 [ Spela pop till solen går upp ] Året var 1995 och en ny rockfestival startades i Stockholm på en väldigt vacker plats som heter Lida friluftsgård. Festen var oerhört gemytlig och fylld av nya, spännande band som fortfarande var relativt oexploaterade. Året därpå växte festivalen, men hade fortfarande den där speciella känslan som fanns där året innan. Tredje året var den känslan borta och ersatt av en jättefestival med jätteartister. När sedan den fjärde Lollipopfestivalen skulle anordnas backade den ena arrangören ur och det blev inställt. Istället drog den kvarvarande arrangören igång Fanclub98 som visade sig bli en upprepning av den första Lollipop festivalens succé. Inga stora dragplåster och en massa små trevliga band från världens alla hörn. Fortfarande kan man se Lee Perry framför sig i dennes utflippade scenutstyrsel, Kent slöt en cirkel på samma scen där de en gång fick sitt riktiga genombrott, Bear Quartet var helt underbara med nästan bara nya låtar, Caesars Palace spelade en Prince cover (!), Jesus & Mary Chain spelade jävligt högt och inte lika bra som på Roskilde, Whale överraskade med att göra ett av de bättre framträdandena under hela festivalen, Janne Kask var seg, Soundtrack Of Our Lives och Hellacopters slog sönder hela scenen, Fireside och InfiniteMass blev en besvikelse, Jurassic 5 svängde hårt, The Wailers gungade i solskenet, Sarah Cracknell i St Etienne var där tack och lov, Broder Daniel var precis som Broder Daniel ska vara, Honey Is Cool spelade vid sjön och det var fint, Bad Cash Quartet gjorde verkligen vad de skulle och lite till, Atari Teenage Riot var nog hårdast trots att Refused också spelade, Rialto hörde jag för första gången och det verkar inte vara slut på svulstig brittisk musik med stråkar, Bassholes blev något av favoriter med bara trummor och en gitarr+sång i sin lineup, Weeping Willows var vackra, Tortoise var ett skönt avbrott från det andra, Nick Lowe lirade countryskjortan av de flesta countrysnubbar. Fanclub98 och de tidiga Lollipop var mycket lyckade tillställningar för den som verkligen älskar musik. Vi får hoppas att vi får återse Fanclub och att det inte växer och blir ett monster som Lollipop gjorde. Fast precis som Jerry Seinfeld påstår att det finns "good naked" och "bad naked" så anser jag att det finns "bra monster" och "dåliga monster". Roskilde är ett bra monster. Lollipop #3 var ett medelmåttigt monster med några lysande artister. Min ena katt Monstret är ett bra monster. Fanclub var inget monster över huvudtaget. Men det var massvis med bra dansmusik, exotisk mat, sjön Getaren, kuperad vacker miljö, lera, stämning, cider, ragga, pop och ännu en gång Lee Perry som endast åker BMW till Lida. En fråga återstår dock. Varför kändes inte Jesus & the Mary Chains spelning lika mycket i magen som på Roskilde? De gav oss ungefär samma låtar och den här gången vid en bättre tidpunkt på dygnet. Ja, det är sånt där som gör att det är så intressant med popmusik. Man vet aldrig i förväg när man ska bli överraskad eller besviken. Bassholes var en överraskning, Kent var som väntat bra och Fireside skulle nog ha låtit bli att bjuda in Infinite Mass och lirat själva istället. Men när man blir lite besviken på hjältar som Jesus & the Mary Chain då börjar man fråga sig "who examines the doctors?" och är verkligen Whale på riktigt eller är de ett skämt? [ Naturligtvis är Whale ett enda stort dåligt skämt / Christian ] 
 [ Anders K Karlsson tycker väldigt mycket om den lille mannen från Minneapolis samt Jon Spencer Blues Explosion och är oerhört svag för den där hotbildsversionen av "Pojken Med Hålet I Handen"...Webgeni som härmed skriver i Rubbersoulinspace ] |