|
Ebba Grön - Live Innan igår hade jag aldrig lyssnat speciellt mycket på Ebba Grön. Nu är det svårt att sluta. Jag har 20 dagar kvar till lumpen börjar. Nåt helt nytt. Det känns som livet börjar på allvar nu, efter 10 månader där så kommer jag aldrig riktigt gå tillbaka till det liv som jag levat de senaste 19 åren. Det fungerar inte längre att gömma sig nånstans - livet känns som det kommer emot mig med hastigheten hos X2000. Dags att börja tänka och leva - på riktigt. Hittade Ebbas live-skiva på biblan. Första riktiga punkskivan jag har hört - drog nog en rejäl vinstlott för så här mycket känns det nästan aldrig i magen. "Ung & kåt" och "Alla visa män" som en slägga av alla djuriska drifter toppad med lite finess slår lika hårt som PSBs "I don´t know what you want but I can´t give it anymore" borde ha gjort. Vid spår 5, "Staten och kapitalet" springer jag och hoppar omkring i hela huset - kan inte stå still. Texterna, trummorna, gitarren och Thåströms röst spränger nästan högtalaren - adrenalin pumpas rakt in i hjärtat, handsvetten tränger fram. Volymen gör mig halvt döv. Medan musiken hoppar över hjärnan och siktar mot maggropen så stannar texterna kvar där - länge. Thåströms halvt skrikande röst lyfter upp orden som vem som helst kan fatta. Skivan vitaliserar hela tankeverksamheten som Clashs "London Calling". Vad ska du göra med ditt liv ? Sitta framför tvn och dö inombords eller ta dig samman och göra något ? Hur skarre bli med din framtid då? Hur skarre bli om några år? Ska du sjunka in i en fåtölj? Va ska du bli?? Gåupptilljobbetjobbajobbaätalunch, samma sak händer i morgon. En av de bästa sakerna med musik, tycker jag, är hur den kan inspirera mig att göra saker. Att tänka. Att göra något. Vadsomhelst. Den fungerar som den startande gnistan som slår ett litet hål på tristessen och den ständigt smygande apatin. Slår på nummer fem en gång till, "Staten och kapitalet" är det absolut råaste och mest upplyftande jag har hört. Ein, zwei, drei, vier och sedan är det bara gitarrer och trummor som krossas och krockar mot Thåströms röst som tar i så man kan se halsens skinn spänna sig av blodet som pumpar i venerna. Helt jävla enastående men samtidigt obekvämt och jobbigt som knäckebrödssmulor i sängen. Allt som allt, 56 minuter ren jävla kärlek och vilja invirad i taggtråd och något som borde vara obligatoriskt för varje svensk ungdom. Jobbaåkatrickhemåsättasejåglo. De e inget liv, de e slaveri. 
Gästbok |