|
that last forever From the depth of my soul It make it come true 
The Cure - "Bloodflowers" (Fiction) - Du minns väl när du sa att jag var som "just like heaven" om och om igen och du brukade se mig där på klippkanten, du brukade säga att mitt leende var dödligt men vackert, att mina andetag fick dina ögon att bli tårögda men jag såg det aldrig. Du sa att du tyckte om mig, du sa att Cures from the edge of the deep green sea var just den där klippkanten högt ovanför allting annat. Det var där vi befann oss. Ingen kunde nå oss, det var omöjligt. Vi såg på när de andra led, vi la oss ner i gräset och kramade varande utan att säga ett ord. - Men det var länge sedan, det känns som 100 år. Jag har inte sett dig sedan den där höstdagen för länge sedan och jag kommer inte att få se dig igen, det gör mycket men egentligen ingenting. "These flowers will never die". Ingen bryr sig om Robert Smith idag. "This dream never end". Jag gör det. - Jag förstår inte vad du säger, du borde inte säga någonting alls men ändå hör jag din röst någonstans. Jag vet att det inte är du, jag vet att det bara är mitt huvud som pratar med röster från förr. Röster som svepte förbi i något svunnen andetag från tider som raderats ut, som försvunnit, som egentligen inte betyder någonting längre. Between you and me is hard to really know who to trust Fast det tynar aldrig trots att det naturligtvis borde det. Ibland dyker du upp från ingenstans och sitter där i parken med en vinflaska och ler och jag ler tillbaka mot ingenting. Ett spöke, ett minne som sitter kvar, "Because we´re young, let´s chase the dragon". Nog jagade vi den glödande draken, hela tiden, din ångest var det enda jag till slut kunde placera på min ritade karta över livets mest påträngande käftsmällar. Varför mår vi inte bra? Varför plågar vi oss själva hela tiden? "Därför att det är så livet är" brukade du säga. Jag brukade säga "mmm" utan att egentligen veta om jag verkligen menade det. But it ends the day you see how it is - there is no always forever, just this Nu är det julafton. 1999. Jag lyssnar på Bloodflowers igen och hör hur Robert Smith jagar vidare de andar som förföljt honom ändå sedan början på åttiotalet. Då var det droger som gjorde mannen till en vansinnig och paranoid ångestfilosof. Via det lågmälda mästerverket 17 Seconds till mardrömmen som aldrig tog slut i Pornography hjälpte han mig genom en tid då jag befann mig i ingenmansland. "Om du inte vet skillnaden mellan dröm och verklighet hur vet du då om det är en dröm?" som Morpheus säger till Neo i Matrix. Musiken var den matris som drogs ner framför mina ögon i hur många år som helst. Jag befann mig långt borta. Vill inte vara i den värld där jag låg och tittade rakt upp i ett tak, bland oförstående ynlingar som bara längtade till nästa helgfylla. Om vid räknar bort den lite lätt sinnessjuka The Top så fortsatte The Cure att bli allt bättre och allt större hela tiden. Ingen vet egentligen hur det gick till men helt plötsligt sålde de miljoner efter miljoner skivor och blev allmänt bespottade som arenaband och "pompösa stadiumrockare". Naturligtvis hade skeptikerna helt fel. De förstod ju inte någonting. 1989 kom Disintegration och det är den skiva jag lyssnat mest på i hela mitt liv. Jag lyssnar fortfarande på den minst en gång i veckan. De får gärna kalla mig got. De kan mycket väl kalla mig idiot. Det har jag ingenting emot. Jag är fastlåst i mörkret. Jag är en idiot. Robert Smith fortsätter sjunga samma sak om och om igen på Bloodflowers. Borta är tangodrömmarna och plastiga funkdunket från 1996 års Wild Mood Swings. De långsamt tickande "jag-älskar-dig-du-är-borta-för-alltid"-stunderna var få på den skivan. Naturligtvis hatade de kastrerade kvällstidningsjournalisterna plattan. Noll poäng till Robert. Want, Treasure, Bare och oemotståndliga This Is a Lie. Fyra låtar som bedårade mer än mycket annat under det året. Det 