Se, där kommer de, där kommer de! Friskt mod! Sätt fyr på bibliotekens bokhyllor! Led kanalerna att översvämma museerna! O, vilken glädje att se de gamla ärofulla målningarna driva med strömmen, trasiga och urblekta! Fatta era hackor, yxor och hammare och förstör utan misskund de vördade städerna! - Filippo Tomaso Marinetti Jag är ledsen, baby, jag skulle ju ha skrivit det här för länge sedan. Men det verkar som om ingen tänker göra det åt mig och det måste ju göras . Det handlar om den bästa skiva jag hört i år. Soulmusik med så mycket värme, stolthet och gudomliga melodier att man glömmer bort att andas. Det handlar om Wyclefs och R Kellys soundtrack Life. Men inte bara om Life, även om den skivan är den direkta orsaken till att jag skriver det här. Hela mitt musiklyssnande har förändrats. I somras när jag skaffade skivan slutade jag så gott som helt att lyssna på gammal musik. Jag hade ju allt jag behövde här, rätt framför ögonen på mig. Det kan ju vara så med kärlek ibland. Det är inte helt oproblematiskt heller. Jag har ju alltid rusat omkring i musikhistorien, jagat efter rötterna som en utsvulten sork. Jag har känt att ju mer jag lär mig, desto bättre blir musiken. Så jag har naturligtvis försökt bota mig själv på en massa sätt. Jag har köpt högvis med gamla skivor, Otis Redding-boxar, Earth Wind & Fire, Rod Stewart och Sade. Bra grejer, det vet jag, men jag har inte ens lyssnat på ett tjugotal av de skivor jag köpt i år. Jag har inte behövt Funkadelic i år, det har räckt med Ol' Dirtys Nigga Please. Och varje gång gång jag försöker lyssna på Carwashsoundtracket (som jag blev tvungen att köpa efter att Lauryn Hill spelat Rose Royce I'm Going Down i Globen), så dröjer det inte länge innan jag byter till Life istället. Ständigt är det några frågor jag inte kan få ur mitt system: Hur kommer det egentligen att kännas när jag sitter med vita hår i näsan och blir sådär behagligt nostalgisk som människor med vita hår i näsan brukar bli? Kommer det att kännas skönt att säga att "min musik" gjordes av människor som ibland dött innan jag ens blivit född? Finns det verkligen inga problem med att ständigt leta sig bakåt i musikhistorien i jakt på de sanna "klassikerna"? För musikhistorien är aldrig generös mot den allra senaste musiken. Det första mötet med Life kom med Maxwells Fortunate. Klassisk soul låter alltid modern, det är ingen motsägelse, och Fortunate är en klassisk soulballad som verkligen andas 1999. Den kommer åtminstone att räknas som en klassisk soulballad från 1999 om några år. När Maxwell tar tag i R Kellys melodi och trycker fram ett "I've never sang a song with all my might" så förstår vi att han talar sanning. För Maxwell har aldrig nått så långt in tidigare. Han har aldrig tidigare sjungit med hela sin styrka. Fortunate är tillsammans med D'Angelos Untitled och Prince Man'O'War de mest förkrossande manliga sångprestationer jag hört i år. Mötet med R Kelly fungerade för Maxwell. Det tog honom ut ur den kreativa kris som kom efter den lätt New Age-punkterade svävaren Embrya. Han hade hamnat för långt bort från vad som verkligen tilltalar människor och inte bara förpassas till klädaffärernas muzak. Fortunate är också Maxwells överlägset största kommersiella framgång och en av årets stora, om inte den största, dominanter på Billboards R&B-lista. I Sverige passerade den helt obemärkt. Men nu tänker du iallafall springa ut och köpa, eller hur? Samlingar har präglat den kommersiella soulmusiken i år, kanske mer än vanligt. Ruff Ryders- och Violatorsamlingarna har båda rensat på listor och fått dansgolv i uppror. Life skiljer sig från dem genom att vara långsam, melankolisk och ödmjuk. Och det märks kanske inte så mycket i musiken men Curtis Mayfields ande präglar hela skivan, det är samma varma möte mellan gospel och modern soul som det som Curtis gjorde på 70-talet. Fast modern soul lät ju förstås inte likadant då. Life är högklassig rätt igenom. Inledningen 25 to life är inte nådig, bouncekungar som Juvenile och Ja Rule går loss på Wyclefs jordiga beats, och Mobb Deepsamplingar krockar med Harold Melvin & The Bluenotes Wake Up Everybody. Stimulate Me är sensuell skönsång från Destiny's Child, i It's Gonna Rain är Kelly Price med hela sitt hjärta tillbaka i kyrkan. Every Which Way med Talent och Vegas Cats är precis vad