[---En film som försvann---]



Ibland fastnar man för något som kommer att följa en genom livet. Något som man kan identifiera sig med eller helt enkelt bara får en att må riktigt bra. Det man fastnar för kan försvinna ibland men det kommer säkert tillbaka när man minst anar det. Det kan vara en låt, en skiva, en bok, en stad, en person eller vad som helst. I det här fallet är det en film. Filmen ifråga producerades redan 1975 och var då revolutionerande i sitt slag. Jag var 3 år och såg den inte förrän några år senare första gången. Namnet på filmen var [Flåklypa Grand Prix] och den gjordes av norrmannen Ivo Caprino. Filmen är en animerad dockfilm som är så avancerad och detaljerad att den fortfarande står sig väl i konkurrensen med dagens dockanimeringar såsom Tim Burtons underbara [A Nightmare Before Christmas] och Nick Parks filmer om Wallace och Gromit. Ja, den kanske till och med slår dessa på fingrarna. Filmen är, liksom de övriga filmerna jag nämnde, gjorda för både barn och vuxna.

Jag såg som sagt filmen i min barndom och fascinerades av den. Jag var trollbunden av figurerna och mest av bilen som konstruerades i filmen. Med tiden glömdes den bort för att sedan dyka upp igen nån gång nu runt jul. Det var min syster som sett att de skulle visa den på nån liten biograf i Uppsala. Jag kunde sorgligt nog inte åka dit då. Jag började leta runt hos videobutikerna i stan för att försöka få tag på den, men den hade utgått överallt. Och en kultfilmsspecialist handlare sade att "Den kan du glömma, finns nog inte ens i Norge att få tag på…". Så på julafton fick jag ett paket av min syster. Det var ett stort platt paket som visade sig innehålla en inramad filmaffisch från just [Flåklypa Grand Prix]. Jag blev överlycklig. Hon hade gått till biografen i Uppsala och frågat om hon fick köpa affischen. Men själva filmen förblev försvunnen från jordens yta.

Så för en vecka sedan lyckades som genom ett mirakel en väldigt speciell person som betyder oerhört mycket för mig, få tag i den genom en norsk arbetskamrat som hade den inspelad på video med norskt tal. Och den visade sig vara precis så bra som jag mindes den. Nä, den var bättre. [Flåklypa Grand Prix] är kärlek.

Filmen handlar om cykelreparatör Reodor Felgen som bor högst uppe på berget i den lilla byn Flåklypa. Han har två medhjälpare, den ständigt glade och hyperpositiva Solan Gundersen, samt den lite mer negativa och lugna men ändå romantiska Ludvig som lider av kronisk hösnuva. De utvecklar en racerbil, "Il Tempo Gigante", med oljeschejk Ben Redic Fy Fazan som sponsor. Målet med det hela är att vinna just Flåklypa Grand Prix där de är utmanade av den elake disponenten och racerföraren Rudolf Blodstrupmoen och hans hale kompanjon Mysil Bergsprekken. Dessa två elakingar saboterar givetvis så mycket de kan för Reodor och hans följeslagare. Spännande till max. Samtidigt så är allt så otroligt välgjort, detaljerat och roligt. Det finns en stor portion humor här som jag nog inte riktigt uppfattade som barn, men som jag har stor behållning av idag. Allting är ackompanjerat av en glad jazzmelodi som återkommer genom hela filmen i olika versioner. Allra bäst är Solan Gundersen som sprider glädje och värme genom hela historien. Jag skulle sälja min hatt för att få besitta denna figurs humör. Den finns en scen där han går upp på morgonen, tvättar sig och beger sig ner till byn. Den scenen gör mig så varm och glad. Om jag någon gång känner mig deprimerad och nere kommer jag att snabbspola fram till den scenen. Då blir jag garanterat på bättre humör tack vare Solan Gundersen.

"Il Tempo Gigante" byggdes även upp i naturlig storlek och åkte på turné på den tiden det begav sig. Den fungerar och jag tror den gjorde över 200 km/h. Jag var och tittade storögt på den med min far, minns jag. Idag står den på nåt museum nånstans i Norge. Filmen är den största filmen i norsk filmhistoria. Norsk film är väl inte speciellt känd i världen, men denna översattes till ett stort antal språk, på engelska hette den [Pinchcliff Grand Prix], och sågs av massvis med människor. Den var även en stor succé i Sverige, trots det så försvann den från videohyllorna och glömdes bort. Synd och skam är det, fast jag har i alla fall mitt alldeles egna exemplar med nytt digitalt ljud inspelad från norsk teve. Den visas där varje jul ungefär som vi har Kalle Anka. Skulle Du någon gång snubbla över denna på videokassett, teve eller bio så se den för guds skull. Att återutge denna filmklassiker skulle vara en kulturgärning av stora mått.