1997. "Senses" hette skivan. Hemma hos Kärleken. Han sa:
"lyssna, hon sjunger duett med saxofonen..."
Och jag lyssnade.
Skivan hittade jag på biblioteket. Jag lånade min dåvarande rumskompis CD-freestyle och promenerade längs Norr Mälarstrand i sällskap med kylan och tårarna från chocken, för första gången var jazz mer än skickliga musiker och trevlig bakgrundsmusik. När jag lyssnade sönder pappas turkosa Charlie Parker skiva gjorde jag det för att jag tyckte mig kunna komma ihåg hur det kändes att somna på pappas axel till saxofonens ylande. Nu blev jazz plötsligt angeläget och sa en massa saker jag utgått ifrån inte kunde sägas instrumentalt.
I flera veckor somnade och vaknade jag till första spåret "Ljus, Dagg, Grönska" och förlorade mig totalt i "Vallåtar från Nöstmo Halvar" där Jonas Knutssons sopransax kular tilsammans med Lena Willemark. Efter ett halvår hade jag fortfarande bara lyssnat på de tre första spåren. Fjärde biten är en lagom disharmonisk cover på Guryan/Colemans "Lonley Woman" och mitt i desperationen och folkmusikens primitivitet kändes text lika överflödig som störande.
Jag som hade trott att folkmusik var jämtlänska fioler och hambo. Lena Willemark sjunger ett "...lat soulj skaina yvvyr..." som känns som tusen "jag älskar dig" och antagligen betyder ungefär "kom kossorna" och det gör ingenting.
1998. Trevande ensam hos Kärleken igen. Det var vår och jag läste hans dikter och log då han tackade Lena Willemark för inspiration. Jakob Hellmans rad "det finns inget vackrare än du i din vanliga tröja och ditt våta hår" for i genom huvudet när han återigen bad mig lyssna: "texten," sa han, "texten..."
Kraftens Källa. Sista spåret och jag förbannade mig själv för att jag aldrig kommit så långt.
"Jag saknar dig
kanske får jag aldrig mera se dig
Jag saknar dig
du är horisonten i gryningen
Inom mig gråter jag av längtan
efter att se dig
Jag längtar hopplöst efter dig
du är horisonten
i gryningen
Jag säger: du ska bli min
för alltid
du är kraftens källa i gryningen"
["Kraftens Källa" (Kristian Olsen, aaju/Lena Willemark)
Ur "balladen om identiteten"]
Och det var inte bara för att han var Kärleken och jag Förlorad,
det var inte så.
Och det är inte därför bandet ligger i en byrålåda.
Viss musik passerar gränsen från det-är-så-bra-att-alla-måste-höra, till det-är-så-bra-att-jag-skulle-dö-om-någon-inte-tyckte-om-det. Då gör den sig bäst i byrålådan, bredvid drömmen om Kärleken.
Ulf Björe tog bilden och vi ber härmed om ursäkt för att vi "lånade" den.
Han blev lite arg och vi förstår honom lite. Puss och kram Ulf.