Förmiddag 991227. Hasslavägen 11, Lenhovda, 4 mil nordost om Växjö. En ung flicka 48 timmar från sin 18-årsdag och tre skivor på skrivbordet. 1999 är snart slut. Vad kan jag säga om det här året? Jag har svårt att framkalla sentimentalitet. När den väl kastar sig över mig är jag väldigt begåvad på att gräva ner mig i minnen, gråta litegrann och tänka, precis som om jag vore betydligt äldre än vad jag är, "det var bättre förr." Men ska jag leta efter de känslorna håller de sig lika väl gömda som barn mitt uppe i den mest intensiva kurragömmalek. Jag har ingen aning om vad 1999 kommer betyda. Jag har ingen som helst känsla för vilka tillfällen som var viktiga för min eller resten av världens framtid. Jag minns knappt 1999. Får jag skriva det här om 1995 istället? En ung flicka i yllekjol, adventsstjärna i fönstret och tre skivor på skrivbordet. Jag tror att allt började när den första skivan hamnade i min postlåda en förmiddag i juni. Det var nog då 1998s sista sekund tickade över till 1999s första. Egentligen. Ett försiktigt intro som växte till en av de mest charmanta popsånger jag hört och jag minns gräset som daggfuktigt, luften som ganska tung och jordgubbarna som cypriotiska, inte alls svenska. Ulrikas klänning var grön, min kjol ljusblå och champagnen rosa. Någonstans i den yrvakna parken precis vid den stora, röda kyrkan med två torn sjöng Darren Hayman med brusten röst att skönheten inte alls finns på ytan utan inuti och varje gång hans stämma skakade till lite på en ton gjorde jag det samma. Det görs listor och man utnämner den och den skivan, det och det bandet till det viktigaste. Till det som betytt mest och jag har en känsla av att det är storhetsvansinne som driver människor till något sådant. En i det närmaste sjuklig drift att göra sin egen åsikt och sina egna upplevelser till lag, norm eller ouppnåelig perfektion. En undermedveten lust att visa att man själv har rätt. Alltid. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte sträva efter att visa att mina känslor är de mest genuina, mest äkta. Det enda jag vill är att förklara min kärlek till bandet som visade att skönhet inte är det absolut viktigaste. Bandet som förgyllde min sommar med geni, värme och framförallt, kärlek. Hefners Breaking God's Heart ligger på mitt skrivbord en förmiddag mellan jul och nyår. Inte för att den är årets bästa skiva. Inte för att den ens kom ut i år utan för att den har förmågan att framkalla mer känslor hos mig än både sprit, konst och Beach Boysplattor. Jag har sagt det förut och kommer nog aldrig sluta tänka tanken. Hefner är ren kärlek. I ettor och nollor på mitt ex av skivan som krossade Guds och antagligen också mitt hjärta. Årets fråga var om man verkligen kan sätta ord på det som är riktigt stort. Det som är riktigt vackert och det som man känner väldigt mycket för. Är det rättvist mot de känslor man har? Förminskar man dem inte? Gör dem begripliga och därmed mindre? Jag kan inte säga något om skiva nummer två på mitt skrivbord. Den är alldeles för vacker för att en sådan som jag skulle kunna sätta ord till den. Jag har ofta tänkt tanken att det som verkligen berör är sådant där en egen liten värld inmutats kring skönheten. Där ett eget litet universum kretsar runt allt det fula, gråa vi ser här varje dag. Vare sig det handlar om en förälskelse, en kombination siffror eller ord eller musik så är det den egna världen som gör föremålet intressant. Band som Kent och Pet Shop Boys skulle till exempel aldrig varit så betydelsefulla om det inte vore för att de lever sitt eget, separata liv, avskiljt från verkligheten. De författare som rönt den största framgången är de som lyckats fånga sanningen, och då ur en objektiv synvinkel. Från ett annat perspektiv, från ett annat universum. En liten stjärna någon annan stans. Stina Nordenstams And she closed her eyes är den andra skivan på mitt skrivbord en förmiddag mellan