Jag är rädd för 1999. Rädd för att skära mig på något så vasst. Rädd för att det som nu är självklart återigen ska bli ovisst, skört och sorgesamt. Året började med en kommunistisk teaters galna fest och för mycket av allt det där det gärna blir för mycket av på fester när man är olycklig. Sen ringde kärleken. Fast han inte fick. Jag spelade Shining Road med världens vackraste Cranes för honom när han kom till mig på morgonen av den första dagen 1999. Och jag var på jorden igen. Eller snarare i havet. Jag plaskade omkring alldeles för länge med Grand Tone Music, Salt, Wishs Pocket Love och efter ett tag, under en vecka av blint eufori, vågade jag lyssna på Adore igen. Jag skriver det här och lyssnar på Elise Einarsdottir och det känns som att cirkeln är sluten. Som att 1999 kommer vara Rubbersoulinspace-året. Kärleken kommer fortsätta in i nästa och skolan slutade någonstans mitt i. Och det har inte varit ett ensamt år. Och han säger att han aldrig ska ignorera mig igen och jag tror honom, litar på honom med allt det förtroende jag aldrig trodde jag skulle få tillbaka. Då, när han stal Dog Man Star . Då, när jag lyssnade på Black Star för många gånger och jag fick ett ödmjukt band av någon som skulle visa sig vara en av världens finaste och Red House Painters berättade för mig allt jag redan visste om att vara instängd i järnbubblor och om människor som bara stannar om man ler. Dansmusiken dök upp och var oförståelig och oemotstådligt ouppnåelig tills någon sa att det var vackert. Lamb, Krom, Baxter och fram förallt Bronagh Slevin när hon sjunger med Crustation om hur boredom envelopes me. Mitt i förvirringen fanns plötsligt Utan dina andetag och allting blev lättare men så mycket svårare. Året är försvunnet. Jag minns inget mer. En lycka som tar död på allt annat. Korta andningspauser i Europe is our Playground och Saturday Night i Hultsfred. I Björks Possibly Maybe (Lucy Mix). Men inget finns att säga förrän det blir mörkt och gör ont igen. Jag skriver en text och kallar den Spöket, som en explosion ur hopplösheten, och gråter för varje ord. När den är klar vill jag visa den för hela världen, som hon de kallar galen som tejpar Stockholm fullt av A4:an om en vårdnadstvist. Så mycket längtar jag ärligheten. En gammal vän dyker upp och hon vet något ingen annan vet. Hon vet saker om rättvisa och om barndom som ingen förstår. Nätterna blir mörkare och Jewel sjunger om sin far. Ett minne dyker upp från en gammal sång: Maybe someday I'll be able to say You didn't mean to be cruel Somebody hurt you too Plötsligt blir det jul igen och allt jag vet är att jag inte kommer att vakna till Elvis His hand in mine i år. Julen är över och jag står i ett regnigt stockholm och lyssnar på Beth Ortons Sweetest Decline och jag vet inte om det är för att hon sjunger om fjärilar men det känns som sommar. Alice Liten lista 1999: RSIS Bengt Ohlsson Skara Jonas Skott Suede på Klubben Kalle Prag Hanna Student Hultsfred Gotland/Skåne SEB This is Hardcore www.etc.se Moa Hagnesta Hill RSIS -------------------------------------------------------------------------- 1999-index Twisterella Bomben ----------------------------------------------------------------------------- |