Singlar är bäst. Jag har en alldeles för många singlar men för att citera herr Jonas Markbäck: "Singlar är roligare än album". Det är så det är. Det är de där små sakerna som får en att vilja flyga högt och ropa efter Marc Bolan och The New York Dolls. Det är de små tingen som piggar upp, som får en att hoppa trampolin utan livlina. Det är singlar som räknas. Det är ingen sanning men det är min sanning. Nittiotalets bästa singlar Eller Hur-jag-lärde-mig-spela-luftbas-med-Kirkrune & Fyra Indieraggare-sommaren-1994 Suede "The Drowners"/"Metal Mickey"/"Animal Nitrate"/"So Young" (1992/93) "You taking me ooovaaaah", Suede bankade sönder mig en natt då jag för första gången såg den där konstiga videon på MTV. Det gick inte att säga vad det var eller vad allt kom ifrån men det var bättre än allt annat. Idag låter Suedes fyra första singlar som en ung Marc Bolan kunde låta när han var som kåtast. Ingen annan grupp, inte någon, har inlett sin karriär med fyra så här starka singlar. The Drowners var allt och lite till. Metal Mickey fick fulla pojkar att börja spela luftgitarr igen och Animal Nitrate hade det där dödliga Butler-riff som evig medicin. So Young fick hjärtan att börja brinna och vi slutade aldrig jaga draken. Tyvärr. Oasis "Supersonic"/"Live Forever" (1994) Supersonic var någonting som liknade The Drowners och ännu en av dessa allsångshymner med Happy Mondays påtända dansrytmer som svag ledstjärna och Noel och Apan hade blicken mot träskrockens förlovade (men oförtjänt bespottade) land och fotbollsarenor i konfetti. Live Forever var allt det där som en bra låt skulle vara och vi inbillade oss att texten handlade om att alltid vara ung och lika oförstörbar som sårbar. Ingenting kunde stoppa Oasis den sommaren då vi stod med händerna bakom ryggen och såg fåniga ut och tuffast var naturligtvis Rickard som välte varenda mikrofonstativ på en lokal pub samtidigt som han med aldrig sinande röst gapade I Am The Walrus om och om igen. Oasis var världens bästa rocknroll band i något år. Det räcker. Pet Shop Boys "Being Boring" (1990) Hela nittiotalet låg där och väntade på att någonting skulle ske. Being Boring-videon var allt det där man drömde om men egentligen aldrig fick uppleva. Själva låten är fortfarande en av pojkarnas allra bästa och sju minuter av längtansfull pop. En låt som aldrig tar slut. Kent "747" (Version) (1998) Rickard och jag sjöng "Jag håller dig vid liv" vid järnvägsstationen i Ronneby en varm sommardag och Kents största stund (tillsammans med Kräm) fick nytt liv via men alldeles utsökt singelversion. Albumversionen är kanske lite bättre men det är denna jag minns. Det är fyra minuter av exakt perfektion någonstans där sommarens partynätter möter de självömkande efterfestsamtalen. Stardust "Music Sounds Better With You" (1998) Thomas Bangalter satt i sin diskogrotta och gjorde dängor som fick en bli gymnastikdirektör, kär och pilsk på en och samma gång. Titeln säger det mesta och riffet blev odödligt. Nittiotalets bästa och effektivaste danslåt som fick ännu mer liv då ihopmixningen med Madonnas Holiday trippade sönder varenda värdigt dansgolv både norr och söder om Mjölby stadshotell. Bob Hund "Ett Fall & En Lösning" (EP) (1997) Fem låtar som i mitt beprövade skallben tillhör det bästa hundarna pressat upp. Troligtvis en av de starkaste epskivor världen fått ta del av och nittiotalet skulle naturligtvis inte vara någonting utan bob. Titellåten sägs vara en cover på en Pere Ubu-låt som någon gärna får spela in till mig och är en av de 9 bästa svenska låtarna genom tiderna, men det här är en ep. Det bör och ska poängteras. En skiva att leva och sy kuddar för. Ett tag till. Radiohead "Fake Plastic Trees" (1995) Det tog lång tid innan jag förstod att han sjöng om en "Fake Plastic Love". För mig var låten allting under en period då Thom Yorkes ensamma stämma läkte små sår som aldrig tycktes försvinna. När man en morgon vaknar upp och finner att allt det man trodde var på riktigt inte längre fanns och hade förvandlats till oigenkännlighet och plast då behövs musik. Då vill man lyssna på människor som sitter i en kundvagn och gråter och sjunger om precis de saker man vill höra. Om kärlekens förbannade återvändsgränd. Sabres Of Paradise "Wilmot" (1994) Mannen med kaninansiktet gjorde nittiotalets bästa hybryd av ragga och moderna dansmusik via ett sväng som sänkte alla världsliga ting en fredagseftermiddag 1994 då brevbäraren stod med ett vinylpaket och knackade på min dörr. Låter precis lika modern idag och den bästa dubhimmel jag någonsin hört. Finns i många versioner men det är Andrews original som är bäst. Jamaicadub i en rymdraket på väg till evigheten. Dr Dre & Snoop Doggy Dogg "Ain´t Nuthin But a 'G' Thang" (1992) Den bästa hiphoplåt jag någonsin hört. En fonkadeliskt tjutande ghettofest som slutar när du tar en promenad på South Centrals heta cykelbanor och tittar du åt höger ser du den stora bilen med en ung Snoop och en tjock Dre. Den gungar. Upp och ner. Hela tiden. Saint Etienne "Nothing Can Stop Us" (1990) Ingenting kunde stoppa oss. Vi var födda till det här. Ingenting annat spelar någon roll. Vi kommer leta efter den perfekta popsången tills vi dör och vi kommer säkert aldrig att få höra den. Jag tror inte vi vill det för då slutar vi leta. Nothing Can Stop Us var ett riff som gled genom sommarnatten och den är inte perfekt. Ingenting är det. Men det är hur nära som helst. Det är nittiotalet i dess mest förtjusande förpackning. Den sötaste sommarklänningen någonsin. Christian -------------------------------------------------------------------------- 1999-index Twisterella Bomben ----------------------------------------------------------------------------- |