Rodney Jerkins behövde göra. Det klagas ju en del på Rodney att allt han gör låter för likt, en del har till och med kallat honom för ett "one note wonder". På Every Which Way tar han ett steg tillbaka och låter R Kellys låtskrivande skina. Som ni märker skulle jag kunna hålla på så här ganska länge, och det vill ni såklart inte. Men jag måste bara få berätta om tre sånger till. Lovin' You, Speechless och New Day. Minnie Riperton hade sin största framgång med Lovin' You 1974. En vacker liten vaggvisa om hur livet blir så mycket vackrare med den hon älskar. I bakgrunden hörs fågelsång och små regnbågar dyker upp överallt och över det stillsamma arrangemanget stiger Minnies karaktäristiskt höga toner upp som en lycklig sol efter varje refräng. Bara 5 år senare, 1975, så dog Minnie i bröstcancer, endast 31 år gammal. R Kellys skyddsling Sparkle gjorde en helt meningslös version av Lovin' You på sin debutskiva förra året. På Life dyker den upp igen, men den här gången har Wyclef Jean satt sina välslipade tänder i den och det är en remix som heter duga. Wyclef tar med Sparkle och Lovin' You på en somrig bilutflykt i en stulen glassbil. Jerry "Wonder" Duplessis bas hackar upp rytmen och när man inte tror att det kan bli skojigare så sätter Wyclef på GB:s glassbilsmelodi. Inget skämt. The Isley Brothers är en av USA:s stora musikinstitutioner. För R Kelly har de betytt mer än något annat. 1996 skrev han några låtar åt gruppen och på fjolårets remix av Kelly Price Friend of mine lät han Ron Isley ta rollen som gudfader i ett skakande triangeldrama. Men höjdpunkten på samarbetet mellan bröder Isley och R Kelly kom i år, på Life. Ronald Isley sjunger sången till flickan som betyder mer än livet, men när han kommer fram till refrängen finns det inte längre ord som är stora nog. Ronald sjunker ner på golvet och brister ut i ett ordlöst flöde av smärta och själ. Speechless är så bra som något som Isley Brothers och R Kelly har gjort. Om ni såg NetAidgalan på TV så bevittnade ni ett av de mest fruktansvärda brotten som gjorts mot en maktlös befolkning. Wyclefs New Day berövas all sin enkla elegans och varma sväng. Istället fick vi en melodi som hoppar omkring som en jojo i fel händer och en kukBono som lät som Robinsontuppens sista skrik. Fullkomligt vedervärdeligt. Men på Life finns naturligtvis originalet. Det som jag spelade sönder i månader innan jag ens visste om kukBonos planer. Wyclef sjunger med den coolaste rösten den här sidan om Jorge Ben, "we don't need no education/ said the young man sitting in class". Han berättar om kidsen det gått snett för, med en lätt predikande ton som aldrig slår över till känslokyla. New Day bygger på ledigt groove, ren melodi och smutsiga händer. Och när man inte tror att det kan bli finare upptäcker man den fina saxofonen i bakgrunden - Roy Hargrove kan ju bara dö, Kenny G är ju här. Jag är, som ni märker, ganska förälskad i den här låten. När jag idag hör Wyclef sjunga New Day hör jag inte ekot av Marvin Gayes "What's Going On". Åtminstone störs jag inte av det. Det kommer kanske att gå över, kanske hoppas jag omedvetet det (det skulle göra livet enklare), men de här senaste månaderna frossande i befriande historielöshet har lärt mig att lyssna på musik på ett nytt sätt. Det kanske är självklart, det kanske bara jag som gått på den där niten, men jag tror inte det. När jag läste intervjuer med Jocke Berg efter den första Kentskivan och han höll David Bowie som största inspirationskälla gick jag på allvar in för Bowie. Inget fel med det, saken var bara den att jag inte började lyssna på Bowie för att jag ville veta varför Kent lät som de lät. Jag började lyssna på Bowie för att jag tog för givet att han skulle vara bättre än Kent. Och när jag hittade R Kelly så ville jag ha Isley Brothers eftersom de kom först. Jag tänkte att källan alltid måste vara renast. Jag kunde lika gärna tänkt att råvaran från källan förfinats genom året. Egentligen borde jag inte tänkt på källor överhuvudtaget. Du behöver inte trassla in dig i samma historieförakt som jag råkade göra. Se bara till att skaffa den här skivan. Life. Sebastian ----------------------------------------------------------------------------- 1999-index Twisterella Bomben ----------------------------------------------------------------------------- /FONT> |