inspelade bandet gick oavbrutet i min Morfars bandspelare. | Jag hade feber, drömde drömmar om Sisters Of Mercys Andrew Eldritch och Robert Smith och det var spindlar, en söt flicka med långt ljust hår och bruna ögon och jag begrep ingenting. Så småningom försvann febern och jag blev piggare men ingen skiva har någonsin så bokstavligen etsat sig fast i mitt medvetande som "Disintergration". "Plainsong" är nog den bästa inledningen på någon skiva någonsin och som vanligt tar det en herrans tid innan den hårfagre mannen börjar sjunga. "Pictures Of You" och en video i full snöstorm och Robert sjunger om någon som han numera bara har bilder på och det den sexsträngade basen mullrar och man blir lite tårögd och smått patetisk men det blir man ju av musik man älskar. Idag går det inte en vecka utan att jag lyssnar på "Disintergration". På söndagskvällarna brukar den ramla in i cd-spelare och framförallt är det trion "Prayers For Rain","The Same Deep Water As You" och "Disintergration" som går på rotation. Det finns andra skivor. Det finns en jäkla massa andra skivor. "The Stoneroses", "Hatfull Of Hollow", "Moderna Tider", "Kent","Violator","Behaviour","If I Should Fall From Grace With God". Det är också skivor som berört, förändrat, etsat sig fast. Gjort avtryck från en svunnen ungdom och minnen från någon misslyckad skoldans dyker upp, någon unken vinfylla vid någon strand finns där igen precis samtidigt som Ian Brown inleder andra versen i "Waterfall" och man ryser,minns, blir lika glad som nostalgiskt ledsen. Folk ljuger. Dom säger att bla,bla,bla "London Calling" förändrade mitt liv, "There´s A Riot Goin´on" fick mig att se ljuset. Inga skivor ger sådana intryck som de skivor man lyssnade på då man var ung. Det finns en låt om kärlek, en av Roberts mest raka kärlekshyllningar. "Lovesong" heter den. Skulle jag idag 1998 se samma tjej som gjorde mitt liv lika underbart som hopplöst 1989 skulle jag bara tänka på "Lovesong" och höra Robert sjunga "I Will Always Love You" om och om igen. Jag tror inte ens jag hade pratat med henne, det hade ju inte spelat någon större roll. Men jag hade hört låten upprepas i all oändlighet. Dom som säger att musik inte betyder någongång ljuger. Musik betyder mycket mer än allt. 
| |