En journalistisk grundregel de senaste 3 åren har varit att inleda en artikel eller en recension av en Gene-skiva med "dom där som ju låter precis som The Smiths" och i det andetaget har man indirekt sågat Martin Rossiters egenskaper som finstämd låtsnickrare och ett band som numera inte har någonting med The Smiths att göra.
Gene har alltid varit Gene. En torrt brittiskt band med fina poplåtar som ännu inte infekterats av Det Stora Stråkinfernot.
Gene har aldrig spelat in någon The Smiths cover. Däremot har dom gett sig på REM;s "Nightswimming" och Nick Caves bländande "Ship Song" och soulklassiker som "I Say a Little Prayer" (som i Genes version faktiskt är smått oemotståndlig) och live sägs dom ha spelat Soft Cells tårdrypande "Say Hello, Wave Goodbye".

"Folk i allmänhet och journalister i synnerhet har alltid hakat upp sig på det där att jag ska vara så miserabel och så ensam och hör inte ironi, de humoristiska referenserna och det där var även Morrisseys problem, säger sångaren Martin Rossiter och syftar på dels sina egna sånger och dels The Smiths "Heaven Knows I´m Miserable Now" som drog det vansinniga självömkande till sin yttersta patetiska spets och den som inte tycker att den låten är skojig har ingen humor.
I Min Popbok är det faktiskt en av de roligaste låtar som gjorts.

I've been exposed
I have been let down
For all the love I gave
I'm left alone
Still you laugh

("Her Fifteen Years", Från någon tidig Gene-singel)

Till en början gjorde Gene allt rätt. Det var snygga stilrena omslag med märkliga skönhetsdrottningar och simhoppare på och det finns ett rykte som säger att t om Jan Gradvall skulle ha gillat dom.
Visst sjöng Martin Rossiter med en stämma hämtad från någon kaffepaus på en begravningsbyrå utan jobb med han sjöng dom där visorna för oss som ville tro på dom där orden.
Det är naturligtvis ett känt faktum att han inte var så nedstämd och hopplös som han verkade men det är ju så mycket lättare att skriva "Those Sad Songs" än "Walking In Sunshine".
Första skivan "Olympian" skulle hyllas, trodde alla. Det skulle vara nittiotalets "The Queen Is Dead" men blev mer samma decenniums "The Smiths". Det var texter om utanförskap, om att hamna snett och att försöka ta sig tillbaka på rätt köl men att ständigt misslyckas. Viljan fanns, det var en ärlig kamp mot någonting bättre trots att man hela tiden visste att man skulle trilla tillbaka i rännstenen igen.
Åtminstone lurade Martin Rossiter i oss det. Han är en bra historieberättare men det där har ilskna recensenter på Borlängeflaskposten och Aftonexpressen tagit ifrån oss.
"Olympian" var inget mästerverk men det var en väldigt bra debutplatta från en band som inledde sin karriär med följande kvartett singlar; "For The Dead", "Be My Light, Be My Guide", "Sleep Well Tonight" och "Haunted By You" och som femtesingel fick vi titellåten från skivan som är den där "majestätiska hymnen" som jag vanligvis föraktar. Men Gene är Gene och "Olympian" har en text som det inte går att tycka illa om.

I wanted to be there with you
For I can only be normal with you
I'm taking my life for you.

När refrängen upprepas i all oändlighet börjar det gå upp för oss att Martin kanske menar allvar. Han kanske skulle ta sitt liv för Henne, vi tror att det är så för det är det vi vill tro. Gene gjorde en andra skiva med den fantastiska titeln "Drawn To The Deep End" och naturligtvis skulle den kritiska massan såga Gene och man skrek högre än RSIS gapar "Louder Than Bombs" och det var inte många som köpte den andra skivan.
Dock finns där spruckna diamanter.
"Where Are They Now" är min favorit och en odyssé i bitterhet och ensamhet men Martin Rossiter kan sin Kozalek. Han vet vad han ska sjunga för oss dårar som verkligen vill höra sorgsna serenader och hans torra röst stärker oss på något underligt vis.