jul och nyår när jag snart ska fylla 18 år. Inte för att den heller är årets bästa skiva. Inte för att Hopefully yours var med på mitt blandband som snurrade i Elvagårdens spelare första gången vi fick ordna en konsert alldeles själva och inte för att flickan som gjort den kan vara en av de sötaste någonsin. And she closed her eyes får vara med för att den skapade en glittrande höstvärld vid sidan om den matta, ganska trubbiga verkligheten. För att den droppade de vackraste toner i mitt ansikte, för att den var det enda jag kunde lita på aldrig gjorde mig besviken. När jag blir vuxen och slutar gräva ner mig i popmusik, säljer alla mina plattor och skaffar mig ett "riktigt" liv kommer jag gömma den här skivan under huvudkudden. Inte för att hålla fast vid musiken, utan för att behålla den värld den introducerade. Dot Allison gjorde lite samma sak. Visade upp en verklighet fjärran min alldeles egna. Utan tårar i ögonen, med ett uppkäftigt leende på läpparna sjöng hon att det här faktiskt är himlen. Ingen skulle kunna säga emot. Hon kom ner till jorden som en ängel och att Afterglow gavs ut av Heavenly recordings är ju en händelse som ser ut som en tanke. Jag minns att jag skulle skriva en recension av plattan för lokaltidningen och att jag inte fick ur mig ett enda ord. Jag satt och stirrade på den blanka skärmen som ju längre tiden gick framstod som större och större medan tonerna från Afterglow bara blev svårare och svårare att överföra till ett vettigt pappersomdöme. Dot var så söt och musiken var så vacker, på ett alldeles eget sätt. I sitt alldeles egna universum. Jag tror att Stina och Dot egentligen är systrar. Darren Hayman är kusinen från landet som fortfarande är kantig och oslipad. Alla är de delar av små, små världar som kretsar kring dig och mig precis som snöflingor en dag mellan jul och nyår. 1999 är snart slut. Jag minns inte hälften av allt jag faktiskt borde minnas. Jag har svårt att framkalla någon som helst sentimentalitet. Det var ett fint, men långt år. Ibland när jag tänker tillbaka känns det som att 1999 års timmar var några minuter längre än tidigare års. Det hann ju hända så mycket mer än det någonsin gjort tidigare. Trots det har jag svårt att bli sentimental. Svårt att minnas. Men tre skivor på mitt skrivbord är tydliga, skarpa märken i mitt medvetande. Djupa ärr på min hud. De kommer följa med mig in i nästa år, och längre. De är ständiga minnen, märken. Ta hand om 2000. Gör allt lite, lite bättre. Bry er om alla som bryr sig om er. Man vet faktiskt aldrig när allt kan förändras. Nästa år kan allt vara annorlunda. Sara you're worth the trouble and you're worth the pain, you're worth the worry, i would do the same if we all went back to another time, i will love you over, i will love you - RSIS för alltid. Det här hör inte ihop med texten ovan. Det här skrev jag till mina etervänner. Blandband är ju mycket roligare än skivor. Egentligen. Blandband kan, till skillnad från plattor, ha precis allt. jag vill skriva om saker bara jag känner till. som Gustav Gelin gör. Så då kan jag ju lista blandband. Det är orättvist som fan. Känns helt okej. Ultimata blandbandslistan'99. 1..eTer. - right here, right now. Jenny Damberg. (the Creeps, Stereolab, Black Grape, Pixies, Primal Scream.) 2.Hefner - B-sidor. Christian Hylse. (Hello Kitten, Christian girls, Morrissey, Undertones.) 3.Rock n'rollercoaster - ROCK ABC. Håkan Carlsson. (Rocket from the crypt, Ramones, Gluecifer, Clash, Rancid.) 4.Love will always get to you. Mattias Holmberg. (Michael Head & the Stands, Prefab Sprout, Bonnie "Prince" Billy, Dusty S.) 5.Blandat band. Niklas Eilert. (Atari Teenage Riot, Public Enemy, Gang Starr, DJ Cam, Fläskkvartetten.) -------------------------------------------------------------------------- 1999-index Twisterella Bomben ----------------------------------------------------------------------------- /FONT> |