 ----------------------------------------- |
----embrace-------------------- "I love you, not for what you are but for what I am when I am with you" - Roy Croft Det började ju så bra. "All you good good people" släpptes och att de skulle dränka varje låt i stråkar kändes fortfarande som något man längtade efter. Sedan dränkte varenda engelskt popband med självaktning alla sina låtar i ännu mer stråkar och tog därmed ganska snabbt död på hela britpopscenen. Eller i alla fall den del av scenen som kändes intressant, förmodar att band som Bluetones, trots ett ganska bra bandnamn, fortfarande harvar i någon replokal någonstans... Embrace kom väl i precis fel tidpunkt. Oasis hade precis gått och blivit världens tråkigaste band och det sista världen behövde var ett nytt Oasis. Nog för att jag inte ser några som helst likheter mellan Oasis och Embrace. Rent musikaliskt alltså, attitydmässigt var bröderna McNamara minst lika odrägligt självsäkra som bröderna Gallagher en gång var. Okej att jag aldrig har sett minsta lilla likhet mellan Oasis och Beatles heller. Det kanske är jag som inte vill se, eller som inte förstår, vad vet jag?
Hur som helst, även om nu Oasis (som här får representera merparten av
britpopscenen) och Embrace skulle låta exakt likadant så skiljer de sig
på en väldigt väsentlig punkt, nämligen texterna. Där Noel Gallagher,
angående "Don´t look back in anger", sa nåt i stil med "jag känner ingen
vid namn Sally men det passade in i melodin, och vem bryr sig egentligen
om texterna?" sa Danny McNamara i höstas något i stil med "jag skriver
om sånt som tjugosexåringar aldrig trodde att de skulle känna". Redan
där tycker jag att Embrace gör något sorts ställningstagande och hamnar
ganska långt över sina engelska kollegor. | "Now I feel so insecure, I can´t save something I feel so much for" [Retread] Det är alltså inte förrän man blundar för all hype och för alla stråkar som man når fram till det väsentliga i Embrace musik. Nämligen texterna, och i förlängningen de känslor som främst de men även musiken skapar. Vilket annat band har släppt ett debutalbum som är ett regelrätt skilsmässoalbum? Ett album som helt utan omskrivningar handlar om exflickvännen. Inte Oasis i alla fall. "If I should stay, I´d only be in your way so I'll go,but I'll know, I'll think of you every step of the way and I will always love you" ["I will always love you" - Whitney Houston/Dolly Parton] Det finns inte många andra som så konsekvent har gjort låt efter låt som handlar det där läget när båda parterna i ett förhållande fortfarande älskar varandra men ändå vet att man bara förstör varandra genom att fortsätta träffas. Och trots att det alltså är en skiva som genomsyras av uppbrott och saknad så är det nog en av de mest positiva och livsbejakande skivor jag någonsin hört. Avslutande titellåten "The good will out", med en titel hämtad från Shakespeare, är vit gospel som fungerar. Den är olycklig kärlek, den är lycklig kärlek, den är en av de där få låtarna som lyckas vara allting på en gång. Och aldrig har väl brytpunkten när man fortsätter träffas mer av vana än av kärlek beskrivits så pricksäkert som i b-sidan "You don´t amount to anything - this time": "Say you feel the way I do everything is beautiful outside, tonight I know it´s over it´s alright you´re gonna change the way you say my name it´s for the best, for the rest of my life" Jag har sett folk gråta på konserter ett antal gånger och alla de gångerna har det varit bob hund eller Embrace som stått på scenen. Lika mycket som jag vet att Thomas Öberg har förändrat åtskilliga liv så tror jag att Danny McNamara har gjort intryck i mångas liv "...if you can inspire people to find something within themselves, a light or a reason to live, it's much more important than anything else I can think of. Besides, speaking of drugs, I don't want to lose myself, I want to find myself..." Och framtiden ser så ljus ut. Danny har träffat en ny tjej, blivit kär igen och nästa skiva ser ut att bli en hyllning till kärlekens positiva sidor. I och för sig började nog den hyllningen redan på "That´s all changed forever" på debuten och fortsatte på "Love is back" som för övrigt innehåller raderna "You were all you could have been, it´s bad you blamed yourself, worse I agreed" där Dannys texter glider in på klassisk Kevin Rowland-mark. Jämför med Dexys midnight Runners "I love You (listen to this)" som innehåller raderna "There´s nothing wrong but the wrong in me, you were everything you were meant to be". Musikaliskt så är de nyaste b-sidorna, framförallt på "Come back to what you know" något sorts kliv tillbaka. All orkestrering är nedtonad och kvar finns oftast bara en akustisk gitarr och ett piano. Helt plötsligt har det brittiskt "tråkiga" bytts ut mot något som närmast kan beskrivas som sakralt. Mest av allt lovar dock den nya låten "Happy & lost" som de har spelat live under hösten. Lyckligare än någonsin sjunger Danny, med en röst han aldrig haft förut, en melodi så vacker att man aldrig vill att den ska ta slut. Och texten är sådär poetiskt simpel som bara en text om kärlek kan vara. "I´m so stuck with love That I feel here inside Every pore aches I don´t know why I still feel this way but I do I´m such a lucky fool Your warm hands Cling on to my hands Know inside how you feel safe I don´t know why I still feel this way but I do I´m such a lucky fool I´m so in love with you" [Happy & lost] 
------------------------------------------------------------------------------------------ Hej Jonas. Bob Dylan gjorde ett "regelrätt skilsmässoalbum" som hette "Blood On The Tracks". Det sved som fan. Christian.
| | ||