|
 "Her beauty has not truly been seen til her beauty´s been seen by his tired eyes" Jag saknar Violent Femmes ibland. Det strukturerade kaoset. Punken. Historierna. "Country Death Song". Hefner vaknade häromveckan i mitt liv. Historierna kom tillbaka med en kraft som slog mig rakt i pannan. Det kändes som jag var medvetslös, jag trodde inte jag hörde rätt, det kan inte hända igen. Det är ju sånt här jag tycker om. Det är Bob Hund på engelska. Genes brittiska uppgivenhet. Pavements countryfärger. Har levt med "Breaking God´s Heart" någon vecka nu. Darren Hayman är inte gud men nästintill. Han sjunger om pojkar som går till biblioteket och lånar intellektuella böcker bara för att imponera på bibliotekarien som ju är så förbannat söt och så sjunger han för oss som börjar bli gamla men vägrar fatta det. "Love Will Destroy Us In The End." Jag vill inte bli gammal. Jag har inga planer på det. Jag vill bli kär om och om igen. Jag vill bedåras av skönheten ett tag till. "The new single 'Pull Yourself Together' is out on Tuesday 4th May. It's a weird time, we are as suprised as anyone to have Steve Lamacq playing it and making it his single of the week (or priority tune i should say), it doesn't stop me hating all those Cast and Bluetones records he plays but anyway thanks a lot Steve!" Hefner har det inte lätt. Darren verkar inte se tillräcklig bra ut för att hamna på NME;s omslag och Mojo vägrar ta bort Paul Weller från sina omslag så vi får väl bara vänta. Avvakta. Ibland är det tårögd country i whiskeyflaskans botten. Lyssna på de tre bonuslåtarna på "Love Will Destroy Us In The End" singeln och hör Johnny Cash i ett intimt möte med Wilco. Darren röst spricker hela tiden. Lägerelden sprakar..."Will To Love". ..................................................................... En vecka har jag levt med min nya vän Darren Hayman nu. Trodde aldrig att jag två gånger inom loppet av ett halvår kunde bli så golvad, så totalt förlorad i två nya grupper. Politik och musik går inte ihop skrev jag någongång men allt det där tar jag tillbaka. Man säger dumma saker när man arg på människor som går nedför gatan och ser dumma ut. Darren själv ser ut som hämtad ur en Housemartins-video och bara sättet han går på i den otroliga videon till "The Sweetness Lies Within" gör honom till den enda popstjärnan som behövs just nu. Vi vet åtminstone hur han ser ut till skillnad från Stuart Murdoch. Det var på en resa till Portland, Oregon som Darren upptäckte hur den amerikanska underjordiska scenen levde på ett helt annat vis än den brittiska. Grupper pressade upp sina egna singlar och sålde dom direkt från scenkanten (något Darren själv gjort massa gånger, "Betala vad ni tycker vi var värda") och kämpade som djur för sin överlevnad, för att få någon att förstå hur just dom var det enda bandet som betydde någonting. "Mina rötter finns i den brittiska folkmusiken men hjärtat finns hos de stora ensamma lägereldsberättarna" har han sagt. Billy Braggs politiska låga och socialistiska hjärta brinner även hos Darren som sjunger sånger han själv vill höra. Historier som inte berättats sedan Violent Femmes maniska utbrott, sedan Frank Blacks alldeles egna inferno i Pixies. "Breaking God´s Heart" är det där skriket jag velat höra, det är något som rör om i grytan och som kämpar för sin excistens. Det är musik som lever alldeles för sig själv men som kraftig härjats av engelsk bitterhet och den gamla amerikanska fria drömmen. I eftermiddags satt jag på jobbet och lyssnade på en låt som hette "Grandmother Dies" och Real-Audio ljudet lät som vilken taskig svensk demolåt som helst men Darrens röst sviker honom, hon är ensam i kylan, han sjunger som om varje sekund var den sista, det låter rätt hemskt men samtidigt känner man igen sig. Det är den där drivna passionen igen, den som varje människa borde leva för. "Jag vill vänta med att ge ut mina sånger tills jag kände att dom var starka nog, jag ville känna att dom vuxit och blivit ett monster som inte lämnar dig ifred" sa Darren och det är väl det som hänt nu. Alldeles nyligen stegade dom in i John Peels legendariska studio och Peel var helt lyrisk då dom valde att spela in fyra gospels-covers varav en var den fullständigt makalösa "Nobody Knows The Trouble I´ve Seen". När som helst kommer den nya femlåtars ep´n "The Hefner Heart" och på lilla Sticky Records har man precis gett ut en 7"singel "The Hymn For The Alcohol" och i Maj släpps den nya fullängdaren. Det blir en fin sommar. Det blir festivalspelningar som skär igenom Cardigans-publiken och tar med sig unga folkölsberusade hjärtan in i Hefners smått magiska värld. Det är dags för Hefner nu. Förlorarna. De vackra. De som gör allt för varje ögonblicks skull, som älskar varenda förbannade andetag av det här livet. Trots att det gör ont. Eller på grund av det. 
