Vad är det egentligen för slags personer som sluter sig till musiken, och tar den till sig som en familj? Finns det någon standard för det? Jag vet att det finns en schablonbild i alla fall. Det är något slags utanförskap, att man är, eller skulle ha varit, helt ensam i hela världen, och den enda tröst man finner är Henrik Berggrens stjärnor i ansiktet. Men så är det ju självklart inte. Inte bara. Visst finns det en hel del av det, men det finns annat med. Man måste självklart inte avsky sport för att älska sin musik. Och man måste inte ha varit mobbad under hela sin uppväxt. Men musiken är ändå en slags eskapism. En dröm om hur det borde vara, en dröm där man kan vara allt det där man önskar. Det är tröst för de ensamma, det är sorg och lycka, det är livskraft. Det finns något för alla tillfällen och för alla personligheter. Det är det fina med pop- och rockmusiken. Alla kan sluta sig till den, och väldigt många gör det. Och söker man sig till musiken så hamnar man lätt bland en uppsjö av sånger, verser och fraser som man skulle vilja sprida kring sig för att förklara hur man känner sig, hur man identifierar sig. Jag vill ofta spela upp en sång för människor för att få dem att förstå mig, men det kanske bara är ett tecken på taskig förmåga att utrycka sig i tal, vad vet jag? Det handlar i alla fall om musik, och i det här fallet framförallt om texter. Det är något speciellt med alla dessa texter jag får i mig av denna grupp av band och artister som ryms i min värld av musik. Dessa texter kan vara enkla, men förbluffande klarsynta. De kan vara vackra ord som satts ihop till ännu vackrare meningar, men alla utrycker de någon av de känslor som är så typiska för popmusik av det här slaget. Men lika ofta som ensamhet, tröst och obesvarad kärlek är det ilska över att världen består av apatiska idioter, och frustration över all trångsynthet och allt malltänkande som så ofta skakar sitt fula huvud när någonting nytt och spännande dyker upp. Jag vill visa vad dessa texter kan betyda. Visa att både skotsk kyrkopop, skånsk rock och Manchester-vemod kan få en människa att känna något i en värld som ofta bara verkar kall och opersonlig. Visa vad denna värld av popmusik kan ge, vilken kraft den sitter på, och vilken hjälp och glädje den är till för de som tar sig an den. Vi börjar i det stora utanförskapets hörna. Här huserar massor av sånger som ofta framförs av en sångare som låter deppigare än Ior - utan svans. De är ensamma och bortglömda. Lite som om flickan med svavelstickorna skulle slänga de förbannade stickorna som ingen vill ha, sno en gitarr och lära sig alla mollackord som finns. "It's all made of steel. They make it all out of steel" sjunger Henrik Berggren i Steel för att någon minut senare undra varför Han inte räknas. Thom Yorke tar det lite längre när han kvider ur sig "I'm a creep, I'm a weirdo. What the hell am I doing here? I don't belong here." i sista versen av Creep. "Here they come with their makeup on, as lovely as the clouds come and see them". Med den inte så lätta ironin beskriver Brett i Suede "dom", som ovannämnda personer inte känner någon gemenskap med, men som de kanske heller inte vill känna någon gemenskap med. "Jag är en av alla dom som faktiskt inte bara ville vara en av alla dom" utryckte Lars Winnerbäck det. Och vill man inte, så behöver man inte. Men det är fullkomligt sant att det är svårare att gå sin egen väg, och därför finns det så många sånger skrivna om just det, och det är de sångerna som får enas i denna gemensamma protest mot alla som är så rädda för det som avviker lite från deras världsuppfattning. Så finns det sånger om kärleken som inte ville infinna sig. Oändligt många sånger skrivna av oändligt många människor med till synes oändliga kärleksbekymmer. Här är det lätt att falla djupt ner i klyschträsket och deklamera att man sitter och tittar ut i regnet och tänker på sin älskling, och saknar henne så mycket att det gör ont och så hamnar sången någonstans i närheten av Aerosmiths vidriga I don't wanna miss a thing. Det är svårt att skriva bra om kärlek, och särskilt om olycklig kärlek. Men det finns ju såklart de som lyckas. Somehow I thought I'd be that strong. Finally accepting that you're really gone. Thought we could spend some time together, that thing were getting better now. Let me tell you honey I was wrong, now I'm so empty and the day's so long. Though I'm trying not to show it there's no way you don't know it by now. So please don't ask any questions, just let it be. Cause I've told you what I mean. And please don't leave any message, just say goodbye. I will try to hide the way I feel this time. Numera bortgångna Popsicle står för några av pop-sveriges bästa sånger. Texten till Please don't ask är enkel utan att bli patetisk. Den blandar saknad med viljan att ha lite självrespekt kvar efter att ha förgäves ha försökt rädda något som den andra inte ville rädda. Och i popsånger är det vanligaste att bli lämnad, inte att lämna. De