|
Det här handlar bara om en enda sak. Kärlek. Ett ord som har använts så många gånger att det för länge sedan förlorat sin innebörd. Men jag tänkte efter på vad det egentligen innebär att vara kär och frågade mig själv vad det är som utlyser den där känslan hos mig. Jag kom fram till att det var två faktorer. Den ena är flickor. En flicka som ler världens underbaraste leende, medan ögonen formas till den där blicken som är värd att dö för. En flicka som kan säga saker som får mig att rodna och tappa luften. Som får hjärtat att hoppa över ett slag varje gång jag ser henne. Den andra är musik. Musik har inte bara fått mig att missa bussen eller stanna hemma från skola eller jobb bara för att jag inte kan sluta lyssna på den där låten man redan lyssnat på femton gånger i rad. Musik har också hjälpt mig att överleva i stunder då jag inte haft någonting annat. Den har fått mig att gråta av både glädje och sorg, den har pumpat mig full av energi och kraft så jag inte bara orkat stå upp, utan t o m hoppat fem meter upp i luften. När folk pratar om disco idag (vilket väldigt många gör) missar de ofta just det där. De flesta verkar tro att disco är något ytligt och glamouröst. Något man dansar till iklädd boa, utsvängda jeans, platåskor och med hela näsan full av kokain. Förslagsvis är det också 70-talets största hits man dansar till, typ "Dancing Queen" eller "Stayin´Alive". Disco för mig handlar om något helt annat. Disco för mig är kärlek. När Black Masses hyllar människan i förra årets näst bästa singel "Wonderful Person" får jag gåshud, det pirrar i magen och jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att jag blir kär. När Deep Sensation sjunger "Somehow, Somewhere (there´s a soul heaven)" börjar jag undra om det inte är sant. Att himlen verkligen finns och att de spelar soul där För soul är ju kärlekens musik, sen kan man kalla Black Masses och Deep Sensation för house, disco, garage, gospel eller vad man vill. Det är oväsentligt. "When The Angels From Above Fall Down And Spread Their Wings Like Doves We Walk, Hand In Hand Sister, Brother, We´ll Make It To The Promised Land" Varenda gång jag hör Joe Smooths tolv år gamla houseklasskier "Promised Land" blir jag kär. Jag blir inte kär i Henne, det behöver inte ens finnas någon Henne. Jag blir kär i musiken. Låten tar över mig fullständigt och jag kan knappt styra mig själv. Den finns bara där, större än livet självt och jag älskar den. Kalla det vad du vill. Jag kallar det kärlek. De lyckligaste själarna har ju både och, både Henne och Musiken, och det är klart att det är det allra bästa. För musik låter ju alltid bättre med dig. Gustav Gelin Allting handlar om Kärlek, Gustav. Gustav Gelin skriver annars för "EttNollEtt", älskar sin Madchester, jockar på diverse stockholmsklubbar, är med och härjar i Bomben men jag har aldrig förstått varför han är på NK så mycket. Gloria Gaynors "I Will Survive" och Abbas "Dancing Queen" är bäst. Christian |
|