It´s the look in the eyes of those one night stands that gives us the will to pretend" ("Love Will Destroy Us In The End") Du vet när orden tar slut. Du vet när du hör någonting som är så här förbannat bra. 1999; Mary Lee/ The Hymn for the Things We Didn't Do/ Karen/ The Hymn for Thomas Courtney Warner/ The Heart of Portland Oregon/ 5-låtars ep som bara släpptes i Spanien i väldigt begränsad upplaga. "Mary Lee" är så nära Violent Femmes man kan komma och "Karen" en liten elektronisk fin ballad. Hefner satsar överlag på ett lätt annorlunda sound på sina singlar och b-sidor. Det låter enkelt, väldigt "demo" men samtidigt ännu mer naken och ibland än mer hjärtskärande än den tämligen välputsade ytan på "Breaking God´s Heart". Avslutningslåten "The Heart of Portland Oregon" är om Darrens resa till Oregon där hans brittiska popsinne mötte de nakna amerikanska hymnerna om saknad. Det är där någonstans Hefners hjärta finns. Utgiven i 1000 ex och en väldigt bra låt. Kommer att finnas med på skivan "The Fidelity Wars" som släpps den 12 Juli, fast i en annorlunda version. B-sidan är synthpopsinfluerad stökrock och en trevlig bekantskap. 1998 ; Hello Kitten/ Normal Molly/ A Hymn for Berlin "Hello Kitten" är absurd popmusik som lindar in dig i himmelen och "A Hymn For Berlin" en vacker liten ballad som stryker Calexico medhårs. "Normal Molly" känns som den där demolåten Hefner aldrig hade behövt ge ut. Hade hellre hört "Grandmother Dies". Vi träffades i källaren och det dånade Violent Femmes två första och Thomas Öberg hade bjudits in för att sjunga Velvet-covers och sånger som blödde och fick hjärtat att söka efter en ny mening med livet. Som kändes. Som var så bra. En klassiker men det har vi inte fattat ännu. Stor Soul musik som är ärlig rakt igenom. Glöm aldrig det. Destroyed Cowboys Fall/Blind Girl with Halo/Goethes Letter to Vic Chesnutt En lätt annorlunda version av denna hymn för oss som inte förstått att vi inte längre är unga. Vi som kommer låta kärleken förstöra oss. 3 bonuslåtar som är Pavement fast ännu längre ut i ödemarken. En fantastisk singel. Christ/ Smoking Girlfriend/ Wicker Girl Hamnade aldrig på skivan men är nästan i samma omskakande klass som "The Sweetness Lies Within". Bonuslåtarna är inspelade i något källarhål och det är pop så frustrerad att man helst av allt inte vill bli lämnad ensam med den. Musik man vill dela med sig av. Flowers /A Hymn for the Coffee / Broodmare /The Girl from the Coast /More Christian Girls Det omtalade spåret med B&S-Stuart på orgel är en snäll, söt liten popbagatell men det är i första låten all den där fruktansvärt drivna Hefner-energin finns. "A Hymn For The Coffe" kan mycket väl bli en nationalsång för oss som kastat bort våra liv med söta flickor och romantiska poesidrömmar på små tragiska café. En mer akustisk version än den som finns på debutalbumet och b-sidan "Christian Girl" finns i en rätt annorlunda version på "Hefner Soul EP" men den här versionen är bättre, mer pop. Samtliga cd-utgåvor (ej "Hefner Heart EP") finns utgivna i Sverige och är inte speciellt svåra att få tag på om man bara vill. |
|