Nyligen släpptes en skiva som hette "Revelations" och det var den s.k "svåra" tredjeskivan men i Genes värld är det inte mycket som förändrats. Martin rosslar vidare om livets plågor och låtmässigt är detta än bättre skiva än föregångaren om än ingen ny "Olympian".
Gene har alltid gått sin egna väg trots omotiverade påhopp och aldrig brytt sig om alla märkliga beskyllningar och det har dom gjort rätt i.
Oasis fick aldrig skit för att dom älskade Beatles och Stones och t om malde på med "I Am The Walrus" på konserterna. Så varför skulle det vara skamvråbelagt att säga att man gillar The Smiths. Vi som började älska popmusik i slutet på 80-talet tog snabbt till oss Morrisseys texter och Johnny Marrs gitarrspel och The Smiths blev ett band för våra hjärtan och för mig är dom ett större band en Beatles.
Gene kommer aldrig hamna allra längst in i den heliga vrån men det dom gör tycker jag om och dom har aldrig gapat ut att "Vi är bäst, vi ska göra skivor med Dj Shadow. Han är ju kung. Mo-Wax. Trip-hop, you know..."
Gene och Cast är två sådana band man alltid ska skälla på men som man inte borde skälla på. Dom gör vad dom ska och är söndagsband som inte borde göra någon förbannad. Det är inte deras plikt. Lämna Martin Rossiter ifred nu. Låt någon vänligt sinnad person spela in det defintiva Gene-bandet och jag lovar att ni kommer att tycka om det. Var snäll mot människor som inte vill någonting illa. Som aldrig haft för avsikt att revolutionera och skrika om system som behöver förändras. Gene skriver kärlekssånger för det sena nittiotalet. För en generation som behöver dom men som kanske inte insett det ännu.
skriv

Jag skolkade lite från mitt jobb och gick ner på staden en solig dag i Mars för att fråga den breda massan i Ronneby vad dom tycker om Gene. Jag fick många intressanta synpunkter. Samtliga har bett om att få vara anonyma. Bara Kirkrune ville skylta med sin "Olympian" tshirt.

Marja, 51, besatt, frälst & kär.
Gene bröt aldrig några barriärer. Jag känner mer samhörighet med finsk saunapop från mellankrigsåren. Andreas och jag funkar bäst till exstatisk tango.
"Sick, Sober & Sorry" var dock en makalös dänga för festerna som aldrig tog slut. För de förlorade åren. För Andreas och mig.

Kirk-Rune, 22, Vinylsamlande Elastica-profet.
Martin Rossiter är inte gud. Jag skulle gärna sagt att han varit gud för det hade låtit så jävla bra men ok...han är gud. Peka på en grupp som gjort 5 låtar som heter "As Bruises Fade", "This Is Not My Crime", "Child´s Body", "Fighting Fit" & "How Much For Love" och du pekar rätt ut i luften.
"Finns det inte gränser för hur långt ett band kan gå ? Får man döpa en låt till 'Wasteland' alldeles mitt i nittiotalet ?" frågar jag och Rune suckar tungt och känner sig missförstådd precis som vanligt.
Gene får. Gene är kungar. Det enda vemod som behövs tillsammans med The Cures "Snakepit". Vi har vandrat samma ensamma Fersjöstig, Martin och jag.

Pär Jonasson, anarkistisk slyngel.
Gene har aldrig gjort en skiva med en banan på.
Dom går bort. Velvet Underground gjorde bättre demos än Gene.
Jävla Smiths-kopior. Jag säger bara "Vauxhall & I". Mästerverket.
Jag säger bara Stephen Patrick.
Gene har aldrig lirat sönder Brunnskvitterscenen.
Det har Soundtrack Of Our Lives.
Tro mig. Jag var där. Jag såg ljuset. Jag såg Ebbot se ut som Jesus i Brunnsparken och jag frågade INTE om de kommande b-sidorna.

Sami, Rockafella Skank.
Jag säger bara Trollsjön. Valborg. Vitsippor som slår ut.
Genes debutskiva är precis lika bra som Sega Rally, Klaessons dykardräkt och Jayhawks "Tomorrow The Green Grass" ihop.

Jimmy Gillespie, Krögarkung.
Jag säger bara "Drawn To The Deep End". Ni vet vad jag menar. Jag är Ronnebys Bobby Gillespie och allt jag säger är sant.


