Jag var för liten för att egentligen få vara på den där klubben. Längst fram stod några berusade pojkar och stirrade på Nina Perssons prästkrageörhängen. Mellan varje låt skrek de "Pooh Song! Pooh Song!", men Nina bara log och lyckades se över våra huvuden trots att scenen bara var ett par decimeter hög. Det var någon gång mellan Emmerdale (1994) och Life (1995), och jag hade spelat sönder första singeln Rise & Shine långt tidigare. Softpopklichéer som söta koppar te och mulna dagar liksom ångade ut ur själva omslaget till Emmerdale, och det var det bästa jag hade hört. Det var så bitterljuvt och skört. Det som var svalt och innerligt på Emmerdale blev svalt och kitschigt på andra skivan Life. Cocktailparties, cirkusar och en sång om Loranga, Masarin och Dartanjang. "Vi ville visa att vi har humor och självdistans" sade bandet, "vi är inte så pretentiösa som folk tror". Många anser att Life är Cardigans sämsta skiva, men jag älskade den och svalde varenda putslustighet med hull och hår. I mina ögon slutade Cardigans vara Sveriges bästa popband i och med First Band On The Moon (1996). Isprinsessan är död, länge leve Black Sabbath-t-shirten. No more pannlugg. Och så började Nina skriva texter också: "I love you tonight, you are my knight". Jag vet inte, men det kändes inte alls lika skönt anglo-romantiskt som Magnus Sveningssons "So just give them what they need, water and poetry". Gran Turismo (1998) tycker jag rent teoretiskt är en väldigt bra skiva, men på något sätt var varken den eller First Band det Cardigans som jag blev kär i, och de har stått och samlat damm i hyllan. Men våren 1999 spelar Cardigans på Olympen i Lund, och jag står så långt fram jag vågar. Det är så trångt att det känns som det hånglande paret i fjortonårsåldern snart ska slicka mig i örat. Nina måste dra upp dragkedjan i läderbyxorna var femte minut, hon skrattar och säger något nästan snuskigt om hur det skulle se ut om den åkte ner. Peter Svensson posear med gitarren, inhopparen på bas från The Ark har afro, och det finns inte ett spår av flickaktighet eller osäkerhet kvar i Ninas röst. Det är en väldigt rolig konsert. Ingen ropar efter "Pooh Song", men jag märker att det faktiskt inte gör något. Och när jag kommer hem så är jag sugen på att lyssna lite grann på Gran Turismo och kanske till och med bläddra lite i cd-häftet. Hösten 1999 blir Cardigans nominerade till en MTV-award i klassen "Bästa Rock". Japp, de har blivit rock. Jag suckar lite, softpop-Cardigans har nog dött för alltid. Men det är nog tur. Den där koppen te har blivit ljummare och ljummare sedan -92, och när man tänker efter är det faktiskt lite roligare med whiskey. Hanna -------------------------------------------------------------------------- 1999-index Twisterella Bomben ----------------------------------------------------------------------------- |