okrönta kungarna av olycklig kärlek torde dock vara brittiska Hefner, som med sin The librarian tar olycklig kärlek och hopplös åtrå till höjder ingen trodde fanns. Her beauty has not truly been seen til her beauty's been seen by his tired eyes, Her tears have not truly been dried til her tears have been dried on his tattered shirt sleeves. Her body has not truly been stripped til her clothes have been ripped by his nailbitten fingers, Her beauty has not truly been seen til her beauty's been seen by his tired eyes. And oh, oh the loneliest of nights, he will never hold her tight, he will never kiss her eyelids. Det sätt som Darren Hayman upprepar den sista raden i slutet av låten, är helt knäckande. Han vill få tillstånd att älska denna bibliotekarie som i hans ögon är det vackraste som vandrat på denna jord, men det får han såklart inte och när Darrens röst tar sig genom de här sista raderna så riktigt känner man att killen i sången aldrig kommer att lägga ett finger på sin drömflicka, och han vet dessutom om det själv. Men pop och rockmusik är ju inte bara olycka och mörker. Det är det aldrig. Även de mest sorgsna sånger fungerar nämligen som tröst, men när man inte vill bli tröstad så måste man åt något annat. För tillfällena när man bara är sådär fruktansvärt trött på att allt är så grått och tråkigt och man behöver något som får en att känna sig levande, och då plockar man inte fram Nick Cave-samlingen eller "The Queen Is Dead" hur bra de än är. Det är då låtar som Blow my cool med Soundtrack of our lives eller bob hunds Nu är det väl revolution på gång funkar bäst. Eller varför inte Primal Scream? Get your rocks off, get your rocks off honey Shake 'em now, now get 'em up downtown Är det inte härligt att få en sån käftsmäll till låt, och få höra Bobby Gillespie mangla in sin "sitt för i helvete inte där och dega mer för då ger vi dig stryk"-attityd rakt in i ens medvetande? Det går ju knappt att sitta still till sådana sånger. På precis samma sätt fungerar texten till Wilcos Nothing'severgonnastandinmyway(again), där man redan på titeln fattar att det rör sig om peptalk, vilja och tro på sin allra bästa nivå. We'll find a way regardless To make some sense out of this mess Well it's a test but I believe A kiss is all we need I'm a bomb regardless I'm a bomb regardless I'm a bomb regardless We'll find a way We'll find a way We'll find a way Nothing's ever gonna stand in our way again Wilco skapar med de orden den eftertraktade känslan av att man kommer att klara sig oavsett vad någon genomtrist syokonsulent påstår om arbetsmarknaden. "Nej du kan inte bli rockstjärna, satsa på it, det är framtiden". Men det ÄR inte framtiden för ALLA. Man borde ersätta alla syos på alla skolor med en rejäl stereoanläggning, och sen ge eleverna en dos självförtroende istället. Det fixar Wilco och Soundtrack of our lives: "Do you do you really wanna be like somebody else? - No I'm not afraid to blow my cool. Never been afraid to blow my cool" sjunger Ebbott Lundberg till oss i Blow my cool. Och efter det är det bara att dra ut på stan med Rocks i hörlurarna så fixar man sig ett jobb hur lätt som helst. Allt tack vare kraften i enkla pop och rock sånger. Poptexter handlar också mycket om viljan att något ska hända som tar tag i en och ruskar om en. Önskan att, om så bara för en liten stund, få känna något annat än likgiltighet och vardag. Att komma bort från alla som inte förstår. Klänningen skaver och du, den skyler knappt barmen, idag. Är igår. Och du ska ta mig härifrån, nu när det blåser på månen, ska du ta mig härifrån Det är svårt att beskriva den texten utan att nämna man Jocke Bergs röst när han sjunger, hur han accentuerar texten fullständigt perfekt för att man nästan ska kunna ta på känslan av att vilja komma iväg, komma vartsomhelst som inte är här. Komma till ett ställe där vadsomhelst kan hända. Och därmed blottläggs en av musikens vanligaste och viktigaste funktioner. Eskapism. Behovet av drömmar. Och lyckan är naturligtvis total när Belle and Sebastian manar oss alla att försöka och att tro på oss själva i Get me away from here I'm dying som i all sin verklighetsflykt visar att det går att komma långt med drömmar Det tar inte slut här, jag skulle kunna jämföra the Smiths Sheila take a bow med Broder Daniels Underground men jag tror ni fattar vad jag är ute efter. Allt hänger ihop och det tar aldrig slut. Vetskapen om att sånger man ännu inte hört kommer att beröra en om och om igen får en att tro. Och det faktum att man vilken dag som helst kan få ett nytt favoritband gör en lite mer vaken och lite mer uppmärksam. Lite mer att leva för helt enkelt. Erik Erik Bråvander kommer från Karlskrona. Det här var det första och tyvärr också det sista han skrev för RSIS. Men Erik kommer tillbaka. Han brukar göra det. ----------------------------------------------------------------------------- 1999-index Twisterella Bomben ----------------------------------------------------------------------------- |