Musik är kanske alltid bäst när den inte finns till hands. Idag satt jag i ett tåg i vad som kunde tyckas en oändlighet. Varmt var det och mycket folk var det. Jag såg in i förstaklasskupén från min plats. Där fanns det luftkonditionering och kaffe och utanför tåget var det novemberväder som man känner igen om man så har legat i en låda de senaste elva åren. När jag tittade ut över den grå himlen från det stora tågfönstret dök en sång upp i mitt huvud. Det var Like Dylan in the Movies med Belle and Sebastian. Under några sekunder fyllde låten hela mitt medvetande. Alla skrikande barn i tåget försvann och de fånigt opedagogiska mödrarna slutade höras. Belle and Sebastian har förmodligen aldrig låtit bättre än just då. När jag inte ens hörde dem på riktigt. Ett talesätt från Kallinge lyder "Det finns bara sekunder av lycka" och förmodligen var det just ett par såna sekunder jag upplevde. De kom väldigt oväntat, precis när allt var som vanligt och inget kunde hända. Tågresan fortsatte sedan precis som tågresor brukar och till slut kom tåget, inte särskilt oväntat, fram. Jag gick hem och lyssnade på If you´re feeling sinister och blev helt säker på att Stuart Murdoch är en av de bästa vänner jag aldrig träffat. Jag vet inte om det finns några undertoner i texterna, men vem om inte Stuart Murdoch oroar sig över rävar som fryser i snön eller berättar historier om Belle och Sebastian? Till och med jag, som knappt sett en räv, påverkas av Stuart Murdoch och blir smått oroad över de rävar som kanske ligger och fryser i snön och plötsligt får jag lust att skriva "we rule the school" på nån lämplig betongvägg, trots att jag sällan var intresserad av att klottra. Så här kan jag fortsätta hur länge som helst. Och jag hade aldrig börjat lyssna på mina Belle and Sebastian-skivor igen om det inte hade varit för sekunderna i tåget. Det är lätt att glömma bort bra musik om man inte upplever lämpliga ögonblick. Det gjorde jag idag. Pär Yeah you're worth the trouble and you're worth the pain And you're worth the worry, I would do the same Låtar jag gärna lyssnade på 1999 Hefner "The hymn for the cigarettes" Årets definitiva poplåt som hade så pass stor inverkan på världen att den fick pojkar i Ronneby att börja röka och skriva låtar uppkallade efter cigarettmärken. Sebadoh "Let tomorrow be" Lou Barlows känsligaste stund. Den blyge amerikanen vill ofta tråkrocka till det alldeles för mycket, men så fort han lugnar ner sig en aning blir det vackrare än allt annat. När Lou kvider fram "I think I love you" stannar världen en stund. The (international) noice conspiracy "New language" Underskatta aldrig en bra låt. Trots att New language låter som någon slags blandning av stenåldersband som The Who och Animals och trots att medlemmarna ser ungefär lika tråkiga ut som nyhetsuppläsarna på Aktuellt finns glöden där. Någon hade kanske kallat det soul. Känsla går nästan alltid före professionalitet. Lars Winnerbäck "Kom änglar" Ibland behöver man människor som förklarar precis hur det är. Lars Winnerbäck är en av dem. The Field Mice "So said Kay" Hösten 1998 kom den välbehövliga Field mice-samlingen Where´d you learn to kiss that way?. Den avslutas med So Said Kay. En sång för mörka eller ljusa nätter då allt tycks ha förlorat sin mening. Kent "Kungen är död" Något har hänt. Joakim Berg skriver dansbandsrefränger och nämner ord som "gortex" och "socialstyrelsen" i sina sånger. Den nya skivan har beskrivits som "mogen", men var det verkligen det vi ville? Kent har förmodligen alltid varit för mogna för sitt eget bästa. Men ibland, som här, skriver de geniala texter och refränger. Precis som det borde vara lite oftare. Pär ----------------------------------------------------------------------------- 1999-index Twisterella Bomben ----------------------------------------------------------------------------- |