 |
 Det dyker upp en sådan här artikel ungefär en gång om året. Den handlar om hur bra lättsmält kommersiell radiopop egentligen är och den skrivs nästan alltid av gamla män med lite hår på huvudet. En sådan tur att jag fortfarande är ung och vacker då. Det brukar sägas att film är bäst på bio, det är dock inget jag tror på. Däremot är jag helt övertygad om att pop är bäst på radio. Känslan av att få höra DEN låten som får tiden att stå still när man minst anar det. Att åka på oändliga motorvägar och inte komma någonstans tills man hör något som får en att skrika inombords "Det här måste vara den där låten jag väntat år på att få höra!" och sedan vara Ayrton Senna i 3 minuter och köra gasen i botten på Vintergatan i en upphottad brandbil med sirenerna tjutandes på högsta volym. De allra skarpaste hjärnorna har förstått det här. Phil Spector såg alltid till att mixa sina mästerverk efter hur de skulle komma att höras på en riktigt risig transistorradio på något litet fik i Denver. Jag älskar Pet Shop Boys, men om de bara varit smarta brittiska cyniker och inte haft sin sprudlande popkänsla att erbjuda skulle de utan tvekan rasa i anseende. Det har varit ett ganska trist radioår egentligen, Pras "Avenues", bob hunds "Nu är det väl revolution på gång?" och någon Solid Harmonie-låt har varit några av få räddningar. Att svenska folket älskar Emilia är ungefär lika obegripligt som Kristdemokraternas framgångar i valet. Systrarna Graaf är det stora utropstecknet. Efter att ha skapat "mediastorm" i något år har de släppt två singlar som är helt lysande. Speciellt "Give It Up" är en fantastisk poplåt i klass med Sabrinas "Boys Boys Boys" och inte särskilt långt från Madonnas "Holiday". (Och det är inte mer än en parentes att Graaf-skivan inte alls är lika rolig som "Give It Up". Det är nämligen häpnadsväckande i vilken utsträckning sådan här pop fungerar dåligt på fullängsskivor. Men det är ingen nyhet för älskare av exempelvis Elvis och Tamla Motown.) Mycket har sagts om systrarnas utseende. Jag skulle vilja säga att de är om inte snygga så åtminstone definitivt blonda. Och det är ju naturligtvis oändligt mycket viktigare. Dessutom ger Graaf de bästa intervjuerna sedan Richey Manic försvann. Uttalanden som "Vi vill inte prata om våra bröst. Det är så uppförstorat alltihop." och "Lathet. Jag tycker att det borde vara den åttonde dödssynden." har fått mig att bli ett fan. De här flickorna är väldigt intelligenta och målmedvetna. Jag tror att de själva sitter på möten och arbetar fram de här uttalanden. Men om det nu skulle vara så att det är någon Malcolm McLaren-typ som sitter och arbetar fram deras "blonda bimbo"-image så gör det ju inte sagan sämre. Folk brukar klaga på banala texter om "kärlek och sånt" när Graaf diskuteras. Gamla gubbar (om de är 19, 29 eller 59 spelar ingen roll) brukar peka på Beatles som ett fantastiskt exempel på hur popmusik utvecklades från "nonsens" till "konst". De säger att alla sådana poptexter redan har skrivits och att all pop bara "återanvänder" 60-talet. Det de gamla gubbarna inte förstår är att dessa texter är så tätt sammankopplade med poppens väsen att det aldrig är för sent att skriva en ny "I Want To Hold Your Hand". Så visst. Sitt där som en grinig gammal gubbe och fatta ingenting. Låtar som "Give It Up" kommer alltid att finnas, för varje minut krossas ett ungt hjärta till dessa ljudspår och skapar därmed ännu ett brinnande pophjärta. 
[ Naturligtvis helt genialt...för just precis så här är det. Beatles har alltid varit underskattade som popband och överskattade som proggband. "Let It Be" är en hemsk skiva. /Christian ] |
|