(Här vill Sebastian & Catrin kommentera Christians "artikel")

Genes upprättelse?

Egentligen är nog Gene-artikeln inte alls full av kritik, men kanske hade det känts bättre om det varit en direkt sågning. Gene är inte Cast, nej ursäkta, Gene är ABSOLUT inte Cast.

Jag har ingen aning om tanken var att framställa Gene som ett mediokert band, när man läst artikeln är det i alla fall den känslan man får. Jag blev lite förvånad, är Gene verkligen så illa omtyckta av musikkritiker? Visst dröp recensionerna för några år sedan av Smiths-paralleller men har de inte lyckats skaka av sig det mesta av det där nu?

Gene gör popmusik, men jag skulle inte kalla dem söndagsband för det. Till skillnad från band som t ex Cast så har Gene ofta ett slags budskap med sina texter, melodier som berör. Hur många gånger har jag inte sökt mig till Olympian och Drawn to the deep end när livet känts tungt och regnet vräker ner utanför mitt fönster. När jag köpt Drawn to the deep end kom jag hem alldeles slut och antagligen något sjuk. Jag stoppade skivan i stereon och sjönk ner i sängen till "Sub Rosa". Sedan låg jag där halvt medvetslös och lät hela skivan skölja över mig, det låter kanske konstigt men det var en av de starkaste musikupplevelser jag haft. "Where are they now" är fortfarande en av de mest gripande låtar jag hört.

Man får ogilla Gene, man får tjata om Smithsinfluenserna men man får bara inte beskriva dem som ett mediokert söndagsband i Cast-anda, det går inte ihop.

Kallinge, can you wait?

Jag har alltid uppfattat Gene som politiska, som ett band med en tydlig önskan att "revolutionera och skrika om system som behöver förändras". Ett band med ett djupt socialistiskt engagemang är vad som träder fram i låtar som "Sleep Well Tonight" och nu senast i "As good as it gets". Att körerna i slutet av "Where are they now?" nästan exakt prickar U2:s "Pride" är faktiskt mer träffande än vad någon här kommer våga erkänna. Gene säger något men inte på samma sätt som U2:s sätt att på 80-talet vifta med en jättestor vit flagga, predika om förlovade land och egentligen ... inte säga någonting eller varför inte älskade The Clash:s sätt att ha en massa politiska texter och i slutändan ändå mer än något likna de där killarna som alltid var ett par år äldre än en själv när man var liten (De hade luftgevär, kunde namnen på amerikanska jaktflygplan och de gillade militärbyxor för att det kändes tufft).

Gene gör det på ett annat sätt, det handlar mer om det vardagliga livet i England precis som till exempelvis Manics "A Design For Life". Martin Rossiter tar i tills han spricker och allt kommer ut, om och om igen. På "Revelations" är refrängerna ibland löjligt pompösa men kanske är det just därför jag kan ta till mig det. Ett uppriktigt försök att göra något storslaget inom de snäva ramar de själva ritat upp.

Inledande "As good as it gets" är Genes egen "Born To Run" med storslagen gitarrmelodi i introt och nästan lika tufft avstannande i mitten som slutet på Springsteenklassikern. "Love won't work" snor melodin från Radioheads "Street Spirit" och den oerhört smakfulle gitarristen Steve Mason påminner i sina bästa stunder om två andra Stevar, Marriott och Cropper. Men det band som man inte kan hitta influenser hos är oftast inte särskilt bra band. Gene har inte förändrat sig nämnvärt, den enda egentliga nyheten på "Revelations" är några stora blåsarrangemang. Men det som Lennart Persson skriver om Van Morrisons senaste skiva gäller även för Gene: "När man påstår att Morrison gjort "samma platta en gång till" (...) så är det ungefär lika relevant som att påstå att Ray Charles alltid gjorde samma platta om och om igen."

Gene har gjort en skiva som växer med varje lyssning, som ett fotografi i framkallning som varje sekund avslöjar ännu en detalj och till slut ser vi den färdiga bilden så skarp att den skär sig in under huden och gör det omöjligt att sluta spela skivan. För att när man spelar den så kommer bilden av henne tillbaka.

"Love was my arena,
God you should've seen her,
So why is she now gone?"


Catrin & Sebastian