[Groovus Maximus]
Bandet slog igenom med en partyrökare som hette "All lips ’n hips" och strax därpå släppte de plattan [Funk ’o metal carpet ride]. Detta är en svensk rockklassiker som självaste knarkarna i Black Crowes skulle spräckt sina tajta skinnbrallor för. Albumet gavs ut i två versioner, en svensk och en för Amerika. De är ganska lika så när som på ett par spår. Den svenska versionen är dock väldigt svår att få tag på nuförtiden. Dessa skivor gick varma på mina och Filans fester i vår gröna ungdom och vi har många goda minnen till dem. Ibland kan vi inte låta bli att ta fram dem när andan är den rätta. Att riva av ett luftgitarrsolo till dessa låtar är en upplevelse… Electric Boys utvecklades från första skivan till andra plattan [Groovus Maximus]. De började låta mer som pårökta sjuttiotalsrockare och mindre indien-flygandematta-inspirerade. Mindre sitarer och mera poprefränger som samsades med feta gitar-riff. Första singeln från [Groovus Maximus] (jag älskar titeln) hette "Mary in the mystery world" och var starkt Beatlesinfluerad liksom ett par andra spår på plattan. Skivan är fylld till bredden med feta och läckra grooves och "Fire in the house" och "When love explodes" är EB när de var som bäst. Jag kommer ihåg en spelning de gjorde på Ritz i Örebro. Det var nog det första riktiga klubbgig jag bevittnade nånsin. Och det är nog det som sitter kvar bäst av alla i mitt minne. Conny Bloom öppnade med orden "Nu jävlar ska ni få åka!", och det fick vi. Min gamle gode vän Filan såg dem strax innan de lade av på Palladium och då inledde Conny med repliken: "Fan, Örebro, i kväll är jag spelsugen!". Och jävlar vad de spelade sen. De var ett riktigt liveband som man aldrig blev riktigt besviken på. Electric Boys lyckades få ihop ett album till som hette [Freewheelin’] men det sålde nog aldrig speciellt bra. Folk tröttnade på funken och Electric Boys lade av. Conny Bloom fortsatte dock med nåt halvdant projekt han kallade Titanic Truth som gjorde en halvbra platta. Sen försvann han. För en tid sedan såg jag så honom på en skivbörs i Gamla Stan som endast säljer rocknroll. Han såg fortfarande ut som en rockstjärna, för det är ju det han är, en av Sveriges få riktiga rockstjärnor. Det var skönt att se att han fortfarande trodde på sin grej. Och så i går hörde jag en låt på radions P3 som jag märkte att jag satt och gungade med till på jobbet. Jag kände igen rösten, även om den var något distad. Efteråt sade de att det var Conny Bloom. Det kändes skönt. Han kör alltså sin grej solo nu och det ska komma en platta som heter [Psychonaut] i gammal god funkanda. Jag är så glad att det finns artister som verkligen tror på det de gör och att de kör i hundraåttio rakt fram utan att ge vika för alla jävla trender som finns. Fram för fler stora korskruvslockiga sjuttiotals frisyrer och tajta skinnbrallor. 
|
