Elvis Aaron Presley. Till hans minne samlas generationer. Skapar kontakter över världen. Jippon, resor, konserter med liveband och Elvis på en jättelik filmskärm. Inte kan man ifrågasätta hans betydelse. Men man kan ifrågasätta hans valmöjlighet. "But you could have said no If you'd wanted to You could have walked away ...Couldn't you ?" Kanske, antagligen, skulle han varit lyckligare om han fått stanna på sin veranda i Tupelo, sjungandes sina sånger om hundar som dör och kommer till himlen i sin för stora hatt och med sin begagnade gitarr. När jag var mindre hade jag ibland problem med att skilja Elvis ifrån min far. Tyvärr hade nog min far då och då problem med det själv. När jag var 7 år fick jag lära mig Elvis 31 rollfigursnamn i sina 31 filmer, när jag var 10 läste jag "Elvis & Jag" som hans fru Pricilla skrev efter hans död och jag döpte mitt favoritgosedjur till Jenna efter hennes karaktär i Dallas. När jag var 11 såg jag "Loving You", skaffade ankstjärttofs, veckad kjol och ville bli kallad för Susan efter flickan i filmen. Från att ha varit min pappa blev han min prins och jag satt under ett paraply på vardagsrumsgolvets imaginära gräsmatta och utbrast: "dansa? med mig? åh... naturligtvis Mr. Presley..." Så dansade vi oss igenom min uppväxt. "In my heart I begged 'Take me with you ... I don't care where you're going...'" Naturligtvis tjänade folk pengar på Elvis. Enligt Priscilla var filmerna det värsta han visste men han hade i en inte alltför ovanlig tro på "the american dream" skrivit sitt lila ynkliga namn på ett papper som i stort sett gav bort rätten till hans eget liv till Överste Parker. När fascinationen över kändislivet gått över och det var för sent att återvända, gav han återigen bort sitt liv. Den lyckliga ägaren blev Larry Geller och hans, enligt folk i Elvis närhet, sektliknande idéer. Tillslut tog pillerna hans liv. Både ifrån honom och av honom. "The sycophantic slags all say : 'I knew him first, and I knew him well' 'Please them ! Please them !' (sadly this was your life)" Även om jag blivit mindre rabiat på senare år får jag fortfarande en obestämbar klump i magen när folk slänger ur sig saker som att de "minsann hört att Elvis var nazist", "den jävla knarkaren", "han kan ju inte sjunga egentligen" etc. Kanske stämmer det. Kanske inte. Kanske gör folk det väldigt lätt för sig själva genom att köpa den officiella versionen och samtidigt göra ett halvtaskigt uppror mot den generation som köpte läppstift som "Jailhouse Pink" och "Hound Dog Orange". Jag har en bild av Elvis så som Priscilla beskriver honom första gången de möts. Elvis "högra hand" Joe Esposito hade raggat upp Priscilla någonstans och bett hennes föräldrar om tillåtelse att få ta med deras dotter till Goetherstrasse 14 för att träffa Elvis. Hon var 14 år då, han var 19 och han satt självsäkert vid pianot i sitt blonda hår, rökandes sin mörka cigarr. Så vill hon minnas honom säger hon. Och jag nickar. On their hands - at last ! - a dead star ! But they can never taint you in my eyes No, they can never touch you now No, they cannot hurt you, my darling They cannot touch you now But me and my 'true love' Will never meet again" ("paint a vulgar picture" - The Smiths) 
|
|