1999 nu. Snart 2000. "These flowers will never die". Bloodflowers är någonting helt annat. Fast ändå inte. This dream never ends, you said ... these flowers will never fade Det börjar med Out Of This World och det viskas om att detta ska bli en singel vilket ter sig lite märkligt. Det är en bra introlåt. Det tar någon minut innan den tolvsträngade börjar smeka dig i håret. Det tar någon minut innan Robert börjar sjunga och sedan sitter man där igen. Tänker. Undrar. Varför lyssnar jag på annan musik? På femtespåret Coming Up gnisslar det ordentligt. Det är Cut igen. Rasande gitarrer och mullrande trummor och ännu en resa in i uppgivenhetens förlovade land. Maybe Someday är det närmaste vi kommer en singelkandidat. En rockdänga med en melodi som inte trillar ur huvudet men det är ingen Friday I´m In Love. Det är inte ens en Lovesong. Bloodflowers sägs vara del tre i den historia som började med 1982 års nattsvarta Pornography och fortsatte med Disintegration. Robert Smith säger själv att det hade varit omöjligt att göra ännu en domedagsmässa. "Tiden går, jag är inte ung längre". Det känns som om allt är på väg att ta slut nu. Bloodflowers är nästan lika nattsvart som Disintegration och titellåten är så nära vi kommer den bombastiska Figurehead från 1982 men The Cures nya skiva är också på något vis ett försök till försoning. Robert Smith verkar vilja knyta ihop den säck av vemodighet och gör härmed den definitiva Cure-skivan. Den vi alltid letat efter. Han lyckas nästan då det här är en nattsvart himmel för oss dårar som fortfarande inbillar oss att världen jagar oss medans den skär sönder allting med sina blodiga knivar. I de sista sekunderna av titellåten låter det som om Robert ger upp, trummorna tynar bort, bara ett litet uppgiven stön kommer ifrån hans läppar och sedan är det slut. Allt tar slut, vad vi än gör så spelar det ingen roll när allt är över. The Last Day Of Summer börjar med ett intro på två minuter som är som hämtat ifrån de bästa partierna från den andra halvan av Disintegration. En akustisk gitarr vilar över mörka basgångar och den klassiska twang-gitarren dyker upp som en gråtande ängel. Det är som när du viskade att du aldrig ville se mig mer, den kvällen då sommaren övergick i höst och jag ville inte tro att det blev natt så snabbt. "Jag tycker fortfarande om dig, det vet du att jag gör, men jag kan inte längre vara tillsammans med dig, vi har ingenting kvar. Ingenting av det som var". Men det viktigaste var att du förstod. Det gjorde inte så mycket att tiden försvann och att du inte ens kände igen mig den där kvällen. Du tyckte säkert inte ens om The Cure. Det är nog bara något jag inbillat mig för det känns som att du gjorde det. Jag vet att du gillade Prayers For Rain. "Den fick saker och ting att blända mig, jag ville bara lyssna på den, om och om igen". Bloodflowers har varit inspelad väldigt länge. Jag vet inte varför den hamnar i butikerna först den 14 februari. Den är vinterskiva. En varm skiva som trots sin totala uppgivenhet ändå vädjar om kärlekens hopp och läkande kraft. Det är få som kommer att tycka om den. Den kommer att sågas och behandlas som en sjukdom men vi som älskar kommer att fortsätta att lyssna tills livet tar slut. Det är vår hopplösa förbannelse. Det är vår livsuppgift. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men jag vet att The Cures nya skiva är 63 minuter och tio låtar av den själ som aldrig kommer att överge mig. Den försvinner inte. Hon försvinner inte. Svarta spöken gör inte det. Christian 
-------------------------------------------------------------------------- 1999-index Twisterella Bomben ----------------------------------------------------------------------------- Jag lyssnar på Kent-skivan nu. Den är en av dina skivor. Du har ganska många. Och du har ord och gester och till och med den där busskuren vi satt i när det regnade får mig att tänka på dig. |